Påminn mig varför...

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Jag gör det här. Gång på gång, år efter år.
Man skulle kunna tro att man blir gammal och garvad i gebitet, men icke.

Ibland får jag frågan vad som är jobbigast ( varför aldrig roligast??) med att ta emot
andras barn i familjen. Ett klart svar är bio:sarna.

Just nu har vi en ett solsken från en svårt dysfunktionell familj där många generationer lever tillsammans. Solskenet är något av det lättaste barn vi haft. Ja, de första månaderna innan kaoset tog fart. Biosarna är något av den värsta mardröm vi upplevt.
Kontakten mellan bios och barnet har soc bestämt ska "bestämmas av solskenet självt". Vi ifrågasatte om det är lämpligt att lägga ett sådant beslut hos ett barn, men vad göra. Det innebär att, efter några månader av lugn och relativ ro, en av föräldrarna ringer upp till 6-7 ggr per dygn vid alla möjliga olika tider. Vi bad soc prata m föräldrarna, styra upp det hela. Då flyttade samtalen bara från att gå till vår hemtelefon till solskenets mobil och till Skype. Solskenet är 11 år.
Det känns hopplöst att hantera. Vi ser hur barnet mår och hur beteendet ändras från en fungerande liten person till ett litet monster med ett språkbruk som jag ALDRIG varit i närheten av, under alla år.
Föräldern i fråga klagar konstant på oss till soc. Vi hindrar deras familjeliv (öh..) vi gör så att solskenet inte lyder sina föräldrar längre ( yeyh!!) och vi fattar beslut i vardagen, om ett barn som vi inte har ett dugg med att göra (Hmmm) . Soc föreslår att de ska fråga barnet om det vill ha så här mycket kontakt.
Det händer att vi sitter sent på kvällen och tittar på varandra, vi hemska vidriga jourföräldrar, och undrar om det är VI eller DE som är dysfunktionella!
Det blir kontraproduktivt, det vi gör. Solskenet har nu ytterligare en familj, där det är ok att vara barn, att leva "normalt" och som alla klasskompisarna. Att kunna ta hem kompisar och att inte behöva gömma undan både ditt och datt om det ringer på dörren.
Det är en jättestor slitning för barnet, en slitning TILL!

Hur har ni andra kommunicerat med SOC i liknande situationer? Vi trodde vi hade stor erfarenhet, men här går vi bet. Inget stöd fr SOC. De överväger t o m att flytta tillbaka solskenet till föräldrarna eftersom det då blir "ett problem mindre" för barnet att hantera...
Det ultimata dissandet av oss som jourfamilj eller bara rent ut sagt korkat??

CirkusJ
 
Ja, du - vad säga???? :? Mållös... Har ni stöd någonstans ifrån? Skolan? Ngn BUP- kontakt ? Någon?? Har inte varit i exakt likadan situation, men har ju upplevt soc som inte förstår att viss kontakt är långt ifrån till gagn för barnet... Har tack o lov oftast fått hjälp med situationen av någon annan- som är mer "opartisk"... jag har ju bara varit familjehem....

HUr länge har barnet bott hos er o varför o hur kan soc resonera att en flytt till bio skulle gagna barnet. NEj- det är dags för soc att våga ta sitt myndighetsansvar o skydda barnet från negativ kontakt.....!!!! Förstår att det är det som du efterlyser...

Sänder en styrkekram... för det kan behövas när man frågar sig själv varför man gett sig in i vissa ärenden.... :littlesad
 
Jo, en SOL. Och trots att det var sagt att en utskolning med uppföljning skulle ske,
fick vi ett samtal redan kl 14 dagen efter första "infon" om planerna. Barnet skulle skjutsas till den ena bioföräldern för hemflytt samma eftermiddag kl 17. Barnet skulle VI informera om saken efter skolan, dvs då inom en timme!
Flytten skedde och vi har beslutat att inte ta fler jourbarn från denna kommun. SÅ får det inte gå till! Barnet var helt hysteriskt och försökte klamra sig fast vid min make när bion mötte upp.
Fy skäms, soc.
 
Vad håller de på med??
jag förstår inte varför vissa handläggare fungerar på detta sätt, var finns medmänskligheten?
Vad hade de gjort för skada att låta barnet få några (åtminstone) dagar på sig att förbereda sig.
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp