Bli familjehem som ung studerande?

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Ja min fråga är just som rubriken menar. Jag går i tankar att öppna mitt hem för ett barn på längre eller kortare tid. Jag undrar därför om det är någon här som gjort detta som studerande. Jag är 22 år gammal och studerar till fastighetsmäklare, jobbar något pass i månaden på ett eventbolag. Jag tar fullt lån, får en del pengar utav extrajobbet och har en överlag ordnad ekonomi. Jag har en lägenhet centralt och bor där med min lilla chihuahua-blandning samt två katter.

Jag har ett relativt stort socialt nätverk där jag känner mig trygg och är van vid barn så till vida att jag är äldst i syskonskaran och dessutom äldst i kusinskaran. På grund av tråkiga familjeförhållanden har jag tagit största ansvaret för min lillebror sedan han var cirka ett år till familjen ordnade upp sig fem år senare. Vet inte om det är så relevant på så vis, men jag har åtminstone ett mer realistiskt grepp kring hur det är att ha barn och jag är inte bara förblindad av en längtan efter en gosig liten harmonisk, supersnäll bebis. Det är inte det detta handlar om, utan jag vill öppna dörren för ett barn som inte kan bo hos sin biologiska förälder av olika anledningar.

Jag förstår också att förhoppningen alltid är att barnet ska kunna återförenas med en, vid ett senare tillfälle, förhoppningsvis mer stabil bio-förälder.

Och på grund av just detta undrar jag också över era erfarenheter; hur är det att få haft hand om ett litet liv och sedan få "lämna tillbaka" den lilla igen när det är möjligt. Jag hoppas ju att man knyter an till det lilla livet och känner att man vill ge denna sitt allt, men hur hanterar man sorgen när det är dags att gå vidare och bioföräldern är redo att ta över?

Jag studerar som sagt en relativt flexibel utbildning och kommer att ha möjlighet att tillgodose barnets behov. Jag planerar i så fall för barn under ett år eller runt cirka ett år. Jag känner mig inte ännu redo för ett äldre barn och att tillgodose dennes eventuella särskilda behov beroende på bakgrund och anledning till familjehemsplacering. Utöver detta känner jag också att det är något enklare (märk väl enklare, inte enkelt!) att ta emot ett mindre barn än en större äldre individ.

Så, ja, det var väl lite om mina tankar. Ge mig feedback, ni som kan och vet och har erfarenheter!
 
Ett litet barn kräver ju att du är hemma på heltid. Att då vara ensamstående och studera blir svårt.
Jag tror det är klokt att vänta, du hinner med tiden.
Jag tror också att man bör vänta tills man fått egna barn, för självklart kommer du börja älska ett så litet barn som ditt eget. Och då sen lämna barnet åter kommer slita hjärtat ur kroppen på dig.
Det ska man nog inte utsätta sig för så ung.
Jag skulle råda dig att börja ta imot helg barn.

Hoppas du nu inte blev helt nerslagen av mina ord. Jag själv har också velat detta hela mitt liv.

Ville bara säga att du hinner med detta i livet men det är inget som bråskar.
 
Instämmer helt med WoddyoBuzz´s kloka ord.
Det är ju uppenbart att du har en längtan av att få hjälpa och den längtan kommer nog inte att försvinna utan finnas kvar då du har avslutat dina studier.
Kanske du ska fundera på att pröva på att vara kontaktperson? Det går ju utmärkt att kombinera med studier och ger dig en inblick i vad som krävs.
 
Håller med tidigare inlägg .
Tiden som krävs är mycket större än vad man kan tro .
Att vara helgfamilj eller kontaktperson kommer att lära dig enormt mycket men det kommer framförallt att ge dig mer än du anar .
Slutligen vill jag påpeka att helgfamilj eller kontaktperson är åxå att ställa upp för ett barn som behöver det eller en ung förälder som behöver lite hjälp/avlastning eller du kanske hjälper ett annat familjehem som behöver avlastning . Din insatts kommer ändå att vara guld värd , hoppas du förstår vad jag menar .
Och att vänta med heltidsplacering , tja , kan säga att jag förstår dig . Man vill göra det nu med en gång . Jag bestämde mig för att jag skulle göra detta när jag var 19 år men väntade tills jag ansåg att jag höll måttet . Då var jag 36 .
Inte heller jag vill göra dig nedslagen utan hoppas att du förr eller senare gör det för det du får tillbaka går inte att mäta i pengar , speciellt när tidigare placeringar kommer och hälsar på och man blivit som en extra familj för dom , underbart :love: .
 
