Ny medlem med frågor till fam.hem

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Innan en placering så ska man ha gjort upp en genomförandeplan och i den ska det stå hur umgänget ska ske. Man kan efter en tid märka att umgänget kanske inte fungerar så bra, då får man tänka om och pröva något annat. Alltid tillsammans med barnet (om det går), familjehem och biologföräldrar. Här kan det dock bli en konflikt. Barnet tycker en sak, familjehemmet ett annat och biologföräldrar ett tredje. Socialtjänsten ska då se till barnets bästa. Hur kan vi få till ett fungerande umgänge som är till för barnet?
Ibland så är det bästa för barnet att ha umgänget i familjehemmet, ibland hemma hos biologföräldrar eller annan lämplig plats. Alla har åsikter om vad som är bäst. Men man får aldrig glömma att det alltid är socialtjänsten som är de som har huvudansvaret, de ska vara spindeln i nätet, den som alla kan vända sig till när det inte fungerar.

Tyvärr så byts det ut socialsekreterare på löpande band. Det blir ingen helhetsbild av situationen eftersom det hela tiden kommer nya personer med andra erfarenheter och åsikter. Det är det som är så farligt och äventyrar varje barns rätt till en trygg uppväxt. Det är därför vi ser så många barn som far illa i samhällets vård. Sen har inte alla socialsekreterare den kompetens som behövs för att vara spindeln i nätet, personen är inte tillräckligt stark för att ställa sig utanför och verkligen se till barnets bästa. Det är självklart inte alltid den enskilde som är "boven" utan det kan vara en underbar socialsekreterare men organisationen bakom har en helt annan syn på sina medarbetare och därmed motarbetar alla socialsekreterare som arbetar på ett annat sätt.

Har själv varit med om både det ena och det andra. I efterhand kan jag se att oavsett vad jag tycker om biologföräldrarna emellanåt, deras krav och idéer så är det alltid socialsekretararen som inte klarat av att hantera känslorna som biologföräldrarna har och då vänder sig föräldrarna till oss med frågor och anklagelser.

Som familjehem har jag lärt mig att inte svara på biologföräldrarnas många frågor om varför barnet är placerat eller varför umgänget ser ut som det gör. Jag hänvisar alltid till socialtjänsten för att inte hamna i konflikt med biologföräldrarna, för det vill jag verkligen inte, utan jag vill hjälpa barnet och dennes föräldrar att ha ett umgänge på ett plan som både de och barnet klarar av.

Något annat som också är viktigt att komma ihåg är att alla upplever hur ett umgänge fungerar, väldigt olika. Det är massor med känslor som kommer fram från alla inblandade och man utgår då från den känslan när man sedan beskriver hur man tycker att umgänget fungerar.

Som familjehem ska man vara stöttande och uppmärksam, särskilt om man upplever att barnet inte mår bra vid umgänge, då måste man meddela socialtjänsten detta. Man kan inte alltid anklaga biologföräldrar om umgänget inte fungerar utan det är upp till socialtjänsten att vara intresserad och kanske vara med vid några tillfällen så de får en inblick i hur alla mår. De tillfällena blir ju lite konstlade och det kanske inte blir en helt rättvis bild men att ha en dialog och vara ärliga är viktigt. Ingen är perfekt, vi har alla brister och vid placeringar så har vanligtvis biologföräldrarna så stora brister att barnet inte kan bo hemma. Men det är socialtjänstens jobb att hjälpa föräldrarna med sina brister så att barnet kan flytta hem igen.

Som med allt i livet så finns det undantag men så länge som vi inte pratar om det och inte heller har ett bra ryggstöd (socialtjänsten) som verkligen är spindeln och hjälper oss alla att göra det så bra som möjligt för BARNET, så kommer vi alltid att ha åsikter om varandra som kanske inte alltid är helt rättvisa.

Det var några tankar från mig...

