Bara lite ledsen...

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
G

Gör mitt bästa...

Vår Liten har hjärnskador som blir mer och mer tydliga...utvecklingen hänger med och vi börjar nu inse att Liten kommer att kunna bli mkt begränsad i sitt liv. Det är svårt att vata vad vi kan kräva av barnet, då utvecklingen inte är som den ska- ändå fungerar Liten så bra på många sätt o är så otroligt underbar!!! Vi älskar detta barn enormt, och jag känner nu en stor sorg över hur vår Liten har det. Sorgsen. Undrande. Orolig. :cry: .

När jag tänker på Litens problem och pratar om det med familjen blir jag gråtfärdig. Av soc får jag inte mkt konkret stöd i detta. de förstår att vi blir ledsna, men mer än så är det inte. Kan vi få hjälp någon annanstans ifrån- någon som kan hjälpa oss hantera denna ledsnad och alla våra tankar. För visst är det ok att gråta över dessa smås svårigheter???? Eller ska vi klara av såna saker för att vi på något sätt "bara" har det som uppdrag??? :littlesad
 
Menar givetvis att utvecklingen ej hänger med.... Andra yngre barn som Liten tidigare kunde leka med på samma nivå växer nu om i rasande fart och det skär i mig att se det...snart kommer Liten själv att upptäcka det....fasar för den dagen.....
 
Känner man sorg så ska man sörja. Ni har rätt till era känslor!

Be att få tala med någon om det här. Det bör ni absolut få genom kommunen. Annars kan ni tala med diakonen i er församling tex.

Kram på er!
 
Diakon, handledning, familjerådgivning, kurator på BVC/skolhälsovården, en nära vän som du kan anförtro dig åt............
NÅGON måste man prata med för att få ut det.
Har insett att ALLT växer om man bara går och ältar det i huvudet.
Det är som med trollen, fram med dem i ljuset så "spricker dom"..........

Lycka till

(Ja, jag vet att vi inte SKA prata med andra om våra små :angel: men det gör jag ändå. Jag har EN väninna som jag kan prata med om allt (utöver min man) och som jag är 150 % säker på att det inte kommer en bokstav från om det vi pratar. Inte ens till hennes man........... Men om man får ut det ur huvudet kan man oftast se det från nya synvinklar)
 
Självklart måste och bör vi prata av oss med någon finns även många med tystnads plikt. Det är svåra saker vi får gå igenom och det måste få komma ut.
Kolla runt lite på nätet måste säkert finnas någon bra sida och forum att prata med andra som har samma erfarenhet är alltid bra. Men som ovanstående talare sa i slutänden måste soc ju kunna erbjuda dig råd stöd handledning..
Styrke kramar
 
Vår kotte har både det ena å det andra och det ploppar upp nya saker hela tiden. Jag är arg, ledsen och frustrerad emellanåt. Jag har gråtit och slitit mitt hår, varför ska allt drabba denna lilla goa kotte??

Prata får man. Som vanligt familjehem har man ingen tystnadsplikt men självklart ska man inte prata med den skvallrigaste grannen :wink:

Om man inte pratar, hur ska andra få någon förståelse för hur barnet fungerar, man själv mår och hela familjens situation? Jag pratar med personalen på dagis, min/vår släkt och också en väninna som jag kan berätta allt för. Sen berättar jag valda delar för andra som också behöver veta litegrann för att förstå barnet. Det är en sak att berätta om barnet och sin egna familj, en helt annan att lämna ut barnet biosläkt.

Så PRATA på med någon du känner förtroende för, be om handledning från soc och komihåg att du/ni gör allt ni kan för att barnet ska få en så bra uppväxt som möjligt. Sikta framåt och kämpa på!!! :claphappy:

Sara
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp