Altruismens vara eller icke vara?

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Är ny på det här forumet och har läst igenom en del inlägg för att försöka få en bild av den "allmänna" stämningen.

Missförstå mig rätt nu, men jag får ett märkligt intryck.
De som är familjehem trycker på sina rättigheter och upplevelser och hur de mår. Dom mår bra av att se resultat och dom själva känner sådan glädje för...
De som fått sitt barn placerat trycker även de på hur de själva mår. Många tycks glömma bort att det finns en orsak bakom varje placering - det är ingen lek precis. Det är inte otur att ett barn blir placerat, det är en katastrof för barnet. Då kan man inte bara säga att "nu har jag bestämt mig för att funka igen".

Känns som om barnen står bredvid på något vis?

Alla har rätt och soc fattar ingenting. Plocka bort soc då och låt det bli vilda western, låt familjehemmen och bioföräldrar själva bestämma hur allt ska fungera. Skulle det bli bra någonstans för något barn?

Well, ingen behöver försvara sig. Det var ingen anklagelse, jag bara funderade högt.
//Cyberdad
 
:idea: Håller med varje ord du har skrivet.... :wink:
Har känt att vi som jobbar med/för barnen och förälder är utanför här :wink:
 
Jag kan ju inte påstå att jag känner igen din syn att vi glömmer bort barnen, det är ju därför vi är familjehem.

Det är inget försvar det är bara att jag tycker att du ger en skev och ensidig bild av verkligheten.

För det första så har vi som familj en helt underbar kommun/soc. som ställer/ställt upp när vi har behov av hjälp och det tror jag många med oss har.

När det gäller fosterhem så gäller ju samma sak här som i övriga sammhället, att vi vuxna måste börja ta vårt ansvar/ bli sams/få ordning på vårt liv så smittar det över på barnen. Barnen handlar ju som vi gör och inte som vi säger. Vi vet alla att det är en orsak bakom en placering men det är i 99% av fallen vuxna som är orsak till placeringen därför måste det ju rimligtvis vara vi vuxna som måste börja ta ansvar. Tyvärr är det ju så att det blir barnen som blir drabbade och måste ta mycket för att kunna "anpassa" sig till ett så normalt liv som det går men det är nog något vi inte kan göra något åt. Barnen måste ta det jobbiga/svåra för stunden för att få det bättre längre fram. Det blir aldrig bra när vi låter barnen bestämma, sen måste vi ju lyssna och kunna ta en disk. med dom.

Bara som en parantes om oss vuxna så såg jag nyligen på tv-programmet "Skild" och då visade dom statistik på barnens välbefinnande och det var inte skilsmässan i sig som dom mådde sämst för utan bråket mellan vuxna, bättre skilda än gifta/sambo och bråk.

Vi har en placerad som är placerad pga. dom vuxnas oförmåga att sätta gränser. Hela livet hade blivit kaos pga enbart saker som H hade lust att göra för stunden gjordes. Äntligen nu efter lång tid av bråk och strikta gränser så går H i skolan har fått kamrater som orkar med H.

Vidare så är ju forumet också till för att hjälpa oss att få en bättre status, kunna få någon ersättning för vårt arbete, för det är ju ett arbete vi gör.
Vi är som familjehem mycket utlämnade och ensamma om vi inte har tex. det här forumet i skillnad mot tex. som soc. som jobbar i grupp och har flera att disk. saker med. Forumet är ju också uppdelade på olika områden för att vi lättare ska kunna få hjälp med just den saken som känns mest aktuell för tillfället.
Hur hade det sett ut om familjehem inte funnits?

Jag tror ingen i dag tycker att läkare, vårdpersonal eller skolpersonal som jobbar med människor ska känna det som ett "kall" och jobba gratis eller med minimal ersättning för att hjälpa andra. Dom strejkar för sina rättigheter och dom flesta tycker väl att dom ska få betalt för dom gör ett viktigt jobb.
Men ofta när det gäller familjehem så knorras det ofta "dom gör det bara för pengarna", men visst måste det vara en viss del Altruism då vi tar emot utomstående barn innanför familjens väggar med allt vad det innebär. Visst gäller det i alla arbeten med människor att man måste passa för sin uppgift för att kunna fullfölja den på ett bra sätt, men det är jag övertygad om att dom flesta av oss som orkar med uppgiften gör.
Det är pga. den stora skillnade i ersättning inom vårt "arbete" och att det utnyttjas som vi måste fortsätta disk. om vår ersättning. Lön för arbete är ju en viktig drivkraft för alla, särskilt för att orka med jobbiga perioder.

Hela grejen med familjehem är ju så stor och många inblandade , det är en katastrof för barnen som blir placerade men finns det bättre alternativ, familjehemmet har ofta egna biologiska barn som blir påverkade och ibland får stå tillbaka, föräldrar till alla inblandade och inte minst samhället/soc. vi måste alla få ihop det och börja samarbeta om vi ska lyckas och vi vuxna måste gå före med gott exempel

Det blev ett för långt inlägg och jag kanske svävade ut lite i mina tankar (hoppas ni förstår något) men jag är säker på att ingen av oss struntar i barnen eller något annat bara för att behöver hjälp med tex våra ekonomiska rättigheter här på forumet, det är ju en av grunderna till att vi överhuvudtaget ska kunna utföra vårt uppdrag och får inte vara förbjudet område.

Tack för mej och önskar alla en :D dag / Dagny
 
Dagny - bra beskrivet och skrivet!

Cyberdad - bra att du tar upp dina funderingar - intryck är viktiga att bearbeta och naturligtvis "vädra". Funderar på om du själv är familjehem, har eget barn utplacerat i familjehem eller om du bara är inne på forumet i allmänbildande syfte?

Att vara familjehem, har jag förstått, är olika för oss alla....några av oss är familjehem "för alltid" och några av oss tar ett uppdrag och aldrig mer, några har släktplaceringar och endast det - ja variationerna är många. Men jag vet att för de allra flesta som arbetar som famljehem så är det det absolut bästa jobb man kan ha! :D Både i medgång och motgång - och då menar jag med medgång att det går framåt med våra placerade - att dom får uppleva trygghet och stärkt självkänsla bl.a.

Ha det bra allesammans!!
 
Cyberpappan sa:
Alla har rätt och soc fattar ingenting. Plocka bort soc då och låt det bli vilda western, låt familjehemmen och bioföräldrar själva bestämma hur allt ska fungera. Skulle det bli bra någonstans för något barn?

Well, ingen behöver försvara sig. Det var ingen anklagelse, jag bara funderade högt.
//Cyberdad

Cyberdad...jobbar du på soc själv?
Ett soc som funkar är spindeln i nätet för ALLA parter. Själv har jag bara dålig erfarenhet i fem år. Ständigt växlande personal där vi som famhem fick ta ALLT själva. I det läget är det svårt att ha barnet i centrum när man inte få stöd och avlastning. Hade det inte varit för ett underbart BUP hade vi inte orkat.

Cyberpappan sa:
Känns som om barnen står bredvid på något vis?
//Cyberdad

Absolut INTE. Vi gör detta för barnens skull! Vi slet hårt i fem år med ett barn som först var så apatiskt att det inte klarade kontakt och stängde av till en helvild ADHD-unge när anknytningen var så gott som klar. Vi stärkte barnet på ett sätt som tog mkt kraft av oss.
Är vi inte berättigade till en själig ersättning? Det tycker jag när man får ställa in resor pga ändrade umgängen, ställa in kalas för att ungen inte mår bra efter umgänge eller annat, skippa kvällskurser med mera för att ungen inte kan vara hemma själv etc etc. För det handlar om ett arbete vi gör - arbete är avlönat. Det är många år sedan man kunde säga att det var ett "kall" att vara famhem och även för 60 år sedan fick de ersättning för att ta emot ett barn i sitt hem.

Jag ser ditt inlägg som provocerande och tar illa vid mig, men det är kanske meningen? Förklara dig gärna.
/Mor Anna (just nu "bara" kontaktfamilj)


PS. Jag har stått vid ett otal biosars sida för att hjälpa dem agera rätt för att få en sund kontakt med sina placerade barn. Jag har stått vid ungdomars sida som känner sig utanför både famhem och biofam - som känt sig rotlösa.
Jag känner inte att jag är famhem åt ungar av egoistiska skäl. Dessvärre är jag en människa som gärna vill hjälpa om jag kan, vuxen eller barn, tonåring eller pensionär.
DS
 
Mor Anna sa:
Jag ser ditt inlägg som provocerande och tar illa vid mig, men det är kanske meningen? Förklara dig gärna.
/Mor Anna (just nu "bara" kontaktfamilj)

Eftersom jag inte känner alla forumskribenter kan jag omöjligt veta vilka som ska ta illa vid sig, men jag tycker inte jag behöver försvara en känsla.
Jag svarar gärna på direkta frågor, men det var som sagt en reflektion, inte ett påstående.
//Cyberdad
 
Hej!

Vi ge min syn på att vara familjehem...
Eftersom det inte finns utbildning på att vara famhem (menar inte Pride)
finns det aldrig ett facit på hur man ska bete sig vid vissa situationer.
Man får gå på sin magkänsla och hoppas att det finns kunniga personer att rådfråga.
Dessa barn som vi tar emot är inga barn som vi har kunskaper om hur de ska bemötas och hjälpas på bästa sätt.
Vi vet inte hur de reagerar på vissa situationer etc.
Det tar och lär ta lång tid innan man känner barnet....
Men det är då när man börjar förstå hur man kan hjälpa barnet som man vill ha hjälp, eftersom dessa barn oftast kräver mer hjälp än oss familjer.
Antingen har man en kommun som förstår problemet eller så fattar de ingenting....
Eftersom de mesta kostar pengar, så är det inte bara att placera ut barn för att sedan tro att allt ska lösa sig.. nej det är då vi problemlösare ska vända oss ut och in för att hjälpa på bästa sätt.
Okey det kanske ingår i uppdraget, men så länge man arbetar med känslor så måste man tanka... antingen med kunskaper eller annat och det är tyvärr där det ofta brister.
Jag tror att vi familjehem "kolappsar" känslomässigt oftare än andra jobb. Och då ska vi även räcka till till våra övriga familjemedlemar släkt och vänner. Dessa barn vi får placerade kan vi inte bara lämna till grannar. släktingar för att hämta andan en stund utan vi tar emot dom av hela vårt hjärta, men det är vi som ser vilken hjälp barnet behöver och tyvärr där tar det stopp. Placerar man dessutom barnen i en annan kommun, så är det stor risk att "vår" kommun skickar tillbaka problemet till plac.kommunen. Och att bli bollad fram och tillbaka det kostar kraft och energi...
Hoppas att min syn inte verkar förvirrande, för hur det än är så är det otroligt MYCKET känslor i vårt arbete.
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp