en sann berättelse.

[Osynligaflickan]

Ett barn föds till världen, men kärleken fattas. Inte är det någon som bryr sig egentligen utan skiter fullständigt i barnet. Varför har spriten och drogerna alltid gått före mig? Barnet som nu råkar vara jag, fick kämpa sönder för att få hjälp av myndigheterna tolv år gammal. Hur kunde det vara så? Varför fanns det ingen hjälp att få? Ska det verkligen vara så?
Man hann tappa bort hoppet många gånger, sviken av alla som stod en närmast. Inte fanns det någon som kunde hjälpa mig, inte ens lyssna på mig. Jag gjorde mitt första självmordsförsök 13 år gammal, för att jag var trött på alltihopa. Men vad hjälpte det? Efter försöket vart jag lite starkare och tänkte ; jag ska inte vara svag utan jag ska klara skiten, jag ska komma härifrån. Det bestämde jag, och tillslut kom jag därifrån. Men det tog sin tid. Än idag blir jag påmind av allt jag varit med om, det kan vara en speciell doft, maträtt eller någon låt som får mig att minnas tillbaka. Då ramlar jag tillbaka till ruta ett, men på något sätt har jag alltid lyckats ta mig därifrån och ryckt upp mig. Nu har jag fått trygghet, nu har jag faktiskt någon att gå till när vindarna vänder sig, nu har jag en famn att gråta i och lätta mitt hjärta på. Det kan inte bli bättre, att veta att man duger. Att man faktiskt inte är så dålig som man har varit under alla dessa år i helvetet.

 

[hiahia]

Vad skulle du velat ha för stöd eller hjälp .
När tycker du att samhället skulle ha märkt eller gripit in.
Många gånger så andvända barn som något jäkla hjälpmedel för att få föräldrar att tillfriskna. Andra friska vuxna från olika myndigheter behandlar dessa utsatta barn för onödigt lidande . Dessa barn blir som försöksråttor.
Och det är helt för jävligt.
Hoppar nu att du har funnit lugn och harmoni i ditt liv.
Kram

 

[miaje]

Hej!
Jag har en pojke boendes hos mig som har haft en uppväxt som låter väldigt lik din.. Han är nu 17 år, och det var först för 9 månader sedan som han vågade signalera ordentligt att han inte orkade med sin situation.. Han har aldrig känt sig trygg, och har heller aldrig trott att han kunde få hjälp. Nu kämpar vi som tokar för att stötta den här killen, men det är inte lätt. När ett barns förtroende för vuxna varit så förstört tar det lång tid att bygga upp en ny tilltro, och den brokiga bakgrunden kommer alltid att finnas med i bagaget.

Jag förstår att det är så himla svårt för ett barn att signalera hur dåligt man mår när de vuxna som finns nära inte ser och inte vill förstå. Det som skrämmer mig är att även vuxna är rädda för att signalera vidare till t ex soc när de ser missförhållanden. I fall som jag känner till har signaler skickats, men i en del fall har ingenting hänt. Självklart är det jobbigt för alla parter att göra en anmälan till socialtjänsten när man misstänker missförhållanden, men vi vuxna måste våga!!
Jag är inte dum och blåögd - jag vet att helvetet kan braka loss, men för barnens skull måste vi göra detta! Sen ska det bara inte få ta evigheter innan någon verkligen ingriper, och det har jag tyvärr sett och upplevt. Om inte jag kämpat, ringt, mailat och faktiskt hotat med att ta kontakt med länsstyrelsen om inget händer, hade inget hänt.. Då hade det kanske varit för sent för denna pojke, för även han har gjort försök att ta sitt liv.
Det låter jättebra att du äntligen känner trygghet och att du får hjälp!
Jag hoppas hjälpen verkligen har stärkt dig och att du kanske kan använda din erfarenhet i framtiden för att se och stötta andra.
Kram på dig!