Spännande tider

Hej på er. Om några veckor flyttar vår unge afghan in och det känns kul att vi äntligen kommit så här långt. Vi har träffat honom en gång och ska försöka ses nån gång till innan överflyttning. Vi vet egentligen inget om honom mer än att han själv blev glad över möjligheten att få komma till vår familj och att han känns sympatisk. Otroligt spännande men också lite läskigt. Innan kunde mina tankar går åt båda hållen men efter mötet med socialtjänst och därefter killen och hans gode man så känns det bara positivt. Jag klurar dock på vad som kan tänkas dyka upp under resans håll och vi funderar på fickpeng, mobiltelefon, hans bakgrund, livsryggsäcken och allt. Känns som en spännande tid.
 
Nu har vår kille kommit och allt har gått bra. Lite grejer funderar vi så klart kring och behöver ta fatt i bit för bit. Nåt vi inte räknat med var dock att vår egna kille i motsvarande ålder fick fått nåt bakslag direkt och varit lite avvaktande. Ganska överraskande eftersom han var så glad, spänd och motoverad innan. Kan det vara så att det blev lite överväldigande, rädsla för ansvaret eller hur har ni andra upplevt det? Vi har varit både besvikna, förbannade och konfunderade. Och givetvis pedagogiskt överseende.... lite knasigt och trist känns det dock när den nya killen är så go, matchning varit noggrann och nya killen kämpar på som fasen för att "förstå och göra rätt".
 
Lite för mycket tid och fokus på den nye kanske?
Du skriver "rädd för ansvaret", bio ska inte ha något ansvar.
De ska fortsätta sitt tonårs (?)liv och förhoppningsvis bjuda in placeringen när de lärt känna varandra.
Viktigt att fortsätta att "ge" även de biologiska, både egentid och uppmuntran.
Inte ovanligt alls att de regredierar lite.
Ge det tid och utrymme så kommer det säkert ordna sig.
 
Ja, vi får ge det tid. Vi är medvetna om att egna bio har samma behov som vanligt och det kan vara en klassisk fälla att hamna i. Den placerade är ett bottenlöst kärl att fylla och man kan se hur det prunkar och blommar och de egna "har ju redan fått så mycket genom åren". Jag tror bio känner ansvar även om vi varit tydliga med gränser kring den biten. Men vi har också betonat att vi är en familj som utifrån olika förutsättningar puttar in i detta. Det är tiden som behövs, jag tror det också. Den nye killen är så go och kämpar för sitt liv, att fixa en fungerande begriplig tillvaro. Snart är sommarlov och alla kan slappna av. Bio har höga ambitioner och haft mycket fokus på det egna senaste tiden. Det kommer på sikt att berika oss alla, det är jag säker på. Vi ser ljust på framtiden. Tack för svar.
 
Tror inte man ska ha förväntningar på sina egna barn. Vi hade också det och de var positivt inställda först. Tror viktigt är inte bunta pusha ihop dem. Känner nu med facit i hand att vi ville för mycket . Barn kan ju aldrig föreställa sig hur det ska bli. Är lite frågande inför hur soc frågar barnen innan om de vill detta i intervjuerna . Hur ska de kunna veta föreställa sig. Mina biobarn har ju haft sitt eget liv innan och när nästa placeringar kommer ska jag inte pusha på. Vill de umgås så vill det och då kommer det naturligt. Vår bioson är överlycklig brorsorna flyttar imorgon , vår biodotter neutral. Jobbigast är det nog för min sambo och mig ;)
 
Du är klok, du har rätt. I skrivande stund åker maten fram och ska micras till en vrålhungrig fastande kille. Han loggar in på hemlandets tv för att dela "upplevelsen" med de sina. Jag har strukit examenskläderna. Det blir ju oundvikligt att det "drabbar" alla även om vi vuxna roddar.
 
Men barnen är ganska coola, faktiskt. Men mamma, han har ju precis kommit och vi ska honom jättelänge. Det finns gott om tid att lära känna varandra. Vi måste väl inte göra det första helgen?!
 
Nu har det gått två veckor och killen känns mer avslappnad. Mer social, söker kontakt och det är bra. Bio pysslar med sitt som tidigare, de har spelat boll i alla fall. Nya killen är ordningssam, vill göra rätt och är artig och trevlig. Han rättar sig väl efter vad vi säger och inga egna synpunkter eller egen vilja har direkt kommit fram ännu. Tidsplaner blir lite svajjiga då han inte riktigt blir "klar" i tid. En del vardagsrutiner får vi slipa på:). Hur har ni andra det, är det nån som känner igen sig?
 
Vår kille har väldigt utmaningar med tidsuppfattning :). Jag får tjata och påminna om och om igen. Men tider när han ska vara hemma lyckas han hålla helt ok. Kan tillägga att vår M var väldigt ordningssam i början....nu är han inte lika noga utan jag får tjata mer på honom än på våra bio :crazy:, men det behöver ju inte bli så för er
 
Jaha, där ser man. Han är väldigt artig och det hoppas jag verkligen inte går ur honom. Tyvärr "anpassar" han väl sig... Allt är ju så nytt ännu, vi har ju egentligen bara känt varandra ett väldigt kort tag. Däremot är det faktiskt roligare än jag trott även om vi såg fram emot det länge, man vet ju aldrig vem som kommer. Vad dom har med sig, helt enkelt.
 
Senast ändrad:
Vårt dilemma är att vi inte tillräckligt kan komminicera när de det är dags att göra vid sig och när det är dags att åka. Han förstår inte riktigt om han också ska med, ta bussen själv, vara hemma eller om vi ska göra ärenden innan och därför behöver komma iväg ett tag innan. Vi ska snacka m tolken om detta på fredag.
 
Tillbaka
Topp