Ja, det har jag varit idag. Känslan sitter i ännu, men nu har den nått en nivå när jag kan hålla en viss distans till den.
Min son, (bioson), har aspergers, tror jag har skrivit lite om det vid något annat tillfälle. Nåväl.
Idag var det dags för utvecklingssamtal, min son är ofta utsatt av dem starkare och dem mer framåt grabbarna i skolan. Han är ofta ledsen, eller det vanligaste är att han ofta är tjurig och den tjurigheten är något som har eskalerat dem senaste månaderna. Han har från början alltid haft en stor lust och vilja till skolan, vi hann knappt hem och innanför dörren så satt han vid köksbordet och gjorde sin läxa.
Så är det inte längre, numera är det väldigt ofta mycket tjurigt, pust och stön och det redan vid 8 års ålder!
Jag är genuint intresserad av skolvärlden, jag försöker att tillbringa så mycket av min lediga tid som möjligt i skolan, det är också ett medvetet val för att min son ska känna en trygghet och att alla andra barn ska känna att det är naturligt att ***** mamma ofta är i skolan, jag vill helt enkelt att han ska få bli en accepterad individ trots sina funktionshinder.
Nu finns det ändå några av barnen som är lite starkare och mer framåt än vad min son är och dem går gärna på honom genom att driva med honom, lura honom och vara allmänt elaka. Typ säga väldigt fula saker, som inte behöver återskapas här.
Min son, har väldigt svårt för ironi tex, han anser också att regler finns och dem ska hållas. Han har dessutom ett lillgammalt sätt mot sina jämnåriga, vilket också försvårar för hans kamratrelationer.
Till allt detta har han också en del fysiska funk.hinder, med koordination, fysisk uthållighet, fin och grovmotorik. När dem andra barnen går en promenad så får hans lilla kropp arbeta minst det dubbla för att kunna prestera nästan lika mycket. Han är totalt sopslut efter det!
Han har inte en helt egen personlig resurs, men han har en resurs som han får "dela med sig av" till övriga skolan.
Min son fick börja förskoleklass ett år senare än normalt, och i den här skolan som han går i får förskolebarnen + 2
rna ta bussen in till stan för att träna simning varannan torsdag. Det har varit oerhört betydelsefullt, det har fått honom att bli lite säkrare, (man är ju lättare i vattnet bla). Så när han skulle börja 1:an så fick han som "special" att få följa med 2rna och förskoleklassen in på simningen, det här har gett det resultatet att han idag kan simma! Det är helt fantastiskt, det ökar ju dessutom hans egen självkänsla och egenvärde.
Men, min son kan mycket lätt bli väldigt sur, arg blir han sällan och riktigt förbannad finns nog inte ens i hans värld. Men sur och ledsen blandas ofta med hans glatta humör. Det handlar inte ens om dagsform, utan kan handla om minutform faktiskt.
Nu har denna tjurighet då eskalerat som jag skrev i början och efter mycket luskande har jag förstått vad det i stor grad beror på och det är att dem större grabbarna och dem mer framåt grabbarna helt enkelt mobbar min son. Min son har inte visat det här så mycket och har inte pratat om det heller, han har behållit det för sig själv stackarn, men någonstans måste ju känslorna få pysa ut! Det är där hans tjurighet har kommit in och hans resurs och även hans frökan har väldigt svårt att hantera det här. Jag har gett råd ett flertal gånger, och även pratat mycket med min son här hemma att det inte är något han själv tjänar på att vara tjurig.
Ändock så har han varit det, bla på badet så nu har resursen och min sons fröken beslutat att min son inte ska få följa med och bada på ett tag.
Dem menar att badet ska vara en morot för min son och dit hör inte tjurigheten. (självklart, jag anser också att det är fel att han visar tjurighet).
Dem menar också att när min son om ett par veckor igen blir lite snällare och mer tacksam (som dem uttryckte sig idag) så ska han få följa med o bada igen.
Jag har argumenterat för och sagt idag precis vad jag tycker om deras beslut att det är ett olyckligt beslut att förbjua bade för honom och vad hans tjurighet beror på och återigen gett tips på hur dem ska hantera sonen för att hans tjurighet ska minska.
Dem tar inte alls emot, dem har helt enkelt bestämt sig. Jag försökte också säga att det kommer inte ha någon verkan att badet uteblir, tjurigheten kommer bestå. Gör något åt grundproblemet istället har jag bett om.
Jag sa också att det finns ingen konsekvens i att han ska som straff bli förbjuden bad ett tag och sen få hoppa på det igen. Då sa jag faktiskt att kan ni inte tänka er att byta ställningstagande så är det heller ingen idé med att han ska få bada om några veckor igen för då har han "sonat sitt straff". Han behöver (tycker jag alla barn behöver) konsekvens och tydlighet.
Varför kan dem åtminstone inte närma sig det jag säger lite grann? Är det enbart ALLTID skolans åsikter och beslut som är det enda rätta? Var finns ödmjukheten?
Ja, min oro för min sons skolgång har idag blivit mer stark så idag är jag en ledsen, arg och besviken mamma! :? :littlesad
:x :evil: 
:twomad:
Min son, (bioson), har aspergers, tror jag har skrivit lite om det vid något annat tillfälle. Nåväl.
Idag var det dags för utvecklingssamtal, min son är ofta utsatt av dem starkare och dem mer framåt grabbarna i skolan. Han är ofta ledsen, eller det vanligaste är att han ofta är tjurig och den tjurigheten är något som har eskalerat dem senaste månaderna. Han har från början alltid haft en stor lust och vilja till skolan, vi hann knappt hem och innanför dörren så satt han vid köksbordet och gjorde sin läxa.
Så är det inte längre, numera är det väldigt ofta mycket tjurigt, pust och stön och det redan vid 8 års ålder!
Jag är genuint intresserad av skolvärlden, jag försöker att tillbringa så mycket av min lediga tid som möjligt i skolan, det är också ett medvetet val för att min son ska känna en trygghet och att alla andra barn ska känna att det är naturligt att ***** mamma ofta är i skolan, jag vill helt enkelt att han ska få bli en accepterad individ trots sina funktionshinder.
Nu finns det ändå några av barnen som är lite starkare och mer framåt än vad min son är och dem går gärna på honom genom att driva med honom, lura honom och vara allmänt elaka. Typ säga väldigt fula saker, som inte behöver återskapas här.
Min son, har väldigt svårt för ironi tex, han anser också att regler finns och dem ska hållas. Han har dessutom ett lillgammalt sätt mot sina jämnåriga, vilket också försvårar för hans kamratrelationer.
Till allt detta har han också en del fysiska funk.hinder, med koordination, fysisk uthållighet, fin och grovmotorik. När dem andra barnen går en promenad så får hans lilla kropp arbeta minst det dubbla för att kunna prestera nästan lika mycket. Han är totalt sopslut efter det!
Han har inte en helt egen personlig resurs, men han har en resurs som han får "dela med sig av" till övriga skolan.
Min son fick börja förskoleklass ett år senare än normalt, och i den här skolan som han går i får förskolebarnen + 2
rna ta bussen in till stan för att träna simning varannan torsdag. Det har varit oerhört betydelsefullt, det har fått honom att bli lite säkrare, (man är ju lättare i vattnet bla). Så när han skulle börja 1:an så fick han som "special" att få följa med 2rna och förskoleklassen in på simningen, det här har gett det resultatet att han idag kan simma! Det är helt fantastiskt, det ökar ju dessutom hans egen självkänsla och egenvärde.Men, min son kan mycket lätt bli väldigt sur, arg blir han sällan och riktigt förbannad finns nog inte ens i hans värld. Men sur och ledsen blandas ofta med hans glatta humör. Det handlar inte ens om dagsform, utan kan handla om minutform faktiskt.
Nu har denna tjurighet då eskalerat som jag skrev i början och efter mycket luskande har jag förstått vad det i stor grad beror på och det är att dem större grabbarna och dem mer framåt grabbarna helt enkelt mobbar min son. Min son har inte visat det här så mycket och har inte pratat om det heller, han har behållit det för sig själv stackarn, men någonstans måste ju känslorna få pysa ut! Det är där hans tjurighet har kommit in och hans resurs och även hans frökan har väldigt svårt att hantera det här. Jag har gett råd ett flertal gånger, och även pratat mycket med min son här hemma att det inte är något han själv tjänar på att vara tjurig.
Ändock så har han varit det, bla på badet så nu har resursen och min sons fröken beslutat att min son inte ska få följa med och bada på ett tag.
Dem menar att badet ska vara en morot för min son och dit hör inte tjurigheten. (självklart, jag anser också att det är fel att han visar tjurighet).
Dem menar också att när min son om ett par veckor igen blir lite snällare och mer tacksam (som dem uttryckte sig idag) så ska han få följa med o bada igen.
Jag har argumenterat för och sagt idag precis vad jag tycker om deras beslut att det är ett olyckligt beslut att förbjua bade för honom och vad hans tjurighet beror på och återigen gett tips på hur dem ska hantera sonen för att hans tjurighet ska minska.
Dem tar inte alls emot, dem har helt enkelt bestämt sig. Jag försökte också säga att det kommer inte ha någon verkan att badet uteblir, tjurigheten kommer bestå. Gör något åt grundproblemet istället har jag bett om.
Jag sa också att det finns ingen konsekvens i att han ska som straff bli förbjuden bad ett tag och sen få hoppa på det igen. Då sa jag faktiskt att kan ni inte tänka er att byta ställningstagande så är det heller ingen idé med att han ska få bada om några veckor igen för då har han "sonat sitt straff". Han behöver (tycker jag alla barn behöver) konsekvens och tydlighet.
Varför kan dem åtminstone inte närma sig det jag säger lite grann? Är det enbart ALLTID skolans åsikter och beslut som är det enda rätta? Var finns ödmjukheten?
Ja, min oro för min sons skolgång har idag blivit mer stark så idag är jag en ledsen, arg och besviken mamma! :? :littlesad
:x :evil: :twomad: