Vi fick våra för 5 månader sedan, vi kände varandra sedan tidigare (vänner till familjen). Men ca 1 år innan de kom till oss så bodde de hos en annan familj.
Jag var hemma på heltid i 2 månader och sedan jobbade jag halvtid 1½ månad. Denna perioden var med inkomstbortfallsersättning (ibe).
Efter årsskiftet så trodde jag, dum som jag var, att soc skulle ersätta mig om jag bara jobbade 75%. Men de anser att vi kan jobba heltid, men om vi själva känner för det så får vi givetvis gå ner i tjänst.
När vi tog emot i vår familj bytte jag anställningsform för barnens skull och förlorade i och med det 7000:-/mån. Nu har jag dessutom gått ner 25% och förlorar då sammalagt 12250:-/mån...
Dum som man är så tänker jag på detta i efterhand...
Vår handläggare menade på att de 25% jag går ner i tjänst täcks upp av arvodet vi får. Men om man räknar på allt jag förlorat, anställningsform + gått ner i tjänst så finns det kvar 4400 innan skatt av arvodet... Det ska täcka dagar vi måste vara lediga för möten, vab, sjukhusbesök mm + vårt jobb och engagemang!
Hur får man soc att förstå att de antingen ska stå för ibe eller höja vårt arvode?
Är det rimligt att jobba heltid när man är familjehem? Barnen har fortfarande ett stort behov av att känna sig hemma någonstans. Att ha sitt hem med allt vad det innebär, trygghet, kärlek och någon att prata med. Som det är nu när jag jobba 75% och sambon 100% så är barnen på dagis ca 40-50tim/v... På kvällarna hinner vi inte umgås med barnen utan det är bara mat, bolibompa, läsa saga och sedan sova. Vi har ingen tid att bygga på vår relation och vara närvarnade föräldrar. Ska barnen behöva må uppenbart dåligt innan man får soc till något? Är det inte bättre att jobba förebyggande?
Jag känner mig som en fruktansvärd människa som vill ha pengar för ett uppdrag vi själva valt att ta. Men samtidigt så vill jag ge det bästa till barnen och de kommer aldrig bli "mina" barn, alltså så behövs det tid och pengar för att ge dem det dem behöver. Eller är det jag som är ute och cyklar?
Jag var hemma på heltid i 2 månader och sedan jobbade jag halvtid 1½ månad. Denna perioden var med inkomstbortfallsersättning (ibe).
Efter årsskiftet så trodde jag, dum som jag var, att soc skulle ersätta mig om jag bara jobbade 75%. Men de anser att vi kan jobba heltid, men om vi själva känner för det så får vi givetvis gå ner i tjänst.
När vi tog emot i vår familj bytte jag anställningsform för barnens skull och förlorade i och med det 7000:-/mån. Nu har jag dessutom gått ner 25% och förlorar då sammalagt 12250:-/mån...
Dum som man är så tänker jag på detta i efterhand...
Vår handläggare menade på att de 25% jag går ner i tjänst täcks upp av arvodet vi får. Men om man räknar på allt jag förlorat, anställningsform + gått ner i tjänst så finns det kvar 4400 innan skatt av arvodet... Det ska täcka dagar vi måste vara lediga för möten, vab, sjukhusbesök mm + vårt jobb och engagemang!
Hur får man soc att förstå att de antingen ska stå för ibe eller höja vårt arvode?
Är det rimligt att jobba heltid när man är familjehem? Barnen har fortfarande ett stort behov av att känna sig hemma någonstans. Att ha sitt hem med allt vad det innebär, trygghet, kärlek och någon att prata med. Som det är nu när jag jobba 75% och sambon 100% så är barnen på dagis ca 40-50tim/v... På kvällarna hinner vi inte umgås med barnen utan det är bara mat, bolibompa, läsa saga och sedan sova. Vi har ingen tid att bygga på vår relation och vara närvarnade föräldrar. Ska barnen behöva må uppenbart dåligt innan man får soc till något? Är det inte bättre att jobba förebyggande?
Jag känner mig som en fruktansvärd människa som vill ha pengar för ett uppdrag vi själva valt att ta. Men samtidigt så vill jag ge det bästa till barnen och de kommer aldrig bli "mina" barn, alltså så behövs det tid och pengar för att ge dem det dem behöver. Eller är det jag som är ute och cyklar?