Ny medlem med frågor till fam.hem

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Jag var "en smula" trött när jag skrev mitt inlägg, glömde ett par saker som jag gärna vill ha med.

Föräldrarna hamnar i ett Moment 22 när de fastnat i socialtjänstens klor. Soc använder sig av olika metoder för att få fram att föräldrarna har brister i sin föräldraförmåga, att skicka dem till ett utredningshem är en sådan metod. Skickas man till ett sådant kan man ofta lika gärna börja förbereda sig på att ens barn kommer bli placerat. Soc skickar med en lista över områden de särskilt vill att utredningshemmet ska titta på - och tänka sig, nog hittar utredningshemmet brister inom just de områdena! Nu kan man förstås argumentera för att föräldrarna hade brister inom de områdena, varför skulle soc annars ha reagerat och skickat dem till utredningshemmet från början? Men cirkelargumentation är oftast meningslöst.

Och visst. Så kan det vara. Men det är långtifån alltid så. Utredningshemmen kan påstå att du kränker ditt barn om du säger åt honom/henne att hans hår är smutsigt och att h*n måste tvätta det innan h*n går och lägger sig. Jag har ju alltid tyckt att det är vettigt att ett barn tvättar sig efter en dag fylld av lek ute i sandlåda och åkande på trehjulingar, men nej. På ett utredningshm kan det vara en kränkning att säga det till sitt barn.

Hade man inte sagt något till barnet om håret hade man varit en dålig förälder som inte uppmärksammade att barnets hår var smutsigt. Damned if you do, damned if you don't.


Ett annat Moment 22 uppstår när soc har bestämt sig för att föräldrarna har mängder av brister i sin föräldraförmåga, brister som är så pass allvarliga att barnet för sin säkerhet, hälsas och utvecklings skull att barnet måste placeras hos främlingar. Där håller föräldrarna givetvis oftast inte med. Men då blir det som sagt problem!

Håller föräldrarna inte med om att de har alla dessa brister saknar de insikt och denna fruktansvärda brist byggs naturligtvisn på de andra. Skulle föräldrarna i ett försök att samarbeta med soc för att få hem sitt barn blir reaktionen att: "Jaha, föräldrarna tycker själva att de har stora brister. Ja, men då är det bäst att barnet omhändertas, så att föräldrarna kan arbeta på dessa brister. Igen; damned if you do, damned if you don't. Eller om man vill vara lite mer litterär: Man hamnar i ett Moment 22.

Jag har diskuterat detta med en person som jobbat inom socialtjänsten men som kände sig tvungen att sluta, eftersom hon inte kunde arbeta på det sätt hon kände var det bästa för barnen och föräldrarna. Hon berättade för mig att när soc skickade familjer till utredningshem var uppdragen som de skickade med, de papper där man bad utredningshemmet kolla vissa områden, som att sända dem till ett slags "beställningscentraler". Uppdragen var rena "önskelistorna": Vi vill att det i utredningarna ska framgå att familjerna har problem inomm dessa områden."Och utredningshemmen, som får stora summor per dag för att "utreda" familjerna, gjorde glatt som soc befallt. Man ville ju inte stöta sig med kommunerna och kanske inte få fler familjer skickade till sig.

Jag förstår att allt detta mottas med den yttersta skepticism av alla som tror att allt alltid går helt rätt och lagenligt till. Soc kan ju aldrig göra fel! Alla barn som placeras i jour- och familjehem omhändertas ju på grund av att föräldrarna "inte skött sig" på ett eller annat vis!

Och visst är det ofta sant, jag påstår absolut inget annat. Men det omhändertas många barn som inte hade något behov av det. Och det räcker med en enda felaktig placering för att det ska vara en katastrof, både för samhället och de enskilda individerna (precis som det är en katastrof när barn som är i behov av att omhändertas inte blir omhändertagna, naturligtvis).

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag hävdar inte att alla omhändertaganden är fel. Jag hoppas och tror att de flesta omhändertaganden går riktigt till. Men systemet måste ändras. Det får inte vara så att barn i fullt fungerande hem med fullt fungerande föräldrar plötsligt slits från dessa föräldrar och placeras hos främlingar för att soc gjort ytterst tveksamma och ibland rentav olagliga utredningar!

LVU-lagen som den ser ut nu trädde i kraft 1990. Det är uppenbart att den inte fungerar som det var tänkt. Alltså är det hög tid att ändra den!

Kvinnan som jobbat inom soc sade att när hon började där jobbade socialtjänsten för att hjälpa människor. Idag handlar deras arbete snarare om att stjälpa människor. Därför klarade hon inte av att jobba kvar. Jag kan naturligtvis inte bifoga källhänvisning till detta uttalande, jag kan inte berätta vem hon är. Jag vet att många, kanske en majoritet, kommer tro att jag ljuger. Det kan jag inte göra så mycket åt.

Jag ställer bara en fråga; som jag sett och hört andra ställa:

När blev socialtjänsten socialotjänsten? :evil:






För er som inte känner till den är Moment 22 en fantastiskt bra bok av Joseph Heller. Den utspelar sig under andra världskriget och är en antikrigsroman, men även kritisk mot byråkrati.

Rekommenderas starkt!
 
BellaDonna jag märker att du på något sett har fått en väldigt dålig bild av socialtjänsten och jour/familjehem. Jag antar att du själv eller någon som står dig nära har fått sitt/sina barn omhändertagna.
Jag har läst allt du har skrivit senaste dagarna och jag tycker att du har en väldigt negativ bild av oss som är familjehem. Jag skulle vilja att du kunde se hur en dag eller en vecka ser ut hemma hos oss. Vi har 3 barn placerade hos oss och alla 3 har såklart olika bakgrunder/anledningar till att de bor hos oss. 2 utav dem jobbas hem mot föräldrarna och där gör vi ALLT vi kan för att stötta både barn och föräldrar för att stärka deras band till varandra. Jag ser att föräldrarna till dessa 2 barn(2 olika familjer) älskar sina barn och de gör allt de kan för att allt ska bli "bra" igen. Sen har vi det tredje barnet som har levt med sin mamma under riktigt dåliga förhållanden. Hen har blivit utsatt för enorma trauman och har i princip aldrig haft någon mamma att knyta an till. Hen är rädd för sin mamma och mår dåligt när de träffas (övervakade umgängen). Med hen har vi gått in som föräldrar. Hen har knutit an till oss och hela vår släkt och vi hoppas att hen aldrig någonsin kommer "hem" till sin mamma igen för det finns inga insatser i världen som kan sudda ut de övergrepp som hen blivit utsatt för. Tycker du att vi gör fel när vi ger hen all kärlek och trygghet vi kan och behandlar hen precis som våra egna barn för att hen ska slippa växa upp utan föräldrar? Vårt mål där är istället att hen ska kunna träffa sin mamma och tycka att det är helt ok, kanske tom lite roligt, men att hen ska kunna känna sig trygg med att det är hos oss hen bor.
Även de andra 2 barnen får naturligtvis massor med kärlek och tid men de har en stark anknytning till sina föräldrar som vi absolut inte vill förstöra utan tvärt om stärka.
Nästan all vår vakna tid pratar vi om barnen och tänker kring barnen och hur vi kan göra för att deras tillvaro i vår familj ska vara så bra som det bara går.
Visst finns det barn som blir omhändertagna på felaktiga grunder precis som det görs fel inom sjukvård så folk dör eller som ni diskuterade innan att folk blir oskyldigt dömda och hamnar i fängelse och det är fruktansvärt men det är nog tyvärr oundvikligt att människor gör fel. Det finns säkert massor med barn som borde ha blivit omhändertagna men som efter utredning blir kvar hos sina föräldrar trots stora brister. Det jag hoppas på och oxå tror är att om finns felaktigheter i ett omhändertagande att det uppdagas ganska snabbt och så får man då jobba för att hitta den lösning som är minst dålig.
Alla föräldrar är inte lika, alla situationer är inte lika, alla barn är inte lika, alla socialsekreterare är inte lika och alla familjehem är inte lika! Bara en sak är lika och det är att vi alla är människor och jag antar och förutsätter att alla alltid gör sitt bästa för barnen.
 
Hej Björken!

"Vanliga Svenssons" tror att soc alltid gör helt korrekta utredningar, att utredningarna är rättvisa och alltid ger en nyanserad bild av klienten och dennes situation. Vidare tror dessa "Vanliga Svenssons" att det är extremt svårt att få sina barn omhändertagna, att omhändertaganden enbart sker när föräldrar har misshandlat sina barn, utsatt dem för sexuella övergrepp, vanvårdat dem, missbrukat och därmed inte kunnat ta hand om sina barn - kort sagt, att det alltid finns mycket goda skäl och att de goda skälen alltid beror på föräldrarna helt enkelt. Detta trodde nog jag också förut, eller rättare sagt, jag ville tro att det var så gick till. För allt annat är ju fruktansvärt, för både barn och föräldrar.

Men de senaste åren har jag upptäckt att detta är helt fel. Det började med att en bekant, "L", fick sina barn omhändertagna. Jag satte mig in i hennes fall och fick läsa alla hennes utredningar. Det var ingen rolig läsning. Soc hade svartmålat henne, tagit upp småsaker som var för sig aldrig någonsin skulle lett till omhändertagande och LVU men soc staplade allt på varandra på ett mycket finurligt sätt (och ett sätt som strider mot vad som står i socialtjänstlagen om hur utredningar ska bedrivas) enbart tagit upp negativa saker (för självklart finns det negativa saker att säga om alla föräldrar, även de som inbillar sig att det inte gör det) utelämnat allt som var till hennes fördel... Kort sagt, det var läsning som var upprörande även för en utomstående. Det här gjorde mig f*rbannad men även nyfiken. Var detta ett engångsföreteelse, var det bara L som haft otur med sina handläggare eller var detta som skedde rutinmässigt på landets socialtjänster? Jag har familj och hade fullt upp med annat, men jag samlade så mycket information jag kunde om sådana här fall. Sekretessen gör det förstås svårt men jag fick på olika sätt kontakt med föräldrar som fått sina barn omhändertagna och lusläste deras utredningar. Jag ska inte hymla med att det ofta fanns alla skäl i världen att omhänderta barnen (föräldrar i den situationen har naturligtvis svårt att se saken objektivt) men det var rent skrämmande att se hur ofta omhändertaganden gjorts på de mest lösa grunder.

Och det här bara fortsätter. Runtom i Sverige tas barn från sina föräldrar fast det inte alls skulle behövts, eller där föräldrarna skulle kunnat få hjälp och stöd av soc för att ta hand om sina barn. Istället består hjälpen av att soc går in och omhändertar barnen. Vilken hjälp är det för barnen? Vilken hjälp är det för föräldrarna? Och de som råkar ut för detta drar sig ofta för att berätta om det offentligt. Först och främst orkar de inte, soc har knäckt dem. Sedan skäms de, har man fått sitt barn omhändertaget stämplas man ju genast som en olämplig/dålig förälder av omgivningen (som sagt, folk i allmänhet tror ju att omhändertaganden alltid har goda och starka skäl). Ibland får man läsa om fall i tidningarna där barn felaktigt blivit omhändertagna, men inte så ofta som jag skulle önska då det faktiskt förekommer oftare än någon tror.

Detta är inte bara något jag sitter och tycker, detta är fakta som delas av advokater, barnpsykologer, personal på förskolor och skolor - många som kommer i kontakt med barn känner till detta problem. Ett annat stort problem är att socialtjänsten både utreder, omhändertar, processar En advokat skriver här och verkståller i samma ärende. Detta skapar rättsosäkerhet En advokat skriver om detta här: här:http://www.newsmill.se/artikel/2011/11/17/advokat-r-ttsos-kert-n-r-barn-omh-ndertas

En annan advokat skriver här: http://www.newsmill.se/artikel/2011/11/ ... ertaganden

Inom socialtjänsten hyllas begreppet "good enough", alltså att bara en förälder/ett par föräldrar är tillräckligt bra ska de få behålla sitt barn. Men det begreppet öppnar för en ofantligt godtycklighet. Handläggare i Luleå kan tycka att ett föräldrapar inte är tillräckligt bra och omhänderta barnet, medan handläggare i Ystad kan tycka att samma föräldrapar under samma omständigheter är tillräckligt bra och bör få behålla barnet. Borde man inte ha samma "standard" i hela landet i sådana här viktiga frågor?

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen (och jag antar att jag lär få fortsätta säga det): Självklart anser jag inte att alla omhändertaganden är felaktiga. Ofta behöver man omhänderta barn för att deras hälsa och utveckling inte ska komma till skada. Men som det är nu räcker det med att handläggare tror att ett barn kanske ska komma till skada för att ett barn ska kunna omhändertas. Verkar det vettigt? Tänk er att man använder samma princip i brottsväsendet. "Lasse kanske kommer att begå brott om tio år, så vi sätter honom i fängelse nu för säkerhets skull." Är detta något ni vill se i framtiden? Det vill inte jag...

Vad gäller familjehemmen är jag övertygad om att de flesta familjehem är bra och tar hand om sina placerade barn och ungdomar på ett alldeles utmärkt sätt. Jag reagerade bara på hur en del skriver här inne, jag antar att det blev en gigantisk "kulturkrock" för mig. Naturligtvis tycker jag inte ni gör fel när ni ger kärlek och trygghet till barn som aldrig fått uppleva detta. Men även bland "familjehemmarna" som skriver här är den allmänna uppfattningen tydligen att soc alltid gör rätt, att omhändertaganden aldrig är fel, att barn har det bättre hos familjehemmen än hos föräldrarna... Jag vet inte hur jag ska förklara, jag reagerade starkt på "tonen" här bara.

Jag har säkert förklarat jättedåligt, har sovit dåligt flera nätter och hjärnan är mer eller mindre avstängd. Om du tycker jag bara har svamlat och inte klargjort mina synpunkter över huvud taget så fråga bara. Jag försöker gärna igen! :razz:
 
Den här tråden är nog bättre BellaDonna än den du började skriva i.

Jag förstår frustationen!! Jag vet att det även förekommer familjehem som blivit fråntagna sina placeringar dom haft i flera år på väldigt lösa grunder, väldigt mycket handlar om den enskilda socialsekreteraren och den enskilda kommunen.
Självklart begås misstag, så länge det handlar om olika bedömningar från olika personer och vilken policy olika socialtjänster har.
Även olika tingsrätter dömmer olika för likartade brott.

Men att utgå från att dom flesta barn placeras på felaktiga grunder tycker jag är helt fel.
Vi har genom åren haft över 40 placeringar (vi är numera jourhem) och dom kommuner jag jobbat med har oftast gjort bra och ordentliga utredningar, jag har haft många där man satt in familjebehandling, hjälp och stöd och barnen har fått komma hem, för många fungerar det bra, dom är villiga att ta emot hjälpen dom får, men vissa vägrar!!!!
Dom barnen kommer dessvärre tillbaka för att sen placeras i ett familjehem.
Min egna statestik säger att över hälften av barnen som kommer akut med LVU återvänder hem efter utredningstiden.
Vårat uppdrag under jourtiden är ju förutom mat och trygghet även att observera och vidarebefodra saker som barnen säger under jourtiden, barn är väldigt lojala, efter några dagar börjar dom flesta barnen berätta....det kan vara vidriga saker men efter 2 veckor börjar mindre barn (8-13 år) ofta ta tillbaka saker som dom sagt, dom är makalöst lojala mot sina föräldrar, alltifrån, "men han slog inte så hårt", " men han var snäll när vi gick på grönan, då var pappa glad", " nejdå det var bara en gång jag fick stryk", men vi fick mat ibland".
Men vi ska inte glömma att det faktiskt finns barn som ljuger som en häst travar!
Dom kan ha beskyllt föräldrarna för allt möjligt, men det visar sig senare bara varit rena maktdemonstrationen för att barnen inte fått göra som dom vill, även sånt är det min uppgift att se och vidarebefodra. (Inte helt ovanligt bland ADHD, lindrigt utvecklingsstörda och trotssyndrom barn).
Men trots allt så är inte det här ovan största anledningarna till placeringar.....
Största anledningarna till placeringar är oftast att föräldrarna faktiskt inte klarar barnen och går med på SOL placeringar för att dom VILL ha hjälp.

