Förbjuda barn att säga mamma/pappa
- Trådstartare Helgona
- Start datum
- Status
Tjenixen vännen!
Jag tycker nog också att barnen får bestämma själva,det är ju inte direkt så att man tvingar fram de orden som ju ändå är väldigt starka!
Barnen framför allt säger vi ju och man säger inte mamma eller pappa till någon hur som helst utan det gör man när det KÄNNS rätt och vem har rätten att förbjuda ett barns känslor? Ingen alls!! :twomad:
Jag tycker nog också att barnen får bestämma själva,det är ju inte direkt så att man tvingar fram de orden som ju ändå är väldigt starka!
Barnen framför allt säger vi ju och man säger inte mamma eller pappa till någon hur som helst utan det gör man när det KÄNNS rätt och vem har rätten att förbjuda ett barns känslor? Ingen alls!! :twomad:
wawwa sa:
jag har sagt till mamman att hon är ju hennes riktiga mamma o jag hennes extra mamma...för barnet är det ju inget problen! Men hon vill absolut inte det!
Blir väldigt hotfull, säger att vi tvingar barnet säga det...O jag svarar att storebrr säger ju bara namnet på oss... o hon svarar, ja han vågar stå emot oss! Medans det är så att han är mycket mer mån att vara mamma/pappa till lags än vad lillasyster är!
Just för pojkens skull tror jag det skulle vara en stor vinning med att få ett "tillstånd" att få säga mamma och pappa.
Han verkar ju behöva en del stöd för att våga följa sitt hjärta.
När vi blev familjehem var jag först lite orolig när barnen ville säga mamma och pappa till oss. Jag visste inte då hur bioförälder skulle reagera och var rädd att det skulle bli bråk om frågan.
Våra egna använde namnen på oss och har så gjort ända sedan de var små så jag hade trott att det skulle bli naturligt för de placerade barnen att också säga namnen.
Så blev det inte! De små barnen hade stort behov av att säga mamma och pappa till oss så till slut tog jag upp det med biomamma och hon var mycket generös och tillät det.
Jag hoppas verkligen ert soc kan hjälpa era barn att få säga mamma och pappa till er. Det skulle betyda så mycket för dem.
Om bioföräldrarna skulle förstå hur barn fungerar så skulle de också förstå att de faktiskt stärker sin egen relation till barnen genom att vara generösa mot dem och tillåta dem säga mamma och pappa till er.
Går det inte så kanske soc kan prata med barnen och ge "sitt egen" tillstånd till barnen att få säga mamma och pappa till er. Det kanske skulle kunna hjälpa pojken att inte känna skuld om någon från soc pratar med honom och ger honom tillstånd att få säga mamma och pappa till er.
Då kan också de få ta striden med bioföräldrarna helt utan att ni blir inblandade och ni kan hänvisa föräldrarna till soc som givit tillståndet.
Så klart är detta en nödlösning eftersom det klart bästa skulle vara om föräldrarna gav detta tillstånd.
Jag har faktiskt gått igenom lightvarianten av den här frågan fast från andra sidan sett så att säga.
Vår minsta vill säga mamma och pappa i sin stödfamilj också.
Man kan tycka att det blir lite inflation i ordet mamma och pappa när han har så många som han säger mamma och pappa till men vi har kommit fram till att eftersom det är han själv som vill ha det så så får han bestämma det själv.
Men det finns ingen tvekan om vilka som är hans psykologiska föräldrar.
Han verkar ju behöva en del stöd för att våga följa sitt hjärta.
När vi blev familjehem var jag först lite orolig när barnen ville säga mamma och pappa till oss. Jag visste inte då hur bioförälder skulle reagera och var rädd att det skulle bli bråk om frågan.
Våra egna använde namnen på oss och har så gjort ända sedan de var små så jag hade trott att det skulle bli naturligt för de placerade barnen att också säga namnen.
Så blev det inte! De små barnen hade stort behov av att säga mamma och pappa till oss så till slut tog jag upp det med biomamma och hon var mycket generös och tillät det.
Jag hoppas verkligen ert soc kan hjälpa era barn att få säga mamma och pappa till er. Det skulle betyda så mycket för dem.
Om bioföräldrarna skulle förstå hur barn fungerar så skulle de också förstå att de faktiskt stärker sin egen relation till barnen genom att vara generösa mot dem och tillåta dem säga mamma och pappa till er.
Går det inte så kanske soc kan prata med barnen och ge "sitt egen" tillstånd till barnen att få säga mamma och pappa till er. Det kanske skulle kunna hjälpa pojken att inte känna skuld om någon från soc pratar med honom och ger honom tillstånd att få säga mamma och pappa till er.
Då kan också de få ta striden med bioföräldrarna helt utan att ni blir inblandade och ni kan hänvisa föräldrarna till soc som givit tillståndet.
Så klart är detta en nödlösning eftersom det klart bästa skulle vara om föräldrarna gav detta tillstånd.
Jag har faktiskt gått igenom lightvarianten av den här frågan fast från andra sidan sett så att säga.
Vår minsta vill säga mamma och pappa i sin stödfamilj också.
Man kan tycka att det blir lite inflation i ordet mamma och pappa när han har så många som han säger mamma och pappa till men vi har kommit fram till att eftersom det är han själv som vill ha det så så får han bestämma det själv.
Men det finns ingen tvekan om vilka som är hans psykologiska föräldrar.
Lite funderingar kring orden mamma och pappa...
Våra biologiska barn har alltid sagt våra förnamn men mixar också med mamma och pappa. Ett av våra lånebarn kallade oss vid namn men frågade efter ett par år om h*n fick kalla oss mamma och pappa. Naturligtvis var det inget som hindrade från vår sida, men vi undrade om h*n verkligen trodde sig kunna ändra efter så lång tid. Jajjamensan, tyckte barnet som sedan även fortsättningsvis kallade oss vid namn :razz: . Nu som vuxen tilltalar barnet oss i brev och tanke som sina föräldrar. Vi har alltid gemensamt tyckt att det inte spelar någon roll vad vi kallas. Vi har alltid tänkt att moderskap och faderskap inte egentligen sitter i namnet utan det är den som uppför sig som en verklig förälder som är mamma och pappa oavsett vad man kallas.
I min kontakt med invandrarbarn har jag upptäckt att de verkar ha väldigt lätt att kalla den manlige vuxne i familjen för pappa. Detta även då mamman bytt partner är det den nye mannen i familjen som omedelbart kallas för pappa. Där verkar pappa inte i sig vara en känslomässig benämning utan mer likt en familjetitel.
Ibland tänker jag mig hur det skulle vara att själv bli fråntagen mina barn och höra de säga mamma och pappa till familjehemsföräldrarna... Det är rätt fantastiskt av biologiska föräldrar att vara generösa kring detta så värdeladdade ord.
Jag tilltalas hellre vid mitt namn och har en fungerande mammaroll än att kallas mamma och inte ha något som helst substans eller djup i den rollen! :wink:
Sedan ska ju så klart aldrig barn behöva sitta emellan i en sådan här fråga heller!
Våra biologiska barn har alltid sagt våra förnamn men mixar också med mamma och pappa. Ett av våra lånebarn kallade oss vid namn men frågade efter ett par år om h*n fick kalla oss mamma och pappa. Naturligtvis var det inget som hindrade från vår sida, men vi undrade om h*n verkligen trodde sig kunna ändra efter så lång tid. Jajjamensan, tyckte barnet som sedan även fortsättningsvis kallade oss vid namn :razz: . Nu som vuxen tilltalar barnet oss i brev och tanke som sina föräldrar. Vi har alltid gemensamt tyckt att det inte spelar någon roll vad vi kallas. Vi har alltid tänkt att moderskap och faderskap inte egentligen sitter i namnet utan det är den som uppför sig som en verklig förälder som är mamma och pappa oavsett vad man kallas.
I min kontakt med invandrarbarn har jag upptäckt att de verkar ha väldigt lätt att kalla den manlige vuxne i familjen för pappa. Detta även då mamman bytt partner är det den nye mannen i familjen som omedelbart kallas för pappa. Där verkar pappa inte i sig vara en känslomässig benämning utan mer likt en familjetitel.
Ibland tänker jag mig hur det skulle vara att själv bli fråntagen mina barn och höra de säga mamma och pappa till familjehemsföräldrarna... Det är rätt fantastiskt av biologiska föräldrar att vara generösa kring detta så värdeladdade ord.
Jag tilltalas hellre vid mitt namn och har en fungerande mammaroll än att kallas mamma och inte ha något som helst substans eller djup i den rollen! :wink:
Sedan ska ju så klart aldrig barn behöva sitta emellan i en sådan här fråga heller!
Precis så är det nog...
För oss spelar det liksom ingen roll vi vet ju att vi står för tryggheten i deras liv vad de än kallar oss!
Men lilltjejen säger mamma o pappa till oss o har alltid gjort (5år) För henne är det helt naturligt att ha två mammor...Barnen har bott heltid hos oss 1 år men det är deras andra sväng hos oss...
Medans storebror (6år) säger namnen
O det är helt ok det med! VI vill inte ändra något utan det ska kännas bekvämt för barnet
Jag förstår också mamman att det är "det sista hon har kvar" men riktigt så är det ju inte för kärleken sitter ju inte i ett ord...
O barnen älskar sina föräldrar, utan tvekan!
För oss spelar det liksom ingen roll vi vet ju att vi står för tryggheten i deras liv vad de än kallar oss!
Men lilltjejen säger mamma o pappa till oss o har alltid gjort (5år) För henne är det helt naturligt att ha två mammor...Barnen har bott heltid hos oss 1 år men det är deras andra sväng hos oss...
Medans storebror (6år) säger namnen
O det är helt ok det med! VI vill inte ändra något utan det ska kännas bekvämt för barnet
Jag förstår också mamman att det är "det sista hon har kvar" men riktigt så är det ju inte för kärleken sitter ju inte i ett ord...
O barnen älskar sina föräldrar, utan tvekan!
Det här måste de vuxna prata om. det kan vara otroligt viktigt för ett litet barn att vara som alla andra. tänk er på dagis....det tas för givet av kamraterna att det är barnets mamma eller pappa som lämnar/hämtar.
Men för de biologiska föräldrarna( som kanske inte alltid är att räkna som vuxna) känns det som den yttersta kränkningen att deras barn kallar någon annan för mamma/pappa. Det känns säkert lättare att få det till attvi tvingar barnen.
familjehem var starka vuxna förklara för bio att det är de som är de RIKTIGA FÖRÄLDRARNA, men att barnen för sin egen skull kanske kallar er för mamma pappa.
Men för de biologiska föräldrarna( som kanske inte alltid är att räkna som vuxna) känns det som den yttersta kränkningen att deras barn kallar någon annan för mamma/pappa. Det känns säkert lättare att få det till attvi tvingar barnen.
familjehem var starka vuxna förklara för bio att det är de som är de RIKTIGA FÖRÄLDRARNA, men att barnen för sin egen skull kanske kallar er för mamma pappa.
Klockan är iofs ganska sent, men är tvungen att skriva några korta rader.
Vaddå vi "bara" extra mamma" vaddå biosarna "riktiga mammor" nu har jag helt enkelt blivit lite galen :rollhappy:
Är det bara jag som anser mig som den "riktiga mamman"?? och den "riktiga mamman" egentligen bara är "den biologiska mamman"
Men såklart finns där fall där biologiska mamman faktiskt tar ansvar som en "riktig mamma" men ändå inte riktigt får till det. Men trots det är vi den "riktiga mamman" för vi är den mamma som får det att fungera!! och att barnet är barn och kommer att förbli barn tills något annat händer, med ålder Te.x o.s.v.
Vänligen Ingrid m barn 3, 9, 16 år
Hoppas det inte blev för rörigt så här sent på kvällen. Gonat gonatt på er alla mammor :bow :bow
Vaddå vi "bara" extra mamma" vaddå biosarna "riktiga mammor" nu har jag helt enkelt blivit lite galen :rollhappy:
Är det bara jag som anser mig som den "riktiga mamman"?? och den "riktiga mamman" egentligen bara är "den biologiska mamman"
Men såklart finns där fall där biologiska mamman faktiskt tar ansvar som en "riktig mamma" men ändå inte riktigt får till det. Men trots det är vi den "riktiga mamman" för vi är den mamma som får det att fungera!! och att barnet är barn och kommer att förbli barn tills något annat händer, med ålder Te.x o.s.v.
Vänligen Ingrid m barn 3, 9, 16 år
Hoppas det inte blev för rörigt så här sent på kvällen. Gonat gonatt på er alla mammor :bow :bow
Hejsan!!
Pojken som vi har hand om säger alltid vårat förnamn men när han kommer hem från umgänge med sin mamma säger han alltid pappa och mamma till oss i ca 1-2 veckor sen får vi höra förnamnet på oss igen.han är 12 år gammal.
I bland har jag pratat med honom om att han om vill och känner så får han gärna säga mamma och pappa till oss.
jag har pratat ett flertal gånger med mamma och sos om detta.Men sos säger bara att han "bor" hos oss och han har ju sin mamma.Lite konstigt resonemang tycker jag.
Med tanke på att vi har 2 egna barn som ropar och säger mamma och pappa-
Med den biologiska mamman vill att han ska bara säga förnamn eller extra mamma/pappa-
mvh
Jonna
Pojken som vi har hand om säger alltid vårat förnamn men när han kommer hem från umgänge med sin mamma säger han alltid pappa och mamma till oss i ca 1-2 veckor sen får vi höra förnamnet på oss igen.han är 12 år gammal.
I bland har jag pratat med honom om att han om vill och känner så får han gärna säga mamma och pappa till oss.
jag har pratat ett flertal gånger med mamma och sos om detta.Men sos säger bara att han "bor" hos oss och han har ju sin mamma.Lite konstigt resonemang tycker jag.
Med tanke på att vi har 2 egna barn som ropar och säger mamma och pappa-
Med den biologiska mamman vill att han ska bara säga förnamn eller extra mamma/pappa-
mvh
Jonna
Jo...Ingrid....Du har så rätt så!!!!.....Vi som är "vardagsföräldrar" är dom "rätta föräldrarna".....även om vi också har en bit i relationen som hör till en yrkesmässig del (som vi ju ersätts för.....föroppningsvis så småningom på ett bättre sätt också... :smirk: ).Men till yrkesbiten hör ju bland annat det här med att främja relationen till bioföräldrarna efter bådas förmåga och barnens behov ( så ser då jag det)....och jag antar att du också menar.....så det behöver jag väl inte orda om mer...
Till vardagsföräldraskapet hör ju den känslomässiga biten....med den riktiga kärleken, omvårdnaden, förmågan att se barnets behov......och framför allt ge barnet en sund anknytning!
Det kan ju oftast inte en umgängesförälder, som redan innan inte fixade det, ge sitt barn.....
Själv är jag adopterad, har adopterat, har bio&styv-barn och är nu också familjehem....och alla tar vi det här med "dubbla" föräldrar på olika sätt.....och alla har vi ett stort behov av att inför omvärlden få visa att vi har mammor och pappor!Och för våra bioföräldrar gick det bra att förstå att vi nu är 4 föräldrar som ger barnen det dom ska ha...på var våra sätt.....och att barnen om dom vill får kalla oss mamma och pappa....vilket dom små gör...men inte den stora!Och det hör nog till största delen ihop med att dom små var 2½ och 5 när dom kom och den stora var 8½.....Men också förmågan att knyta an sunt verkar också, här hos oss, styra det här till viss del.....
Blir ju faktiskt riktigt skoj när vi är ute alla tillsammans.....
Ni ska se minerna på folk när barnen säger mamma och pappa till oss alla fyra..... :?
Till vardagsföräldraskapet hör ju den känslomässiga biten....med den riktiga kärleken, omvårdnaden, förmågan att se barnets behov......och framför allt ge barnet en sund anknytning!
Det kan ju oftast inte en umgängesförälder, som redan innan inte fixade det, ge sitt barn.....Själv är jag adopterad, har adopterat, har bio&styv-barn och är nu också familjehem....och alla tar vi det här med "dubbla" föräldrar på olika sätt.....och alla har vi ett stort behov av att inför omvärlden få visa att vi har mammor och pappor!Och för våra bioföräldrar gick det bra att förstå att vi nu är 4 föräldrar som ger barnen det dom ska ha...på var våra sätt.....och att barnen om dom vill får kalla oss mamma och pappa....vilket dom små gör...men inte den stora!Och det hör nog till största delen ihop med att dom små var 2½ och 5 när dom kom och den stora var 8½.....Men också förmågan att knyta an sunt verkar också, här hos oss, styra det här till viss del.....
Blir ju faktiskt riktigt skoj när vi är ute alla tillsammans.....
Ni ska se minerna på folk när barnen säger mamma och pappa till oss alla fyra..... :?
A
Anonymous
Guest
Ett litet tips.....
Brukar ge detta till våra placerade barn då dom frågar vad dom skall kalla oss för.
För det första brukar jag säga att det får dom själv välja och att dom har ju en mamma och pappa men dom kan ju kalla oss för mor och far.
Det är oftas så att barnen själv tycker att man kan ju ha en mamma en pappa samt en mor och en far. Säger också till barnen att dom har ju tur som har både och.
Det har aldrig några bio föräldrar haft något att säga om. Vi har haft många placeringa genom åren med det är oftas så att det är dom äldre barnen som kallar oss för våra namn hemma men jag vet att dom säget till sina kompisar att nu skall dom hem för att mamma ringde (jag allså). Det är dom mindre barnen som har behovet mer tycker jag att ha en mamma/mor i sin närhet. Jag är själv uppvuxen med att kalla min mamma för mor och min pappa för far. Så det är så naturligt för mig med detta.
Men framför allt så är det barnens eget val, men dom kanske behöver lite hjälp att hitta rätt.
Må väl
Ps. Men då min mor levde så kallades hon för mormor B...... hon ställde så gärna upp och var mormor för alla våra placerade. Hon stickade vantar, sydde gympapåsar mm. Ds.
Brukar ge detta till våra placerade barn då dom frågar vad dom skall kalla oss för.
För det första brukar jag säga att det får dom själv välja och att dom har ju en mamma och pappa men dom kan ju kalla oss för mor och far.
Det är oftas så att barnen själv tycker att man kan ju ha en mamma en pappa samt en mor och en far. Säger också till barnen att dom har ju tur som har både och.
Det har aldrig några bio föräldrar haft något att säga om. Vi har haft många placeringa genom åren med det är oftas så att det är dom äldre barnen som kallar oss för våra namn hemma men jag vet att dom säget till sina kompisar att nu skall dom hem för att mamma ringde (jag allså). Det är dom mindre barnen som har behovet mer tycker jag att ha en mamma/mor i sin närhet. Jag är själv uppvuxen med att kalla min mamma för mor och min pappa för far. Så det är så naturligt för mig med detta.
Men framför allt så är det barnens eget val, men dom kanske behöver lite hjälp att hitta rätt.
Må väl
Ps. Men då min mor levde så kallades hon för mormor B...... hon ställde så gärna upp och var mormor för alla våra placerade. Hon stickade vantar, sydde gympapåsar mm. Ds.
våra placerade har alla varit rätt små när dom flyttade hit och första placeringen sa mamma och pappa direkt. Hans mamma tyckte inte om det men han sa om mig: hon ääär ju en mamma!!
Sen har vi förklarat det så både för soc och för biologiska föräldrar, att vi har funktionen mamma och pappa. Barnen vet ju ändå mycket väl vem som är deras mamma och pappa.
Ibland har folk förfasat sig över att små barn börjar säga mamma och pappa direkt och trott att det enbart beror på dålig anknytning och då har vi förklarat likadant: att mamma och pappa också kan vara en benämning och en funktion.
Våra biologföräldrar kallar ofta oss inför barnen: mamma C och pappa T. Inga problem alls!
kram/ mamma C
Sen har vi förklarat det så både för soc och för biologiska föräldrar, att vi har funktionen mamma och pappa. Barnen vet ju ändå mycket väl vem som är deras mamma och pappa.
Ibland har folk förfasat sig över att små barn börjar säga mamma och pappa direkt och trott att det enbart beror på dålig anknytning och då har vi förklarat likadant: att mamma och pappa också kan vara en benämning och en funktion.
