Hej alla!
Jag har funderat en del under sommaren och insett hur tacksam jag är att jag inte är socialsekreterare... De har ett oerhört svårt jobb och inte alltid tillräcklig utbildning eller erfarenhet. Jag kan förstå att det blir fel ibland men tror dock att det i det stora flertalet fall görs så bra man bara kan.
Mina funderingar under sommaren har cirkulerat kring ämnet bra och dåliga föräldrar/familjer. Funderingarna har inget att göra med vår familjs placeringar eller deras biofamiljer.
Det skulle vara givande och intressant att höra vad ni andra har för tankar inom detta område. Jag är givetvis inte färdigtänkt inom detta men jag hoppas att jag inte trampar någon på cybertårna.
Jag har för enkelhetens skull delat upp familjer i bra, dysfunktionella och dåliga. Jag inser att det finns en massa gråzoner och flytande gränser mellan dessa olika familjer men man måste ju börja någonstans.
Bra familjer är vi allihopa (hoppas jag) som jobbar som familjehem. Jag tror att det stora flertalet familjer i Sverige är bra familjer. Man gör sitt bästa, ger inte upp när det är svårt, gråter ibland, kämpar vidare och gläds åt sina barn mm.
Dysfunktionella familjer finns det nog ganska många av. Familjer som inte riktigt fixar det helt men som ändå hankar sig fram. Barnen i dessa familjer skulle säkert må bra av extra stöd men missförhållandena eller omsorgsbristen når inte upp till att en placering är nödvändig. Familjerna kan säkert bli bättre med visst stöd och utbildning. Kom ihåg gråzonerna!
Dåliga familjer/föräldrar (usch vilket sorgligt uttryck) existerar ju tyvärr i allra högsta grad i vårt samhälle. Jag tror att de flesta av våra barn, iaf LVU-placerade, kommer från dessa familjer. Jag tycker även att barn inte ska bo i dåliga familjer.
Mina funderingar går i riktningen att det ska mycket till för att ett barn ska ryckas upp från sin biofamilj. En dysfunktionell familj är givetvis sämre än en bra familj men för barnet tror jag att en dysfunktionell familj som är ens egen, många gånger kan vara bättre än en bra familj som är någon annans. En dålig familj är inte lika svårt, där syns/märks det tydligare. Missbruk, våld, övergrepp, kriminalitet, tydlig omsorgsbrist borde självklart leda till placering tycker jag. Det finns säkert fler orsaker som gör att föräldrarna inte ska ha kvar sina barn i hemmet. Det svåra för soc är väl gråzonerna här, när blir en dysfunktionell familj en dålig?
Nu innan någon blir upprörd på mig så vill jag igen påminna om gråzonerna, det finns sällan några enkla svar. Våra placerade barn kommer ha ärr i hela sina liv pga en dålig start. Men, dessa ärr behöver inte förstöra resten av livet för dem. Det är där vi kommer in, förhoppningsvis med stöd av soc. Det vi gör är viktigt!!!
Så vad tror ni andra? Kan det bli en givande och intressant diskussion från många olika infallsvinklar. Det vore roligt.
Sparris
Jag har funderat en del under sommaren och insett hur tacksam jag är att jag inte är socialsekreterare... De har ett oerhört svårt jobb och inte alltid tillräcklig utbildning eller erfarenhet. Jag kan förstå att det blir fel ibland men tror dock att det i det stora flertalet fall görs så bra man bara kan.
Mina funderingar under sommaren har cirkulerat kring ämnet bra och dåliga föräldrar/familjer. Funderingarna har inget att göra med vår familjs placeringar eller deras biofamiljer.
Det skulle vara givande och intressant att höra vad ni andra har för tankar inom detta område. Jag är givetvis inte färdigtänkt inom detta men jag hoppas att jag inte trampar någon på cybertårna.
Jag har för enkelhetens skull delat upp familjer i bra, dysfunktionella och dåliga. Jag inser att det finns en massa gråzoner och flytande gränser mellan dessa olika familjer men man måste ju börja någonstans.
Bra familjer är vi allihopa (hoppas jag) som jobbar som familjehem. Jag tror att det stora flertalet familjer i Sverige är bra familjer. Man gör sitt bästa, ger inte upp när det är svårt, gråter ibland, kämpar vidare och gläds åt sina barn mm.
Dysfunktionella familjer finns det nog ganska många av. Familjer som inte riktigt fixar det helt men som ändå hankar sig fram. Barnen i dessa familjer skulle säkert må bra av extra stöd men missförhållandena eller omsorgsbristen når inte upp till att en placering är nödvändig. Familjerna kan säkert bli bättre med visst stöd och utbildning. Kom ihåg gråzonerna!
Dåliga familjer/föräldrar (usch vilket sorgligt uttryck) existerar ju tyvärr i allra högsta grad i vårt samhälle. Jag tror att de flesta av våra barn, iaf LVU-placerade, kommer från dessa familjer. Jag tycker även att barn inte ska bo i dåliga familjer.
Mina funderingar går i riktningen att det ska mycket till för att ett barn ska ryckas upp från sin biofamilj. En dysfunktionell familj är givetvis sämre än en bra familj men för barnet tror jag att en dysfunktionell familj som är ens egen, många gånger kan vara bättre än en bra familj som är någon annans. En dålig familj är inte lika svårt, där syns/märks det tydligare. Missbruk, våld, övergrepp, kriminalitet, tydlig omsorgsbrist borde självklart leda till placering tycker jag. Det finns säkert fler orsaker som gör att föräldrarna inte ska ha kvar sina barn i hemmet. Det svåra för soc är väl gråzonerna här, när blir en dysfunktionell familj en dålig?
Nu innan någon blir upprörd på mig så vill jag igen påminna om gråzonerna, det finns sällan några enkla svar. Våra placerade barn kommer ha ärr i hela sina liv pga en dålig start. Men, dessa ärr behöver inte förstöra resten av livet för dem. Det är där vi kommer in, förhoppningsvis med stöd av soc. Det vi gör är viktigt!!!
Så vad tror ni andra? Kan det bli en givande och intressant diskussion från många olika infallsvinklar. Det vore roligt.
Sparris