Våran placering på på 7 år ljuger nästan dagligen och inget vi verkar säga eller göra biter på hen, alltifrån att hi uppmuntrat till o säga sanningen till konsekvenser som indragen veckopeng ingen kompisledare vare sig hemma eller hos kompisar m.m men inget " biter" på hen, vad ska vi göra? Hen påstår att vi kommer bli arga om hen säger sanningen men det är ju snarare så att vi blir arga om hen ljuger!!!!!! Vad ska vi göra? Våra biobarn håller inte på så alls i den utsträckningen
Hur gör med familjehemsbarn som ljuger?
- Trådstartare Nazima80
- Start datum
Hej!
Min spontana tanke är att ni fastnat i en ond spiral och att ni behöver hjälp med att bryta den. Har ni någon handledning där ni kan bolla era funderingar?
Har barnet varit placerat länge, tänker på trygghetsbiten utifrån vad barnet upplevt tidigare i sitt liv... Ibland kan det vara svårt att skilja sanning från osanning om man "alltid" gjort det för att kanske skydda sig själv eller vara någon till lags.
Vårt ena barn har alltid bråttom i allt hen gör, även tänka och prata. Frågar man om barnet har tvättat händerna svarar barnet oftast Ja fast det troligen inte gjort det. Barnet ser verkligheten ibland på ett annat sätt och berättelser kan bli tokiga. Ibland så tokiga att vi fått kontakta läraren i skolan för att få veta vad som egentligen hänt. Vårt barn har olika funktionsnedsättningar, barnet är inte åldersadekvat och barnet förstår inte konsekvenser på det sättet. Det är frustrerande men utifrån barnets funktionsnedsättningar så måste vi hela tiden förekomma barnet och även "kontrollera" vad som är sanning och inte. Ju äldre barnet blir desto mer noga måste vi vara för att barnet inte ska känna att vi inte litar på det (vilket vi inte kan göra till 100%, mycket tokiga saker händer), vilket blir och är en stor utmaning.
Jag får mycket tankar själv nu hur man kan jobba med detta på ett bra sätt, det blir så lätt att man blir arg och irriterad. Nu utgår jag från vårt barn och mina tankar. I vissa situationer så vet jag att barnet kanske inte "talar sanning", tex om barnet tvättat händerna eller spolat på toaletten. Här kan vi då förekomma att dels påminna innan att tvätta händer och spola, men även lyssna om vi hör om vatten spolar och då påminna igen. Kommer barnet utfarandes väldigt snabbt från toan så kan man fråga om barnet glömt något? Eller jag hörde inget vatten? Nu är vi väldigt ironiska i vår familj så vi kan skoja till det litegrann, dock blir det tjatigt att hela tiden behöver säga till/påminna men utefter barnet funktionsnedsättningar så kommer det kanske alltid vara så. Nu var detta ett väldigt enkelt senario men det jag tänkte på var om man kan vara förebyggande/förekommande på något sätt? I situationer som ni vet att barnet kanske kommer att "hitta på" och att man kanske kan jobba med att prata kring det som barnet berättar och att man fortsätter försiktigt tills det blir "rätt" utifrån barnets förmåga. Ritprat kanske kan vara något? Att ni tillsammans ritar och pratar om olika saker då kanske det är roligare att faktiskt berätta "sanning".
Att anklaga barnet för att ljuga blir ju fel och det vet ju vi vuxna, men frustrationen blir stor och då kan det vara skönt att få bolla med någon som förstår, lyssnar och förhoppningsvis kan hjälpa till på något sätt. Både att man som vuxen får arbeta med sitt tankesätt kring problematiken men också verktyg för att kunna möta barnet utan att bli anklagande.
Ja det var mina tankar, ska fortsätta fundera
Lycka till!
Anne
Min spontana tanke är att ni fastnat i en ond spiral och att ni behöver hjälp med att bryta den. Har ni någon handledning där ni kan bolla era funderingar?
Har barnet varit placerat länge, tänker på trygghetsbiten utifrån vad barnet upplevt tidigare i sitt liv... Ibland kan det vara svårt att skilja sanning från osanning om man "alltid" gjort det för att kanske skydda sig själv eller vara någon till lags.
Vårt ena barn har alltid bråttom i allt hen gör, även tänka och prata. Frågar man om barnet har tvättat händerna svarar barnet oftast Ja fast det troligen inte gjort det. Barnet ser verkligheten ibland på ett annat sätt och berättelser kan bli tokiga. Ibland så tokiga att vi fått kontakta läraren i skolan för att få veta vad som egentligen hänt. Vårt barn har olika funktionsnedsättningar, barnet är inte åldersadekvat och barnet förstår inte konsekvenser på det sättet. Det är frustrerande men utifrån barnets funktionsnedsättningar så måste vi hela tiden förekomma barnet och även "kontrollera" vad som är sanning och inte. Ju äldre barnet blir desto mer noga måste vi vara för att barnet inte ska känna att vi inte litar på det (vilket vi inte kan göra till 100%, mycket tokiga saker händer), vilket blir och är en stor utmaning.
Jag får mycket tankar själv nu hur man kan jobba med detta på ett bra sätt, det blir så lätt att man blir arg och irriterad. Nu utgår jag från vårt barn och mina tankar. I vissa situationer så vet jag att barnet kanske inte "talar sanning", tex om barnet tvättat händerna eller spolat på toaletten. Här kan vi då förekomma att dels påminna innan att tvätta händer och spola, men även lyssna om vi hör om vatten spolar och då påminna igen. Kommer barnet utfarandes väldigt snabbt från toan så kan man fråga om barnet glömt något? Eller jag hörde inget vatten? Nu är vi väldigt ironiska i vår familj så vi kan skoja till det litegrann, dock blir det tjatigt att hela tiden behöver säga till/påminna men utefter barnet funktionsnedsättningar så kommer det kanske alltid vara så. Nu var detta ett väldigt enkelt senario men det jag tänkte på var om man kan vara förebyggande/förekommande på något sätt? I situationer som ni vet att barnet kanske kommer att "hitta på" och att man kanske kan jobba med att prata kring det som barnet berättar och att man fortsätter försiktigt tills det blir "rätt" utifrån barnets förmåga. Ritprat kanske kan vara något? Att ni tillsammans ritar och pratar om olika saker då kanske det är roligare att faktiskt berätta "sanning".
Att anklaga barnet för att ljuga blir ju fel och det vet ju vi vuxna, men frustrationen blir stor och då kan det vara skönt att få bolla med någon som förstår, lyssnar och förhoppningsvis kan hjälpa till på något sätt. Både att man som vuxen får arbeta med sitt tankesätt kring problematiken men också verktyg för att kunna möta barnet utan att bli anklagande.
Ja det var mina tankar, ska fortsätta fundera
Lycka till!
Anne