Orkar snart inte mer - tjafs, konflikter, aldrig nöjd, söker konflikt

[kycklingmamma]

Hej!
För drygt 6 månader sedan öppnade vi vårt hem för en kille i 13-årsåldern.
Vi kan kalla honom Hampus.

I början var det mesta (såklart) bra. Smekmånadsfasen. Men den tog snabbt slut... Sedan dess har det gått upp och ner. Verkligen upp och ner. Vissa dagar/perioder höjer han oss till skyarna. Han vill alltid bo här, vi tar bra hand om honom säger han. Men även de dagarna är det nästan alltid några mindre konflikter som kan handla om typ vad som helst. Regler, tillsägelse, att man ber honom sluta med något som tex stör/låter etc etc.

Han har en tuff bakgrund. Han har blivit mycket illa behandlad av föräldrar, framförallt den ene föräldern som han inte besöker.
Pojken har verkligen inte haft det lätt och vi ömmar för honom.

Samtidigt vet jag inte om jag orkar mer.
Det är konflikter och tjafs så gott som dagligen om olika saker, men det är egentligen inte det som gnager i mig mest. Det är snarare känslan av att han ALDRIG är nöjd.
Om man ska åka och bada och stanna två timmar - då börjar han genast tjata om en tredje timme redan i bilen på väg dit. Tycker då inte att det är någon idé att bada och gnäller/tjurar.
Han är väldigt beroende av att bli stimulerad med aktivitet, tar inga initiativ själv. Och det är inte alltid det som vi tänkt göra passar honom - då blir det sura miner för att han "tvingas vara hemma ensam" och ringer stup i kvarten.
Såhär känns det som om det är hela tiden. Och då tänker man ju: "Han kanske inte är rätt matchning för oss... för inget här duger ju eller är bra..."

För mig känns det som om han har väldigt höga krav och liksom aldrig är nöjd med det som är. Maten är inte bra, vi gör inga roliga grejer (som passar honom - oftast saker som kostar pengar och som man inte kan göra varje vecka).
Uppfattar honom också som konfliktsökande och rastlös, hänger det ihop? Han kan vanka omkring och liksom ställa "konfliktsökande" frågor (som jag svarar neutralt på), det känns att han vill ha igång något.

Vi har också ett biologiskt barn som mår dåligt av detta, hen vill inte vara med och leka med Hampus, vilket han har svårt att acceptera. Hampus har svårt med sociala kontakter. Han har svårt att läsa av, blir för dominant och söker ofta uppmärksamhet genom att inte vara sjyst.
Vårt biologiska barn viker sig nästan alltid för Hampus vilja. Men hen mår inte bra av detta och vi försöker stötta genom att pusha att väga säga ifrån och att helt enkelt hålla dem åtskilda när vårt barn önskar det. Biobarn tycker att dessa konflikter och tjafs som numera pågår halva dagarna är jättejobbiga!

Väldigt långt inlägg men skönt att skriva av mig.
Kort sammanfattat är frågorna ungefär så här:

1. Alltid missnöjd - vad gör ni andra, någon som har tips? Hur hanterar man detta?
2. Känns som att vårt biologiska barn hamnar i kläm väldigt mycket. Hur gör ni andra? Och hur gör ni med kompisar? Får den andre vara med när "syskonet" har kompisar?
3. Konfliktsökande - hur hanterar ni det? Han kan alltså ställa "provocerande frågor" eller vad man ska säga, är det bara att svara neutralt och ignorera? Jag förstår ju att man kanske ska det men det är också väldigt jobbigt och irriterande.

Vore så tacksam över tankar, idéer och tips.

 

[anne]

Hej!
Det låter som att ni har det väldigt jobbigt. Har ni något stöd i detta? Både ni och pojken? Han bär på väldigt mycket som han behöver hjälp med att hantera, särskilt då han är så pass gammal tänker jag.

Vårt barn är vårdnadsöverflyttat så vi har inte soc kvar. Vi sökte hjälp på BUP, barnet har även diagnos, så vi finns redan inskrivna där. Men vi fick inte den hjälp som vi kände att vi behövde så vi sökte oss till en psykolog privat. Barnet har gått där nu i ett år, tonåring, och det är först nu som vi ser en stor förändring. Barnet har fått hjälp med att sätta ord på sina känslor, vi har fått hjälp med att förstå och bemöta barnet på rätt sätt och skolan har äntligen förstått vad barnet behöver. Utan psykologen så hade det inte gått som även varit med på möten med skolan för att stötta oss och berätta vad hen anser att barnet behöver för stöd i skolan.

Förr blev jag lätt irriterad när barnet hela tiden var sur och grinig. Det smittar ju av sig. Men idag så tänker jag annorlunda. Jag ignorerar, vill jag påtala något så gör jag det med en "skämtsam" lite förmanande ton (det går in mycket bättre) och vi har fått en mycket bättre kontakt. Detta gör att de gånger som jag verkligen inte kan ignorera ett beteende eller något barnet gjort som inte är okej så kan barnet hantera att jag blir arg utan att rymma, slå i dörrar eller vara sur resten av dagen och nästkommande dag. Det är en så stor förändring och det är så häftigt.

Men som sagt vi hade inte klarat det själva. Att kämpa så länge som vi gjorde innan vi kontaktade psykologen ska man inte göra. Man blir helt slut och för er skull och barnens så kräv att få hjälp, för det finns hjälp att få.

Det finns något som heter lågaffektivt bemötande, har ni hört talas om det? Om ni googlar så kommer det upp mycket bra att läsa och man kan få lite tips där också hur man kan bemöta.

För nu så kanske det kan hjälpa att ni delar på er? Vi gjorde det mycket när barnen var små. Vi tog varsitt barn och gjorde saker. Att göra saker tillsammans, det gjorde vi inte så ofta, det tog för mycket energi. Att ha en mycket förutsägbar vardag kan också vara ett stöd för barnet men också för er. Det blir väldigt fyrkantigt och man kan känna sig låst men när man kommer in i det så går det lite lättare. Vi använder schema än i dag till tonåringen när vi ska göra något särskilt eller om det kommer hem folk till oss, ex. släkten. Vi skriver ner ungefär vad som kommer att hända och ibland skriver vi ner klockslag. Man får känna efter hur detaljerat man behöver göra ett schema så man inte målar in sig ett hörn. Även sociala berättelser kan vara en hjälp, särskilt när ert bio har kompisar hemma. Bio måste få leka med sina kompisar ifred också och då gör någon av er något annat med "Hampus".

Jag vet hur otroligt energikrävande det är och man hamnar i en ond spiral som är svår att bryta utan hjälp.

Anne

 

[mat-tilda]

Hej Kycklingmamma.
Håller helt med Anne som förmedlat bra tankar i sitt inlägg. Är Hampus utredd för någon diagnos och hur funkar det med skolan? Han har bara varit i ½- år hos er och är i förpubertet då man ska sparka ifrån sig från de man haft anknytning till för att efter några år bli en ung vuxen person. Nu har han inte fått någon fast anknytning till er än, utan ni får ta emot det föräldrarna skulle fått utstå. Finns det något som kan kallas anknytning till den förälder som han ännu besöker? Har det inte funnits någon att knyta ann till så har ni mycket att arbeta med. För att bli en fungerande vuxen måste man försöka få till att de får gå igenom alla faser från där föräldrarnas omsorg om honom medförde för stora brister. Brukar vara i 1½ årsåldern och/eller vid 3 år. Vid första stora trotsperioden brukar föräldrarnas anknytning haverera eller vara bristfällig. Kan vara så att man får tänka efter hur man bemöter så små barn. Många tonåringar har heller inte utvecklat förmågan att se orsak och verkan. Särskilt inte om de har någon NP-diagnos. Den förmågan mognar senare för dessa barn. Likaså om de haft en trasslig uppväxt.
Sök hjälp! Kanske kan ni genom soc. få hjälp till t.ex. samtal med en beteendevetare som kan stötta och ge bra råd till er vuxna. I vissa landsting finns det en verksamhet där barn och vuxna kan få komma på 5 samtal med kurator, psykolog, socionom mm. Kan kallas "första linjen". Det är väldigt kort väntetid och man kan efter samtalen få slussas vidare för fortsatt hjälp. I Skåne och Värmland kan man söka på det, men det finns med andra namn rikstäckande.
På din första fråga skulle jag undvika att diskutera utan bara lyssna och bekräfta. Uppmärksamma när han är nöjd och glad med några få ord eller en kram om han tar emot det. Annars en lätt beröring på armen eller ryggen.
Fråga 2. Om ett barn har en kompis får de vara ifred och den som vill vara med får bjudas in i leken. Vill de inte ta med honom så erbjud honom att vara med dig och "jobba", extra speltid. När det är läge och han är mottaglig kan ni använda er av sociala berättelser där ni pratar om varför kompisarna inte vill ha med honom.
Fråga 3. Inte gå med för långt i de provocerande frågorna. Ge ett klart och tydligt stopp (med tecken) och utan långa förklaringar varför du inte vill prata med honom längre. Finns det några korta stunder ni kan ha bra samtal så försök att spinna vidare på trådar i de samtalen.
Och som Anne skriver att ta ett barn var och gör vad barnet vill göra. Han känner säkert en väldigt stor ilska och frustration mot sina föräldrar som inte kan ha gett honom det er biologiska fått av omsorg, närhet och upplevelser. Tänk på att Hampus är allt i åldern mellan 3 och kanske äldre än han är om han fått ta mycket ansvar själv utan föräldrastöd. Håll i, håll ut och håll om är ord som vi burit med oss under alla år som familjehem. Likaså behövs det inte bara tålamod utan mod att tåla alla de gånger de inte uppför sig som man kan förvänta sig av barnet. Lycka till!