Hej!
Jag är av den sega sorten och ser det så här. De barn som kommer till oss bär så mycket med sig. Det har inte funnits plats i deras biohem för dom och deras behov av att bli sedda, kramade accepterade mm. Våra biosar har troligtvis aldrig behövt tveka eller misstänka att vi inte alltid ska finnas där för dom och att de är värda att älskas. Därför har de en bredare, stadigare grund att stå på och klarar sig bättre den tid det tar att övertyga fosterbarnen att de har en plats hos oss i vårt hjärta, hur de än beter sig. Fosterbarnen får/tar mycket av vår tid, men mest negativ tid. Reda upp vad som hänt, elevårdskonferanser osv. Biobarnen får mer av positiv tid. För att biobarnen ska orka har vi gett egen tid till dom. Ett biobesök, en utflykt till mm. Något de önskar sig t.ex. besök på bingolotto som vår dotter ville, eller en dag i en närbelägen stad med fika som pojken ville. MEN, inte köpa dom med grejor ,utan med känslan av att vara nära bara med dom. Vi hade fosterbarn innan vi fick biosar, och då blev det lite tvärt om med avundsjukan. Mina föräldrar var allvarligt oroade över hur mycket våra biosar fick stå ut med, men de växte av det och vi pratar ofta om hur de upplevde sin uppväxt med hotande föräldrar, rymmande tonåringar, snattande kompisar till fostebarnen,slagsmål,hot och terror. Viktigt att vi kan ta emot deras känslor av ilska och vrede utan att försvara oss eller f.barnen och utan att förneka deras känslor. Biosarna är båda idag lite inne i den här svängen också, så så illa kan de inte ha farit.
Ett av mina kontaktbarn sade jag upp nu i juni efter att i två år försökt få honom att acceptera min senaste placering. De har båda diagnoser inom NP,och kontaktpojken funkade inte någonstans på slutet. Jag hade inte föräldrarna med mig utan de skyllde på mitt 5-åriga fosterbarn. Kontaktpojken är 11 år. Han utsatte f.barnet för livsfara, tog stryptag, knuffade utför trappor, drog med ut i skogen och lämnade honom ensam där, smällde igen dörrar i ansiktet på honom mm. Kändes inte bra att säga upp, för jag tycker att man måste lära sig att det finns såna man inte tycker om. Man måste inte älska alla, men senare i livet kan man inte välja bort skol- och arbetskamrater utan de finns där.
Lite tankar från mig.
Mat-tilda