Våra biologföräldrar kallar ofta oss inför barnen: mamma C och pappa T. Inga problem alls!
kram/ mamma C
A
AnnaA
Guest
Blir lite fundersam med detta med att kalla oss för mamma o pappa.
Visst vi är de som är som en förälder sålänge inte deras biologiska föräldrar kan vara det.
Inte menar jag att barnen/tonåringen inte ska få ett förbud att kalla oss för mamma o pappa MEN vi ska också uppmuntra och vara tillhands för de biologiska föräldrarna för vi arbetar för att de ska kunna bli en familj när det är möjligt.
Att vara familjehem är inte att vi har en önskan om att få ett till barn/tonåring utan vi arbetar för att vara ett stöd under en viss tid.
jag vet att man som vuxen också kan prata med barnet och förklara hur det är och många gånger vill barnet testa hur vi fungerar och hur vi vill att det ska se ut i just vår familj och deras situation.
Om barnet frågar om det får kalla mig för mamma så kan man också lägga till efter ett ja att du har en mamma o en pappa och du bor hos oss tills de mår bättre (el vad det handlar om)
De ska kunna välja vad ordet ska ha för betydelse och det ska vi berätta kanske lite mer.
Kan vi tänka oss att vi blivit psykiskt sjuka och har skov av sängliggande? barnen tar soc hand om under hemskt lidande för både barn och mamma ex.
kan vi tänka oss in i att barnen ropar mamma (till familjemamman) när hon/han talar i telefon med oss?
Vi sitter sen och tycker att det borde vara självklart att de kan kalla oss mamma o pappa?
Jag tycker det är ok MEN då måste vi ha lagt tyngden på att förklara mer positivt om biologiska föräldrarskapet, det är vårat jobb. Vi har ett arbete att hjälpa barn OCH deras föräldrar för att bli hel igen.
kanske barnet testar oss hur vi tycker om deras föräldrar? och vill ha bekräftelse på vilken väg det bär åt. Är vi deras nya föräldrar el ska de återförenas med sina riktiga?
Jag arbetar för en återförening hur illa det just kan se ut. Men vi kan vara en tillfällig extra mamma/pappa under tiden.
Visst vi är de som är som en förälder sålänge inte deras biologiska föräldrar kan vara det.
Inte menar jag att barnen/tonåringen inte ska få ett förbud att kalla oss för mamma o pappa MEN vi ska också uppmuntra och vara tillhands för de biologiska föräldrarna för vi arbetar för att de ska kunna bli en familj när det är möjligt.
Att vara familjehem är inte att vi har en önskan om att få ett till barn/tonåring utan vi arbetar för att vara ett stöd under en viss tid.
jag vet att man som vuxen också kan prata med barnet och förklara hur det är och många gånger vill barnet testa hur vi fungerar och hur vi vill att det ska se ut i just vår familj och deras situation.
Om barnet frågar om det får kalla mig för mamma så kan man också lägga till efter ett ja att du har en mamma o en pappa och du bor hos oss tills de mår bättre (el vad det handlar om)
De ska kunna välja vad ordet ska ha för betydelse och det ska vi berätta kanske lite mer.
Kan vi tänka oss att vi blivit psykiskt sjuka och har skov av sängliggande? barnen tar soc hand om under hemskt lidande för både barn och mamma ex.
kan vi tänka oss in i att barnen ropar mamma (till familjemamman) när hon/han talar i telefon med oss?
Vi sitter sen och tycker att det borde vara självklart att de kan kalla oss mamma o pappa?
Jag tycker det är ok MEN då måste vi ha lagt tyngden på att förklara mer positivt om biologiska föräldrarskapet, det är vårat jobb. Vi har ett arbete att hjälpa barn OCH deras föräldrar för att bli hel igen.
kanske barnet testar oss hur vi tycker om deras föräldrar? och vill ha bekräftelse på vilken väg det bär åt. Är vi deras nya föräldrar el ska de återförenas med sina riktiga?
Jag arbetar för en återförening hur illa det just kan se ut. Men vi kan vara en tillfällig extra mamma/pappa under tiden.
A
AnnaA
Guest
ingrid sa:
Hej Ingrid!
Ett tips bara. Använd inte så stora bokstäver för det ser ut som man är arg då i dataspråk
Jag hör vad du säger utifrån DITT perspektiv men håller inte med dig. Vi behöver inte vara överens.
