Jag förstår det som tämligen många har svårigheter runt umgänget.....
Att det är tufft i början innan "allt satt sig" är ju inte svårt att förstå.....men hur utvecklas det med tiden?
Tanken slog mig nu när jag läser inläggen i ämnet "Allmänt diskussionsforum" i tråden "Bioföräldrar - viktiga eller inte?".......Om bioföräldrarna har det svårt med relationen till barnen,varken fixar det rent praktiska eller känslomässiga.....Hur ofta går det till sig med åren?
Har fått för mig att när barn "tas" från sina föräldrar så är den här biten en av de vanligare anledningarna.....och övergrepp i olika former förstås....Jag vill då tro att det är mer sällan beroende på nån tillfällig dipp där det annars funkar bra.......Eller?
I vårt "fall" är det så att bio har egna stora svårigheter och på nåt sätt har fullt sjå med sig själva (barnen har ju också utvecklingsstörningar).....Föräldrarna är mycket intresserade av barnen....och ännu mer av oss och hur vi lever....
:roll: ...och här gäller då talesättet "små barn små bekymmer och stora barn stora bekymmer" för ju större barnen blir desto svårare får föräldrarna att orka med.....
Vi har så svårt att förstå det här med att soc under alla år varit så påhittiga när det gäller att bemöta föräldrarnas önskemål om mer umgänge.....I perioder har vi rakt gått på knäna.....Varför utöka nåt som redan nu är svårt?Barnen blir som tossiga och far runt som om dom jobbade på cirkus......och vi har ju ändå umgänge var fjortonde dag....som man försöker öka på på alla sätt.....Vi har haft hemterapeut som hjälp med att styra upp umgängena,det har skjutsats och hämtats och det ska vara festligheter av alla sorter....till och med ett förslag om att vi skulle åka på minisemester tillsammans och hyra stugor på en camping i närheten av ett lagomt nöje för barnen.....MEN alltså...varken vi eller barnen orkar mer än typ 4 timmar!Vi har ibland känt oss som tvärtemot när vi insett att vi inte heller orkar....bara tanken på att ha maopa sovandes här eller att umgås i flera dagar.....eller ens bara att ha dom här varje vecka har gett oss panik!
Nån period var det sova över som gällde,men efter en olycka redan första gången blev det inte mer av det.....Problemet är väl att soc inte riktigt "lyssnat" på oss......MEN nu har verkligheten kommit ifatt....NU pratas det om att ha en person som stöd under umgängena!!!!Och faktum är att ungarna tagit över allt......Dom gör precis som dom vill hemma hos maopa....som förstås heller inte orkar längre.....
Jag vidhåller att det är bättre att gå ut lite försiktigt och öka succesivt allt eftersom det börjar fungera......och gör det inte det så vänjer sig ju föräldrarna vid att det är som det är....Nu känner dom sig ju också misslyckade....just för att vi hela tiden får dra in och dra in.......och ha mer och mer bevakning....
Men hur har ni andra upplevt det?Utvecklas föräldrarna med tiden?Eller behövs det att dom redan i början har nåt som går att bygga på?
Att det är tufft i början innan "allt satt sig" är ju inte svårt att förstå.....men hur utvecklas det med tiden?
Tanken slog mig nu när jag läser inläggen i ämnet "Allmänt diskussionsforum" i tråden "Bioföräldrar - viktiga eller inte?".......Om bioföräldrarna har det svårt med relationen till barnen,varken fixar det rent praktiska eller känslomässiga.....Hur ofta går det till sig med åren?
Har fått för mig att när barn "tas" från sina föräldrar så är den här biten en av de vanligare anledningarna.....och övergrepp i olika former förstås....Jag vill då tro att det är mer sällan beroende på nån tillfällig dipp där det annars funkar bra.......Eller?
I vårt "fall" är det så att bio har egna stora svårigheter och på nåt sätt har fullt sjå med sig själva (barnen har ju också utvecklingsstörningar).....Föräldrarna är mycket intresserade av barnen....och ännu mer av oss och hur vi lever....
:roll: ...och här gäller då talesättet "små barn små bekymmer och stora barn stora bekymmer" för ju större barnen blir desto svårare får föräldrarna att orka med.....Vi har så svårt att förstå det här med att soc under alla år varit så påhittiga när det gäller att bemöta föräldrarnas önskemål om mer umgänge.....I perioder har vi rakt gått på knäna.....Varför utöka nåt som redan nu är svårt?Barnen blir som tossiga och far runt som om dom jobbade på cirkus......och vi har ju ändå umgänge var fjortonde dag....som man försöker öka på på alla sätt.....Vi har haft hemterapeut som hjälp med att styra upp umgängena,det har skjutsats och hämtats och det ska vara festligheter av alla sorter....till och med ett förslag om att vi skulle åka på minisemester tillsammans och hyra stugor på en camping i närheten av ett lagomt nöje för barnen.....MEN alltså...varken vi eller barnen orkar mer än typ 4 timmar!Vi har ibland känt oss som tvärtemot när vi insett att vi inte heller orkar....bara tanken på att ha maopa sovandes här eller att umgås i flera dagar.....eller ens bara att ha dom här varje vecka har gett oss panik!
Nån period var det sova över som gällde,men efter en olycka redan första gången blev det inte mer av det.....Problemet är väl att soc inte riktigt "lyssnat" på oss......MEN nu har verkligheten kommit ifatt....NU pratas det om att ha en person som stöd under umgängena!!!!Och faktum är att ungarna tagit över allt......Dom gör precis som dom vill hemma hos maopa....som förstås heller inte orkar längre.....
Jag vidhåller att det är bättre att gå ut lite försiktigt och öka succesivt allt eftersom det börjar fungera......och gör det inte det så vänjer sig ju föräldrarna vid att det är som det är....Nu känner dom sig ju också misslyckade....just för att vi hela tiden får dra in och dra in.......och ha mer och mer bevakning....
Men hur har ni andra upplevt det?Utvecklas föräldrarna med tiden?Eller behövs det att dom redan i början har nåt som går att bygga på?