Om jag tittar på min egna statistik dom senaste åren så har jag haft några rymmare 12-15 år som föräldrarna inte längre klarat av att få hem på kvällarna eller till skolan, några ADHD barn med impulsivt och hett temperament som föräldrarna inte längre mäktar med......
Någon Aspberger som började hänga i helt fel kretsar och helt enkelt behövde lyftas ur miljön, utvecklingsstörd som tolkade på sitt eget vis att ALLA var dumma .....

Alla dessa gör vi allt för att försöka få föräldrarna att umgås med sina barn och ta ett föräldraansvar, men du ska bara veta BellaDonna hur många av föräldrarna som faktiskt inte VILL vara förälder längre.
Jag vill bara att du ska få en bild av hur det faktiskt ser ut från andra sidan, vi har haft lite yngre barn där föräldrarna lovat komma o hälsa på, i telefon till den lille har dom sagt "- kommer klockan 14 på söndag" den lille har stått vid dörren och väntat........ingen kom, i bästa fall så får man ett telefonsamtal klockan 16 att dom blivit sjuka :cry:
Och såna föräldrar gör inte så en eller 2 gånger utan det blir mer regel än undantag.

Vi sopar upp resterna tröstar och tröstar.......

Men finns möjligheten att jobba hem barn så ska det självklart göras, det är jag den första att skriva under på, men hur skulle du vilja att systemet såg ut, ska alla tveksamma fall ha en "hemmahosare" som bor med dom.....och vem bestämmer om "hemmahosare" gör rätt bedömning?
 
Håller helt med dig Trixen!

I övrigt BD så (svarar jag för mig) så tycker inte jag heller att barn ska placeras på lösa grunder!! Det gagnar ju ingen...
Jag tycker heller inte att soc gör sitt jobb ibland!
och i ärlighetens namn så tror jag ingen här inne är emot dig och dina åsikter om där faktiska fel har begåtts...
Men när jag skriver och berättar så utgår jag ifrån mina egna placeringar där jag vet att det är en korrekt bedömning gjord.
Sen finns det alltid fall åt båda hållen tyvärr och kommer så också att fortsätta finnas tyvärr!!

Jag tycker du ska stilla dig lite och se att vi faktiskt inte är så farliga och tar andras barn, utan jag utgår i första hand från barnet och sedan från dess familj och låååångt ner soc;))

Världen borde se bättre ut så att inga barn skulle behöva komma till främmande familjer,,, vi borde veta bättre 2013 men jag tycker bara att eländet ökar:(

Men snälla döm oss alla inte efter en kam :bow :cry: :cry:

PS jag är inte emot dig där det begåtts fel...
 
Ja Trixen, jag hamnade fel i början. Det är inte lätt att vara ny på ett forum, jag har även en tendens att "kasta mig in" i debatter och kan vara lite hetsig... :oops: Ber om ursäkt om jag varit otrevlig.

Jag är väldigt intresserad av att se saken ur en annan synvinkel, det var därför jag blev medlem här från början. Jag vet att det finns föräldrar som till synes inte vill vara föräldrar längre, som sviker löften och överenskommelser o s v. Det du berättar om föräldrar som sviker sina barn när de lovat att komma och hälsa på är hjärtskärande, kan bara föreställa mig hur det känns i ett litet barnahjärta när de väntar på mamma och pappa och de inte kommer. :littlesad Väldigt illa beteende av de vuxna.

Jag pratar ju mycket med folk som har/har haft sina barn placerade, och de berättar om svårigheter att samarbeta med familjehemmen. De kan ha överenskommelser som brutits, även från familjehemmets sida, och blir senare "thee bad guys" inför socialen och barnen. Alla familjehem är inte sjyssta och trevliga i sitt samarbete med föräldrarna tyvärr. De som förlorar, oavsett vilka det är som strular, är ju alltid barnen.

En tanke jag ofta hör när jag pratar med föräldrar är att de känner sig undanskuffade av familjehemmen, att deras roll som föräldrar är fråntagna dem (och det är den ju också på sätt och vis) och att vissa ibland reagerar med att dra sig undan, släppa taget. Det uppfattas då att de inte vill vara föräldrar, som du uttrycker det. Samma sak här, de som förlorar på ett sådant beteende mest är ju barnen som inte alls förstår varför mamma och pappa inte hör av sig så ofta.

Du frågar hur jag skulle vilja att systemet ser ut. För det första behövs nationella riktlinjer. Som jag nämnt tidigare råder stor godtycklighet inom det här området eftersom "good enough"-begreppet får råda så pass mycket som det gör. Det får inte vara så att man får behålla eller förlora sitt barn beroende på var i landet man bor, och beroende på olika socialsekreterares uppfattningar på hur bra föräldrar är. En annan sak är det som nämns i en av artiklarna: systemet är inte rättssäkert. Det är soc som utreder, processar och omhändertar. Det är som om polisen både skulle utreda brott, åtala, döma och straffa. Det skulle vi aldrig acceptera, men när det gäller soc och omhändertaganden av barn är det helt i sin ordning.

Handläggarna har socionomutbildning, vilken till största delen inriktar sig på missbruksvård. De saknar helt utbildning i barnpsykologi och kunskap om anknytningsteori, helt vansinnigt när de ska arbeta med just barn. Bättre utbildning för de som ska arbeta med barn och ungdom inom ocialtjänsten känns inte som ett orimligt krav.

Det finns ingen som har ansvaret för omhändertaganden. Handläggarna tvår sina händer. "Det var inte vi som fattade beslutet, det var nämnden/rätten"! Sant, men utan deras utredningar (som inte är opartiska och som inte genomförs enligt Socialtjänstlagen) hade nämnden och rätten aldrig fattat beslutet. Nämnden har inget ansvar, de är amatörpolitiker som är i det närmaste "orörbara". Så vems är ansvaret när det går fel? Ingens, tydligen. Där behövs också en ändring, någon måste kunna stå för misstag som görs (och då menar jag misstag åt bägge hållen, naturligtvis är det lika illa när barn som skulle behöva omhändertas inte blir det!).

En sak som genast måste ändras är att man kan göra anonyma anmälningar. Anmälningar till soc kan användas som vapen, det är inte ovanligt att folk "okynnesanmäler" som hämnd, för att jäklas eller bara för att de är allmänt knäppa. Naturligtvis ska inte den man anmäler få veta vem som anmält (det kan ju skapa farliga situationer), men inför soc tycker jag inte att anmälare ska få vara anonyma. Soc ska veta namn och adress på anmälaren, för att minska risken för okynnesanmälningar. På så vis kan man se om en person brukar anmäla folk ofta.

Ja, där är några av mina tankar kring hur man kan ändra systemet till det bättre. Det finns säkert många fler ändringar som kan och bör göras, jag kommer nog på fler förslag, men det där får räcka för stunden.

Jag vill gärna påpeka att jag, liksom du, vill göra det bästa för barnen. Jag har blivit anklagad för att "vurma för bioföräldrar", men det handlar inte om det. Det verkar kanske som att jag bara ser till de vuxnas bästa, men jag tycker ju att barn ska få vara tillsammans med sina biologiska föräldrar i den mån det går. Det får inte vara så att barn rycks upp från sina hem och föräldrar av godtyckliga och vaga skäl, ska ett barn omhändertas ska det finnas riktigt starka skäl till det.

Jag vill också gärna säga att jag inte tycker eller tror att soc alltid gör fel, ibland måste barn vårdas av andra än sina föräldrar och då måste soc ha möjlighet att omhänderta dem. Men det får inte gå till som det gör i dag.

I kommentarerna till en av artiklarna jag länkade till står något jag tyckte var väldigt intressant (lite statistik, du kanske uppskattar det? :wink: ):

Enligt statistik från tyska Statistisches Bundesamt befann sig i slutet av 2009 över 47 500 barn i samhällsvård. Genomsnittsbeläggningen i svensk samhällsvård - vård utanför hemmet - är drygt 16 000 barn. Tyskland har en befolkning på 81,8 miljoner och Sverige 9,4 miljoner. Vad detta innebär är att per person, så har Sverige drygt tre gånger så många barn i samhällsvården vid ett givet tillfälle.

Varför har Sverige så många fler omhändertagna barn, och varför kostar det så mycket här än i andra länder? Ska det ses som ett sundhetstecken att barn befinner sig i vård? Snarare borde ju det motsatta gälla - desto färre omhändertagna, desto bättre. Hade vården lett till gott resultat skulle siffran minska med tiden, men i Sverige ser vi precis den motsatta utvecklingen. Min uppfattning är att det nog snarare beror på att det inte finns något annat land som har så dålig rättssäkerhet som Sverige vad det gäller dessa ärenden, samt att vården i sig ger upphov till den skada den är tänkt att förebygga, på grund av den riskfyllda miljö barnen hamnar i och de uppbrott de tvingas göra med den invanda miljön.


Jag frågar mig hur det kommer sig att Sverige har så många omhändertagna barn jämfört med andra länder? Är svenskar sämre föräldrar än exempelvis tyskar? Det har jag väldigt svårt att föreställa mig faktiskt. Har Tyskland lägre krav på gott förädraskap, bryr de sig inte lika mycket om barnen som vi i Sverige? Det tror jag inte heller. Jag tror det handlar om det speciella tänkesättet vi har i Sverige; att staten vet bäst, att staten är bättre på att uppfostra barn än deras egna föräldrar. Jag kanske skulle skapa en enskild tråd för just den frågan eftersom den kom lite "på flyen" här.

Det blev ett långt svar det här, hoppas du förstår mig lite. fråga gärna mer om det är något du undrar! Jag vill gärna ha en sansad diskussion där man respekterar varandras åsikter. Vi ser saken från två rakt motsatta lägen; du ser det från familjehemmets sida, det som tar hand om barn som behöver det (eller inte behöver det, men det är ju inte ditt fel om ett barn blir felaktigt placerat. Det är soc ansvar.) och jag ser det från föräldrarnas sida. Det är intressant att mötas i diskussion när man ser samma sak ur två så olika synvinklar! Jag tror ändå vi är överens om att det ska vara bra för barnen.
 
mammac sa:
Håller helt med dig Trixen!

I övrigt BD så (svarar jag för mig) så tycker inte jag heller att barn ska placeras på lösa grunder!! Det gagnar ju ingen...
Jag tycker heller inte att soc gör sitt jobb ibland!
och i ärlighetens namn så tror jag ingen här inne är emot dig och dina åsikter om där faktiska fel har begåtts...
Men när jag skriver och berättar så utgår jag ifrån mina egna placeringar där jag vet att det är en korrekt bedömning gjord.
Sen finns det alltid fall åt båda hållen tyvärr och kommer så också att fortsätta finnas tyvärr!!

Jag tycker du ska stilla dig lite och se att vi faktiskt inte är så farliga och tar andras barn, utan jag utgår i första hand från barnet och sedan från dess familj och låååångt ner soc;))

Världen borde se bättre ut så att inga barn skulle behöva komma till främmande familjer,,, vi borde veta bättre 2013 men jag tycker bara att eländet ökar:(

Men snälla döm oss alla inte efter en kam :bow :cry: :cry:

PS jag är inte emot dig där det begåtts fel...


Hej mammac!

Jag skulle aldrig drömma om att dra alla över en kam, det är just ett sådant beteende jag vänder mig emot. Det är ju det jag retar mig så otroligt mycket på att folk gör när det handlar om omhändertagna barn; man utgår från att det alltid handlar om att föräldrarna missbrukat, vanvårdat eller misshandlat sina barn o s v och vägrar inse att soc faktiskt gör fel ibland. Så nej, jag dömer inte er alla likadant. :smirk:

Jag anser inte att ni tar andras barn, det är ju i så fall soc som gör det. De placerar barnen hos er, med rätta eller ej, det är deras ansvar. Jag är säker på att de flesta familjehem bara vill hjälpa barn som behöver det. Det finns ju tyvärr dåliga familjehem, det är dem jag vänder mig emot, men även där är det ju soc som gjort placeringen och har det yttersta ansvaret.

Jag ska inte skriva så långt nu, läs det inlägg jag skrev som svar till Trixen så ser du hur jag anser att saker kan förbättras. Du får gärna kommentera det jag kopierade in om antal omhändertagna barn i Tyskland och säga vad du har för funderingar kring det, det är intressant att höra så många kommentarer som möjligt!

Jag hoppas du förstår att jag inte står på föräldrarnas sida på något sätt bara för att jag skriver mycket om felaktiga omhändertaganden och att jag anser att soc jobbar fel. Precis som du och Trixen vill jag barnens bästa. Jag ser det ur en annan synvinkel än ni, bara.

Så länge man respekterar varandra och kan resonera med varandra är det intressant att mötas utifrån skiftande synvinklar, det är bara roligt! Kanske kan vi lära oss något av varandra också. :smirk:
 
Din statistik BellaDonna om antal omhändertagna barn...
Du skriver:"Enligt statistik från tyska Statistisches Bundesamt befann sig i slutet av 2009 över 47 500 barn i samhällsvård. Genomsnittsbeläggningen i svensk samhällsvård - vård utanför hemmet - är drygt 16 000 barn. Tyskland har en befolkning på 81,8 miljoner och Sverige 9,4 miljoner. Vad detta innebär är att per person, så har Sverige drygt tre gånger så många barn i samhällsvården vid ett givet tillfälle."


Hur räknar man i Tysklan? vi har otroligt många ensamkommande barn i Sverige som placeras i familjehem, gör man så i Tyskland eller bor dom i boenden?
Vi placerar många utvecklingsstörda och handikappade i familjehem i Sverige, gör man det även i Tyskland eller bor dom i boenden med personal?

Sånt kan höjja upp statistiken väldigt mycket, har du några siffror från Norge?
 
Trixen sa:
Din statistik BellaDonna om antal omhändertagna barn...
Du skriver:"Enligt statistik från tyska Statistisches Bundesamt befann sig i slutet av 2009 över 47 500 barn i samhällsvård. Genomsnittsbeläggningen i svensk samhällsvård - vård utanför hemmet - är drygt 16 000 barn. Tyskland har en befolkning på 81,8 miljoner och Sverige 9,4 miljoner. Vad detta innebär är att per person, så har Sverige drygt tre gånger så många barn i samhällsvården vid ett givet tillfälle."


Hur räknar man i Tysklan? vi har otroligt många ensamkommande barn i Sverige som placeras i familjehem, gör man så i Tyskland eller bor dom i boenden?
Vi placerar många utvecklingsstörda och handikappade i familjehem i Sverige, gör man det även i Tyskland eller bor dom i boenden med personal?

Sånt kan höjja upp statistiken väldigt mycket, har du några siffror från Norge?

Det kan säkert gå att leta upp siffror från Norge också, det där exemplet med Tyskland kopierade jag från en artikel (eller snarare kommentarer till en artikel) jag läste.

Visst har du rätt i att vi har ensamkommande barn här i Sverige, frågan är ju hur stor skillnad de gör i statistiken. Sverige har, enligt artiklar jag läst och folk jag pratat med, haft betydligt högre siffror av omhändertagna barn än andra länder under ganska många år och ensamkommande har väl varit en senare "fenomen".

Vad gäller utvecklingsstörda och handikappade tar väl många hand om sina barn själva tills de når vuxen ålder och efter det bor de i gruppboenden och andra sorters boenden. Hur vanligt det är att man placerar handikappade i familjehem vet jag inte, även om det förekommer.

Hur som helst har Sverige en starkare tradition av att omhänderta barn än andra länder och jag tycker det är intressant att fundera över vad det beror på.
 
Väldigt stor % av barnen som placeras har faktiskt någon typ av begåvningshandikapp eller NP, många gånger är det ärftligt och dom har ganska ofta föräldrar med begåvningshandikapp.
Jag läste siffran (ska försöka hitta källan) att om en förälder är utvecklingsstörd så är det 25% risk att barnet blir det, om båda föräldrarna har en utv störning så är 50%.
Vi hade en :angel: placerad som gick i särskola, och där var fler placerade barn........

Vi har ochså haft en del barn med Aspberger och där har många av föräldrarna också det.
Men just Aspberger ser så olika ut, vissa klarar av att vara förälder medans en stor del faktiskt inte gör det.

Bara titta här på forumet, väldigt många har barn med diagnoser och utvecklingsstörningar.....

Att man placerat ensamkommande i familjehem har man gjort åtminstone dom 10 sista åren, och den gruppen ökar fort, den bygger nog på statistiken en hel del....
 
Vad gäller ensamkommande flyktingbarn tycks du ha alldeles rätt, jag letade information hos Socialstyrelsen och fann detta:
För andelen barn i åldern 13-17 år har andelen som påbörjat heldygnsinsats kraftigt ökat de senaste åren, främst då bland pojkar. Ökningen utgörs till största andelen av pojkar med andra vårdnadshavare än förälder eller okänd vårdnadshavare. Ensamkommande flyktingbarn utgör ingen kategori i denna statistik, men med all säkerhet rör det sig till stor del om denna grupp.

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Art ... 2-6-42.pdf

Hm. Om man vill veta hur många barn och unga som är omhändertagna enligt SoL, LVU eller omedelbart omhändertagande enligt LVU blir ju statistiken väldigt missvisande om man med alla barn och unga som har heldygnsinsatser "bakar in" ensamkommande flyktingbarn. De är ju inte omhändertagna i samma mening som de andra barnen och unga.

Förstår du hur jag tänker? Men det är ju möjligt att jag inte riktigt förstår vad som menas här, har inte sovit ordentligt på flera dygn så hjärnan hänger inte med i svängarna helt här... :smirk:

Ja, det vore jätteintressant att se källa på det du säger om begåvningshandikapp och ärftlighet. Inte för att jag inte tror dig, utan för att det alltid är bra att veta vem som sagt vissa saker, hur man kommit fram till det o s v.

När det gäller Asperger finns det ju många olika "svårighetsgrader" och därmed olika förmåga att ta hand om barn, självklart. Det gäller väl alla neuropsykiatriska funktionshinder.

Men man omhändertar väl oftast inte barn för att de har ett neuropsyiatriskt funktionshinder, man omhändertar barn på grund av andra skäl och det kan visa sig att de har någon form av enklare eller svårare handikapp. Jag vet inte om du förstår hur jag menar, men det är ju skillnad. Om jag säger så här; barn omhändertas oftast inte för att de har en diagnos, utan det kan ofta vara så att ett omhändertaget barn visar sig ha en diagnos. Det är ju en stor och viktig skillnad. Hm, lite tjatigt ser jag, jag skrev det där alldeles innan också. Ber om ursäkt. Jag är så ivrig att försöka förklara vad jag menar att jag börjar svamla... :oops:

De allra flesta med barn med Asperger, ADHD och allt vad det heter och även "svårare" funktionshinder som exempelvis Downs syndrom tar väl hand om sina barn själva (så länge de har förutsättningar förstås) tills ungdomarna är vuxna och flyttar till t ex ett gruppboende.

Det är i alla fall min uppfattning. Åh nej, tänker du. Nu ska hon försöka inbilla oss att hon är expert på barn med funktionshinder också. Oroa dig inte, det ka jag inte göra. Jag ska inte försöka utge mig för att vara någon expert, men har en son med lindrig utvecklingsstörning samt lättare CP-skada, så lite insatt är jag i detta i alla fall. Han är 18 år gammal, så jag har hunnit träffa en hel föräldrar till barn med funktionshinder, samt fått mängder av information från kommunen om vilka rättigheter till hjälp han har o s v. Han har bott hemma i hela sitt liv, hos mig eller hos sina morföräldrar. Aldrig har det funnits några tankar om att han skulle bo på någon institution! Nu går han i särskolegymnasium på annan ort, som en internatskola, men det är ju inte heller någon institition egentligen, utan ett ställa för utbildning.

Nu ska man vara försiktig med att dra slutsatser baserade på vad man själv eller någon man känner har gjort eller inte gjort, men jag har aldrig hört att en enda av hans klasskompisar hamnat i familjehem på grund av sin funtionshindring (eller av annat skäl för den delen). Jag tror det är ovanligt att så sker faktiskt. Förutom då om föräldrarna inte klarar av att ta hand om barnet. Har de själva funktionshinder förstår man ju att det är jättesvårt. Jag tycker dock inte att man per automatik ska barn från föräldrar med olika former av handikapp, de måste ju få chansen att visa att de kan ta hand om sitt barn! Man ska naturligtvis inte "experimentera" med barn, men man får inte för lättvindigt dra slutsatsen att handkippade föräldrar inte klarar att ta hand om barnet heller.


Jaha, det blev lite långt och virrigt det här (igen). Jag har en tendens att skriva långa meddelanden, och de kan ofta bli ganska svamliga när jag försöker förklara vad jag menar. Ber om ursäkt för det... :oops:

Är det något jag har förklarat dåligt så fråga bara! :smirk:
 
Källan ser ut så här när det gälde begåvningshandikapp: http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Art ... 051234.pdf
sidan 17-18

Om barnet har en utvecklingsstörd förälder så är det ca 15% att barnet blir utvecklingsstörd, om däremot båda föräldrarna har en utvecklingsstörning så är det 40% chans att barnet blir det, Några nyare undersökningar om detta är inte gjort så dom jag hittade är några år.
Men ponerar vi då att hälften av dessa blir placerade för att föräldrarna är utvecklingsstörda så kommer vi kanske ganska nära sanningen.

Jag har själv haft en placering med lindrig utvecklingsstörning, (bor numera på ett gruppboende) där ena föräldern hade detsamma och den andra föräldern förmodligen hade en annan diagnos, dom fick 7 barn som alla omhändertogs. Inte helt ovanligt.

Angående ensamkommande som familjehemsplaceras så tror jag statestiken byggs på ordentligt där, bra att du hittade länken om det till socialstyrelsen.

Och nej som du skrev så brukar inte barn omhändertas för att dom har en NP diagnos men jag är förvånad över hur stor del som har det och bor i familjehem, även där så är ju ärftligheten väldigt hög och en förälder med en sån diagnos klarar kanske ett barn utan diagnos men klarar inte av ett barn MED NP diagnos?
Och självklart tar dom flesta hand om sina barn med diagnoser, MEN 5 talet för omhändertagna barn med diagnoser är stort.

Du skriver: "Man ska naturligtvis inte "experimentera" med barn, men man får inte för lättvindigt dra slutsatsen att handkippade föräldrar inte klarar att ta hand om barnet heller."

Det är ju självklart, ingen skulle väl komma på tanken att ta ifrån föräldrar sitt barn för att dom har ett ben eller en arm. Men just utvecklingsstörda föräldrar får självklart ögonen på sig, du har väl läst vad Pipping skrivit som växte upp med en utvecklingsstörd mamma?

Om du fortsätter läsa i länken jag skrev så är det även studier där numera vuxna barn får berätta om sin barndom med utvecklingsstörda föräldrar.

Men som sagt jag TROR att skillnaden på omhändetagna barn i Sverige och Tyskland kan förklaras TILL STOR DEL av ensamkommande och att barn med handikapp numera placeras i familjehem i stället för olika boenden.
 
Kan upplysa om att i många länder är barnaga fortfarande lagligt . Tyskland införde förbud mot barnaga så sent som 2000 , men fortfarande höjer ingen direkt på ögonbrynet om du i uppfostringssyfte ger en örfil . Skulle man göra så i sverige skulle farbror blå vara framme innan du ens hunnit blinka , för så allvarligt ser vi på barnaga .
Var sverige så mycket bättre när vår lag instiftades 1979 1 juni . Nej . Det tar lång tid att etablera rätt inställning .
När du BellaDonna predikar verkar allt vara svart eller vitt , Kan tala om för dig att mellan de färgerna finns gigantiska mängder av nyansen grått .
I hela EU (tänk nu efter hur stort EU är) har bara 14 länder förbjudit barnaga , i hela världen är det ynka 33 länder som förbjudit barnaga .
Sedan kan man gå in och specialgranska HUR deras lagar om barnaga är formulerade ?
Kan upplysa om att vi här har en mer etablerad och mer vittgående lagformulering , inte tack vare att vi är så mycket intelligentare utan för att vi haft lagen och omformulerat den för att bättre skydda barnen i flera omgångar sedan 1979 .
Fram till år 2000 (alltså 30 år) fanns bara 6 länder i hela världen som förbjöd barnaga enligt lag . Sverige var det första landet i världen med att förbjuda barnaga .
Såå BellaDonna , när du tar en enkel faktajämförelse av siffror finns flera nyanser grått .
Bara en mikrometer av spaltmetrar du skrivit . Jag kan fortsätta och rada upp , men jag tror du förstår .
Om du vill ha diskution eller förstå denna sidan av omhändertagningar ur familjehemmens sida så ändra tonen , din attityd ser mer ut att passa flashback .
Jag kan upplysa om att om man t ex jagat rymling ett par dygn , blivit påhoppad av socare för att t ex man inte låter kidz ringa hela nätterna (till mob från hemtel) , bio ringer och tycker man tjänar så mycket så man ska låna ut eller ge bio bidrag . Allt till den gigantiska summan av 7.09/ tim 24/24 365 dgr/år innan skatt , då vill man kunna få råd eller stöd .
I det läget kommer du in med kompendieluntor och påhopp och innan du säger att du inte gjort påhopp , gå tillbaka och läs ALL din text , även på de andra sidorna .
Jag hoppas du förstår vad jag menar , vi diskuterar gärna , ger råd , får råd , berättar , men det absolut viktigaste är att vi hela tiden har en ödmjuk ton mot varandra och visar respekt .
8)
 

anne

Administrator
Forumpersonal
Jag låser denna tråd då den har kommit ifrån ämnet och att trådskaparen inte skrivit i tråden på länge. Om du Sthlm_mamma önskar fortsätta diskussionen, skicka ett PM till mig så öppnar jag tråden igen.

Hälsningar
Anne
admin
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Topp