Du skrev av egoistiska skäl blev vi familjehem?!
I mina öron så kan de orden ha två betydelser! 1, att man får svårt att stödja barnen i sin yrkesroll som vi faktiskt ha hand i hand med själva arbetet att ge barnet en kärnfamilj som ger trygghet.
Soc har många gånger berättat om familjer som motarbetar de biologiska föräldrarna på flera sätt på grund av just kunskap.
Motarbetar gör man när ex barnet ska ha umgänge och vi (familjehem) ser att barnet lider dvs gråter,är arg, etc efter el innan umgänge och det tolkar vi som att barnet mår dåligt av umgänget.
Barnet mår dåligt av att de biologiska föräldern inte kan skapa varken trygghet el ge en bra omvårdnad MEN det betyder inte att vi ska ta ifrån barnet sin mamma,pappa utan underlätta och arbeta på att föräldrarna i framtiden ska kunna fungera som just fäldrar ska.
Vi kan bara vara extraföräldrer och hela planen är att soc arbetar på en återförening och vi ska arbeta på att barnet mår så bra som är möjligt under tiden med allt det omtumlande det innebär.
Tiden varierar självklart men jag hör alldeles för ofta att familjehem omedvetet tar den lättaste vägen och det är att minska umgänge=för att barnet mår dåligt (barnet förstår/kan inte ta hänsyn till att biosar inte tar ansvar med allt vad det innebär)
Vi har visst ett samarbete med både biosar,soc,barnet. Vi kan adoptera ett barn men det är inte det vi gör genom familjehemsverksamheten.
Kanske man ska tänka sig för och läsa på lite mer om vad det innebär att vara familjhem för det är inget lätt arbete och om man går in i tron att skaffa sig en kärnfamilj så får man samtidigt ha klart för sig att vi har barnen till låns och vi önskar att hjälpa människor.
Själv kan jag inte förstå att en tråd med att ta upp att barnet vill säga mamma o pappa är något vi behöver ens dryfta om om det inte är så att vi såååå gärna vill bli det.
Det är min inre kritik som pratar då jag tydligen är tämligen ensam om att vi ska vara försiktiga i vår framtoning om den sk kärnfamilj vi skaffat oss med våra placeringar.
Jag älskar min placering/placeringar men samtidigt pratar jag gott om biosar och förklarar vad som hänt,hur det är, hur det kan gå osv...vill att vi ska fungera som en bra familj och de förhoppninsvis ser mig som ett stöd efter tiden hos oss tillsammans med biosar oavsett deras missbruk,psykiska hälsa etc...
Jag tror på att barnet/tonåringen växer upp med känslor som att de hade en familj som gav dem trygghet och kärlek men gjorde allt de kunde o lite till för att personen kände att biosarna fanns när de fanns.
Vi bjuder gärna hem biosar på ett förstående sätt och vi tar dem som de är. Vi kan inte skuldbelägga dem utan vi ger ju barnet det som fattas.
Det är vad jag tycker.
Jag blev lite beklämd över det Anna A skrev och det beror på att jag känner igen mina egna åsikter som jag hade i början när vi blev familjehem.
Jag har också tyckt så.
Men under de här åren har jag bytt åsikt.
Det är inte barnvakter vi är.
I vårt fall är vi barnens starkaste anknytningspersoner och de som kommer att fungera som föräldrar till våra barn även då de blir vuxna.
Med den åsikt som jag hade för några år sedan och som Anna A har nu så riskerar barnen att inte bli fullt känslomässigt mottagna av sina familjehemsföräldrar.
De riskerar att få en sämre anknytning till sin familj (dvs oss) än vad biobarn och adoptivbarn får. Det får inte ske!
Det är inte för att "äga barnen" som jag har bytt åsikt i den här frågan utan för att jag har lärt mig att barn behöver full anknytning till en eller ett par personer för att bli hela.
Familjehemsbarn har precis samma behov av att få den här riktigt nära kontakten med sina närmaste vuxna som andra barn har. Och när barnen är små och växer upp i famiiljehem så är det VI som är de nära anknytningspersonerna.