Sara
 
envis sa:
Men Ts har ju sina erfarenheter som bör respekteras. Allt handlar inte om resvägar...
Ja, men familjehemmet tar ett uppdrag, i det kan det ingå att åka till bio eller inte. Ingår det så gör man det annars har man inget uppdrag kvar. Ingår det inte så ska man inte göra det. Det har inget att göra med respekt gentemot bio
 
A

Anonymous

Guest
Hjärtat sa:
envis sa:
Men Ts har ju sina erfarenheter som bör respekteras. Allt handlar inte om resvägar...
Ja, men familjehemmet tar ett uppdrag, i det kan det ingå att åka till bio eller inte. Ingår det så gör man det annars har man inget uppdrag kvar. Ingår det inte så ska man inte göra det. Det har inget att göra med respekt gentemot bio
Menade respektera här på FH.
 
envis sa:
Hjärtat sa:
envis sa:
Men Ts har ju sina erfarenheter som bör respekteras. Allt handlar inte om resvägar...
Ja, men familjehemmet tar ett uppdrag, i det kan det ingå att åka till bio eller inte. Ingår det så gör man det annars har man inget uppdrag kvar. Ingår det inte så ska man inte göra det. Det har inget att göra med respekt gentemot bio
Menade respektera här på FH.
Jaha, ja självklart! :banan:
 
Sthlm_mamma sa:
Fru Röd sa:
Hej Sthlm_mamma, välkommen och tack för ditt inlägg! Det är verkligen värdefullt att få diskutera frågor med de biologiska föräldrarna tycker jag. Vi har ju trots allt ett gemensamt intresse, barnen.
Tackar. :)
Fru Röd sa:
Jag tycker att den här frågan är väldigt bra! Vem kan avgöra vad som är bäst för barnet? Min egen erfarenhet säger att det är viktigt att prata med barnet själv, men att det allt för ofta glöms bort. Jag har mött fosterbarn som i hela sitt liv känt sig överkörda av de vuxna kring sig. Det viktiga här är att de som ansvarar för att barnet får det det behöver är socialtänsten. De utreder och ska i de bästa av världar se till att barnet får den uppväxten det behöver. Ibland fattar de felaktiga beslut vilket leder till mycket lidande, framförallt för barnen.
:bow Vilket underbart svar. Naturligtvis ska man prata med barnen! Men när det gäller frågor av den karaktär där barnet faktiskt inte har någon rätt att bestämma eller tycka till? De där "vuxenfrågorna".
Ansvaret ska ligga på Socialtjänsten, men när de inte har tagit reda på eller när det är en omväg för familjehemmen att fråga soc, som frågar bios, och sedan ska soc meddela familjehemmet svaret... ...ja, då anser jag att familjehemmets ansvar bör vara att prata med bios för att samarbeta.

"Kommunikationen blir otydlig ibland vilket är synd. Tyvärr så finns det ofta skäl som man kan förstå som förklarar varför.

Jag förstår att många bios har det svårt i relationen till familjehemmen. Men om man aldrig försöker föra en dialog -- hur ska det bli bra för barnet? Det absolut sämsta för barnet är att känna att familjehemmet inte tycker om/inte känner till deras föräldrar eller bakgrund. Jag håller med dig helt och fullt här. När socialtjänsten brister i sitt ansvar, varför försöker inte familjehemmen själva att få till en dialog? Hur svårt kan det vara?! Om man har teleumgänge så är det ju bara att byta ett par ord innan eller efter bios har pratat med barnet. Om inte annat så bara för att berätta hur barnet har det, om det gjort något speciellt eller något som barnet tyckte var roligt. Eller om barnet är sjukt, varför inte fråga bios om det är något speciellt som barnet tycker om då, eller behöver? Allt för att minska stressen på barnet. I de bästa av världar vore det så. Men, det finns situationer där det faktiskt inte är bra att göra det. Personligen har det aldrig hänt mig.Vi har tvärtom mycket gott samarbete med bio. Ibland är vi i familjehemmen inte heller så informerade om vad som hänt så vi väntar på besked från socialtjänsten så att vi inte gör fel

Inget av de 7 familjehem jag har haft kontakt med (eller institutionen som ett av barnen bott på) har önskat kontakt med mig eller ens ha någon form av samtal kring barnet med mig. Antagligen har soc sagt något till dem om att jag är omöjlig att samarbeta med (ett mantra för dem, dock en osanning eftersom de vägrar prata om det som är viktigt. De vill bara veta allt som är dåligt, inget som är bra) eller så har de ljugit i vanlig ordning.
Kanske ska du kräva tydlighet av socialtjänsten och fråga varför du upplevt det så här? Du har rätt att få besked.

För att ni ska förstå min bitterhet kanske jag bör förklara att mitt fall är långt ifrån hur andra fall är. Det finns förfalskade uppgifter i utredningarna (som kan motbevisas), det är undermåliga utredningar, jag har redan varit tvungen att anmäla handläggarna till både JO och Socialstyrelsen på 13-14 punkter vardera, handläggarna begår regelrätta lagbrott, nämnden har hittills fattat 3 olagliga beslut (senast igår) och sedan har vi alla förvaltningslagar de bryter mot också. Om ni kommer ihåg Marks kommun-fallet så kan jag säga att det här är mycket värre. Väldigt mycket värre. Jag är inte bara en bitter mamma som har förlorat sina tre änglar, socialtjänsten har gjort mig rättslös och har satt rättssäkerheten ur spel. Jag tror inte att jag är ensam om det, men det är nog få som har energin att orka kämpa efter drygt ett år.

Återigen, lycka till och kram till er alla!
 
Hej!
Det här var visst en tråd för biosar till placerade barn.
Hoppas det är ok att jag ändock gör ett inlägg??

TS skrev att familjehmemmen någonting om att familjehemmen var lata och inte ville köra till umgängen långt bort.

Så kanske det är vad vet jag kan bara svara utifrån min familj:
Jag kör gärna till umgängen men enligt ök med soc så kanske de bestämmer att bio ska åka pga
1. Barnen skall slippa lång transport väg för 2 h umgänge (1,5h resa, 2 umgänge, 1,5 h resa hem igen)
2. Om bio vill ha tillbaka barnet så bör det kanske kunna klara sig till och från ett umgänge (kan vara avgörande för vissa om lämplighet som föräldrar)
3. BBIC

För min del så kan jag gärna köra, men jag arbetar på uppdrag från Soc och litar på att de har grund för beslut. Och jag skall vara ställföreträdande förälder, men för den skull inte klanka på biosen...de gör så gott de kan ibland...

Allt gott till alla iförsta hand till barnen..
MEN en förälder är alltid en förälder det kan ingen ersätta! Men jag kan ge en trygg vuxen, stabilitet, nykter tillvaro, misshandelsfri, rena kläder, möta barnens behov, respektera bios.

Klanka inte ner på alla familjehem, precis som vi inte kan dra alla bios över en kam.
Självklart älskar ni era barn...
Carina
 
"Ny medlem med frågor till fam.hem"
Ska försöka se bort om ditt påhopp..med ett seriöst svar

Jag har enbart mycket små barn placerade hos mig, det jag tycker är svårt med resandet är att barnet kommer helt ur rytm, jag menar vad får ett litet barn av kanske 4 timmars bilresa på en dag?
Jag tycker vuxna borde klara en sådan resa bättre.

Din attityd kan komma att vara eller är redan ett av dina problem, synd :littlesad
/VikarieMamman
 
VikarieMamman- tycker ditt korta och koncisa inlägg var mkt bra. precis det vi upplevt med vår Liten också- resorna tröttar ut barnen- speciellt de små och de med Funktionshinder som gör dem mer käsnliga. Att bio åker till sina barn är för mig naturligt.

Men ska barnet hem till bio på umgänge kandet ju vara både fam.hem alternativt bio som åker o hämtar och lämnar omd et ska lämnas. Om inte kontaktperson är utsedd att köra. vett ett fall där en ontaktperson alntingen körde mamman eller barnet till den andre då umgänget skulle övervakas o mamman ej fick lov att köra bil av olika skäl.
 
En sak som vi fått med oss genom våra uppdrag är att det är bättre att bli HÄMTAD än lämnad!
VI ska inte "lämna ifrån oss/åka ifrån" barnet utan vi ska hämta hem.
Hoppas ni förstår hur jag menar ............
 
Hej,
Låter väldigt konstigt att 7 st familjehem kan vara fel allihopa.
Jag som familjehem kan förstå att det finns ett agg mot oss som om det är vi som tar barnen men det är ju som många säger här att det är Soc som beslutar ang. omhändertagandet, inte vi.
Familjehemmen gör sin insats för att dina och alla andras barn ska få det bra i livet, men det är få bio´s som förstår det. Vi blir tjuven i dramat. Det finns ju en anledning till att dina och alla andras barn är omhändertagna.
Om alla bio´s kunde ha lite mer självinsikt så skulle både umgänget och placeringarna vara betydligt lättare!
 
Oj här var det drag.... som "man" tycker jag allt är enkelt om bio sköter sig = mister man inga barn. om bio ändrar sig och bryter sitt levene och visar att man är okej o med på banan igen = hemgång för kidsen.

Det är som att prata med brottslingar mm. men det var ju inte jag....... Varför är det såååå svårt att erkänna ett fel. världen skulle se så annorlunda ut då.

ex. förra veckan missade jag en bil bakom en stor snö hög bilägaren fick panikbromsa och jag försökte komma ifrån vi lyckades undvika en smäll. Självklart går jag ur bilen och ber om ursäkt för mitt betende. den unge föraren tar inte emot min ursäkt utan ber mig fara åt h...te i ca två min. Då frågar jag vedebörande om det kändes bättre för honnom nu när han gapat ut på en mäniska som redan erkänt sitt misstag två ggr. och ligger ner.
Han fortsätter i samma takt då ger jag upp och går min väg. hans passagerare satt med huvudet i knät och led.
Vad menar jag? jo hur vi än gör kan man inte göra en del medmäniskor nöjda hur man än gör. Man gör rätt men får skit för att dom är rädda, osäkra,inte vill se sig själva, mm. mm.

Men jag fortsätter min kamp att erkänna och be om ursäkt för tabbarna jag gör.

Mikkeman.
 
Mat-Tilda skrev att bio ofta lämnas utanför. Ofta. Så är det iaf inte i vårt fall. Här styr bio väldigt mkt o en del ska de kunna påverka, dock inte allt som de kan i detta ärende. Jag återkommer då jag nu märker att tiden sprungit iväg !!
 
mat-tilda sa:
Framför allt tycker jag att bio-föräldrarna lämnas utanför alldeles för mycket när barnet/barnen omhändertas. Nästan alla föräldrar som får sina barn omhändertagna älskar sina barn efter sin förmåga lika djupt som vi gör, men de kan ha mindre förutsättningar att visa det i ord och handling. Som familjehem upplever i alla fall jag att även vi som familjehem lämnas åt vårt öde när barnet är på plats. Man får ligga på för att få den hjälp som kan behövas i början av placeringen. En mentor av ett erfaret familjehem skulle jag tycka vore bra. Mentorn kan också hjälpa till i kontakten med biologföräldrarna och barnets släktingnätverk. Inte minst kan det vara svårt för mor- far-föräldrar att få sina barnbarn placerade. Vi ska alltid jobba för att barnet ska hem igen om det finns en möjlighet. Finns det inte det ska vi jobba för att de placerade barnen får tillgång till sitt ursprung.
Det jag menade med att lämnas utanför alldeles förmycket är att min erfarenhet är att när socialtjänsten placerat barnet så tar inte det verkliga arbetet vid med att få föräldrarna att inse var bristerna är och få dem motiverade till en förändring. Vi som familjehem lämnas på samma sätt ensamna i våra uppdrag. Svårt att få stöttning och att få socialtjänsten att ta sitt ansvar omkring placeringen. Gjorde de det, skulle de ha lättare att markera mot föräldrarna och sätta upp rimliga mål att jobba mot och vi familjehem skulle inte känna oss så ensamna och utlämnade och följen av det är att vi kan känna oss hotade och ifrågasatta. När ett barn placerats ska vi vara en treenighet där barnet är omringade av oss och vi ska alla jobba för barnets bästa. Ja, jag vet. Så fungerar det sällan, men i de bästa av världar skulle det vara så. Nästa gång jag ska på möte med socialtjänsten ska jag ta med ett skolkort på min placering och sätta på bordet för att vi alla ska se vem det är vi pratar om och vem vi planerar för.
 
Kan inte annat än hålla med, tycker soc ofta är alldeles för flata inför bios.
Vår bio visste inte ens varför barnen var placerade, vad hade hon gjort för fel?
Soc sa bara att sanningen skulle knäcka henne.
Inte konstigt att hon tyckte det var vårat fel att barnet var hos oss.
 
vi har arbetat för två kommuner och haft flera barnhandläggare. Jag tycker det är så olika från person till person hur dem är gentemot bio. Tex, vi har nu två barnhandläggare. Den ena berättar allt för oss är rak, ärlig och förväntar sig det samma tillbaka. Tuff mot bio på det sättet att hen ALLTID ser till barnas trygghet. Hen är ärlig mot bio och talar om vilka brister, styrkor och vad som måste arbetas med. Varför dem inte får vara själva med barna osv. Den andra vurmar om bio något så in i he.... Det är SYND om bio, dem blir LESSNA, Dem känner sig UTSATTA, vi måste tänka på bios KÄNNSLOR.... gah va trött man blir. Jag drar inte alla unga socsekreterare över en kam men denna ska kanske göra något annat tills hen får en barnsyn som inte kränker just barna. Hen berättar INGET för oss men kräver att vi ska stå i givakt för hen....
Nä jag håller med Mikkeman. Om man tar hand om sina barn och sköter sig så skulle ALDRIG soc gå in å ta barna ifrån en.
Gör dem nu det så erkänn att ni gjort fel, arbeta på det och ja då får ni tillbaka era barn.
 
Känner med er alla, både biosar och F-hem

Det som slår mig när jag läser alla inlägg här och sammanför dem med tankar och funderingar från allt jag hört och sett IRL är just samarbetet.

Det handlar ju om ett triangel drama.
Den sa, hon tyckte, han menade, barnet vill, soc säger, F-hems mamman påstår, pappan hotar, soc velar och alla strider på sitt sätt om vem som har rätt. och barnet det gråter...

Oftast, jag säger inte alltid men oftast sker alla dessa samtal mellan 2 parter, antingen bio och soc, bio och F-hem eller F-hem och soc. Vilket ger en himla massa hörsägen där ord som, hon sa då, jag tycker att osv florerar frekvent.
Sen skall detta vidare till den 3 part som ej var med vid samtalet och hur mycket går då inte förlorat!
Att man pratar med varandra är bra, helt klart. Men kanske att vi alla skulle ta till oss och börja fundera på om inte fler samtal där alla 3 parter är med vore något att satsa på.
En sak vi då skulle minimera är alla anklagelser och påståenden, det är ju så himla lätt att påstå någon sagt något när den personen inte är med.
Vore ju inte någon svår sak att genomföra, om huvudansvarig (läs soc) tydliggör att inga större beslut fattas utanför denna ram.
Huvudansvarig kan jag känna (ofta) är den som orsakar många av dessa brister då så mycket faller under deras, "BEHÖVER INTE TALAS OM" paragraf.
Vi berättar inte allt för F-hemmet, vi berättar inte allt för biosar, verkar vara deras motto. Och de gör så för barnets bästa...
Den där lilla eller stora :angel: som är den som kommer i kläm i alla lägen då vi vuxna ej kan enas.
 
Efter 4 tuffa år med just det som du skriver om alla påståenden o anklagelser o liknande mellan 2 parter som sen ska vidarebefordras till den 3e parten ....SUCK säger jag bara...MEN NU , nu har vi fått en ny barnsekreterare som initierat till SAMARBETSSAMTAL mellan oss ALLA samtidigt närvarande o på bara 2 månader fungerar det iaf bättre!!! :bow Inte bra , men bättre o mkt är vunnet med det som blir bättre. I 2 år har det startats upp samarbetssamtal - men de har alltid runnit ut i sanden efter en gång!!! SUCK! :bounce: O vi som fam.hem har istort sett fått sitta o ha försvarstal för allt som bio anklaga oss för...nu kommer även vi till tals ! WOW , känns det som :angel

SÅ rätt person på rätt plats kan göra stor skillnad- att gå från ord till handling likaså :) :bow :claphappy:
Vi har en lång väg kvar till gott samarbete- o kanske kommer vi aldrig i mål- men lite längre på en lång o slingrig stig har vi kommit o vandrandet tröttar inte lika mkt som förr....
 
Mikkeman sa:
Oj här var det drag.... som "man" tycker jag allt är enkelt om bio sköter sig = mister man inga barn. om bio ändrar sig och bryter sitt levene och visar att man är okej o med på banan igen = hemgång för kidsen.

Det är som att prata med brottslingar mm. men det var ju inte jag....... Varför är det såååå svårt att erkänna ett fel. världen skulle se så annorlunda ut då.

ex. förra veckan missade jag en bil bakom en stor snö hög bilägaren fick panikbromsa och jag försökte komma ifrån vi lyckades undvika en smäll. Självklart går jag ur bilen och ber om ursäkt för mitt betende. den unge föraren tar inte emot min ursäkt utan ber mig fara åt h...te i ca två min. Då frågar jag vedebörande om det kändes bättre för honnom nu när han gapat ut på en mäniska som redan erkänt sitt misstag två ggr. och ligger ner.
Han fortsätter i samma takt då ger jag upp och går min väg. hans passagerare satt med huvudet i knät och led.
Vad menar jag? jo hur vi än gör kan man inte göra en del medmäniskor nöjda hur man än gör. Man gör rätt men får skit för att dom är rädda, osäkra,inte vill se sig själva, mm. mm.

Men jag fortsätter min kamp att erkänna och be om ursäkt för tabbarna jag gör.

Mikkeman.


"Sköter man sig får man behålla sitt barn." Är du ironisk eller är du på riktigt så naiv att du tror att det är så det alltid går till? Det är många skötsamma föräldrar som förlorar sina barn, av anledningar som är helt bisarra. Att okynnesanmäla någon till soc som hämnd för en verklig eller inbilllad oförrätt är hur enkelt som helst, särskilt som man får vara anonym som anmälare. Beroende på socialtjänsten kan det krävas mycket lite för att man ska bli av med sitt barn. Utredningarna görs inte på ett lagenligt sätt (soc tar enbart upp sådant som användas negativt, de upprepar ett litet ord om och om igen tills det lyser som i neonfärg på papperet, de staplar små saker på varandra så det bildas en stor hög - enligt socialtjänstlagen får de inte göra så!), de läggs fram för socialnämnden som i 99,9% av fallen gör som handläggarna vill (och ingen har något ansvar, finemang!), i Förvaltnings - eller Tingsrätt målas föräldrarna upp som de värsta föräldrar som någonsin funnits, o s v o s v. Jag har sett det med egna ögon upprepade gånger.

Du gör en liknelse vid brottslingar, och helt oavsiktligt (antar jag) visar du på bristen i ditt resonemang. Eller menar du på fullt allvar att ingen någonsin anklagats för ett brott trots att han/hon varit oskyldig? Att det inte har suttit, och sitter, felaktigt dömda människor i fängelse? Att folk till och med avrättats för brott de inte begått?

Men det var riktigt strongt och "manligt" av dig att undvika en krock och be om ursäkt. För det är ju precis som att få sina barn felaktigt omhändertagna. :roll:



Nu menar jag naturligtvis inte att alla omhändertaganden som görs är felaktiga. Många barn behöver tas om hand av andra än sina biologiska föräldrar. MEN tror man helt trångsynt att samtliga omhändertaganden är riktiga och att det aldrig görs fel inom socialtjänsten har man en skrämmande naiv syn på samhället och en alldeles för hög tilltro till socialens myndighetutövande och makt. Det är väldigt, världigt farligt att ha en sådan tilltro. Den näste som kan bli av med sina barn trots ett "skötsamt leverna" kan bli du själv. Det önskar jag inte dina barn, eller dig.
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Topp