Det var först när jag lärde känna en kvinna som själv vuxit upp i familjehem jag fick kunskap om att vi faktiskt ÄR barnens familj precis lika mycket som för biobarn och adoptivbarn.
Hon omvände mig och det har barnen helt klart tjänat massor på.
Om jag skulle göra som Anna A föreslog dvs att som svar på barnens invit på att få kalla oss mamma och pappa hänvisa till de biologiska föräldrarna så skulle jag såra barnen enormt. Det förstod jag inte i början men nu förstår jag det.
Tar vi inte på oss hela föräldrarollen gör vi barnen en björntjänst och i värsta fall lämnar dem i någon slags ingemansland där de varken har anknytning till sina bioföräldrar eller till oss.
De barnen växer upp och känner att de har INGEN.
Om vi lever oss in för mycket i bioföräldrarnas känslor är risken att vi agerar just så och det är förödande för barnen.
Det ÄR fruktansvärt att inte få ha sina barn hos sig men vi kan inte härberga de känslorna eftersom vårt uppdrag är barnen. Utan att döma föräldrarna så måste vi ändå distanser oss lite ifrån deras olycka för att istället satsa på att vara riktigt bra föräldrar till barnen. Barn tar så lätt efter oss och om de ser att deras förädrars olycka också är vår olycka så klara de själva inte heller att släppa ansvaret för föräldrarna.
Vi ska så klart underlätta umgänge där det är möjligt, tala väl om bioföräldrarna för annars talar vi ju illa om barnet också, men vi får inte låta bioföräldrarnas existens hindra oss att anknyta fullt ut till barnet.
Tolmia
Jag har också tyckt så.
Men under de här åren har jag bytt åsikt.
Det är inte barnvakter vi är.
I vårt fall är vi barnens starkaste anknytningspersoner och de som kommer att fungera som föräldrar till våra barn även då de blir vuxna.
Med den åsikt som jag hade för några år sedan och som Anna A har nu så riskerar barnen att inte bli fullt känslomässigt mottagna av sina familjehemsföräldrar.
De riskerar att få en sämre anknytning till sin familj (dvs oss) än vad biobarn och adoptivbarn får. Det får inte ske!
Det är inte för att "äga barnen" som jag har bytt åsikt i den här frågan utan för att jag har lärt mig att barn behöver full anknytning till en eller ett par personer för att bli hela.
Familjehemsbarn har precis samma behov av att få den här riktigt nära kontakten med sina närmaste vuxna som andra barn har. Och när barnen är små och växer upp i famiiljehem så är det VI som är de nära anknytningspersonerna.
Det var först när jag lärde känna en kvinna som själv vuxit upp i familjehem jag fick kunskap om att vi faktiskt ÄR barnens familj precis lika mycket som för biobarn och adoptivbarn.
Hon omvände mig och det har barnen helt klart tjänat massor på.
Om jag skulle göra som Anna A föreslog dvs att som svar på barnens invit på att få kalla oss mamma och pappa hänvisa till de biologiska föräldrarna så skulle jag såra barnen enormt. Det förstod jag inte i början men nu förstår jag det.
Tar vi inte på oss hela föräldrarollen gör vi barnen en björntjänst och i värsta fall lämnar dem i någon slags ingemansland där de varken har anknytning till sina bioföräldrar eller till oss.
De barnen växer upp och känner att de har INGEN.
Om vi lever oss in för mycket i bioföräldrarnas känslor är risken att vi agerar just så och det är förödande för barnen.
Det ÄR fruktansvärt att inte få ha sina barn hos sig men vi kan inte härberga de känslorna eftersom vårt uppdrag är barnen. Utan att döma föräldrarna så måste vi ändå distanser oss lite ifrån deras olycka för att istället satsa på att vara riktigt bra föräldrar till barnen. Barn tar så lätt efter oss och om de ser att deras förädrars olycka också är vår olycka så klara de själva inte heller att släppa ansvaret för föräldrarna.
Vi ska så klart underlätta umgänge där det är möjligt, tala väl om bioföräldrarna för annars talar vi ju illa om barnet också, men vi får inte låta bioföräldrarnas existens hindra oss att anknyta fullt ut till barnet.
Tolmia
- Status