Hej!

Håller med ovanstående. Vill också säga att ju yngre barn desto kämpigare bioföräldrar. Det är alltid ett trauma att få lämna ifrån sig sitt barn och min erfarenhet säger att ju yngre barnet är desto mer kämpar föräldrarna.

Tre
 
Hej

Vilken underbar tanke du har :) håller med ovanstående om familjehems barn men däri mott vill jag slå ett slag för kontaktfamilj !!

Vi är både och :) men som kontakt familj har man barnet varannan - var fjärde helg beroende på anledning :)

Det som är så annorlunda med kontakt familj är att föräldrarna valt detta själva dom vill detta ! Så det är mindre risk för konflikter.

Man får alla mysiga stunder och är en bra start inom familjehem :)

Våran lilla var knappt 2 när hen kom och är nu 4 1/2 år och hen är en del i våran familjen.

Kolla med din komun :)

Med vänlig hälsning, skorpan
 
Hej Humsi och välkommen till oss!

Jag vill med mitt inlägg berätta lite om hur det är att ta emot ett litet barn, med allt vad det innebär.

Vi tog emot en liten bebis 3 mån gammal för 9 månader sen och eftersom jag har biologiska barn som är ganska stora så tänkte jag... inga problem... vi är ju vana vid små barn.

Det man många gånger inte tänker på när man tar emot en bebis är att det finns alltid en ryggsäck med mer eller mindre stora problem som följer med bebisen.
Det finns många olika saker och vår bebis var inget undantag. Det innebär att man har många saker att ta hand om utöver den vanliga omvårdnaden... besök och samtal från soc som kommer ofta i början vilket är väldigt störande när man vill boa ihop med bebisen för att anknytningen ska bli bra.
Det är många vakna nätter och även om man inte alltid behöver gå upp så är det avbrott i sömnen vilket gör dig lite luddig i huvudet.
Du har i de flesta fall ett umgänge med bioföräldrarna som är ganska tätt - vilket oxå kan störa anknytningen. Dessutom får många av dessa små barn stora reaktioner efter umgänget vilket innebär att du börjar om på ruta 1 varje gång de träffats.
Alla bebisar blir inte kvar hos famhemmet och då ska umgänget vara ofta.
Så .. det som jag hade föreställt mig blev inte så... vår lille kräver väldigt mycket tid av mig. Jag är väldigt glad att jag inte är ensam med bebisen och jag hade definitivt inte hunnit studera för så mycket tid tar de.

Eftersom jag inte vill skriva förmycket som lämnar ut oss här så får du gärna pm'a mig om du vill veta mer detaljer.

Jag vill inte på något sätt avskräcka dig för människor som vill hjälpa barn ska vi vara rädda om och vi hjälper varandra så gott vi kan här inne. Men jag vill att du ska vara förberedd på att det inte alltid är så lätt som det verkar att ta emot andras barn. Det är ett trauma i sig att behöva lämna sitt barn och dessa föräldrar precis som någon skrev kämpar för att få tillbaka sina barn och det kan många gånger vara på vår och barnets bekostnad... det kan bli hot och verbala påhopp och många gånger känner man sig ensam och utsatt.

Fortsätt gärna att hänga kvar hos oss, kanske börja som kontaktfamilj .. eller ta ett snack med ett soc i din närhet och se hur de resonerar.
Det tar ju lite tid att bli utredd och sen brukar det alltid vara lång väntan på bebisarna... ( i de flesta fall)

Ha en bra dag!
/Adal
 
Hej Humsi :)

Vi är mellan 20-30 år. Jag studerar och jobbar. Mannen är fast anställd och har en normal inkomst. Jag tar inte studielån utan jobbar ihop de pengar jag tjänar. Min personliga åsikt är att lån inte är en inkomst, inte ens studielån då det är lånade pengar du får. Hur som, det kan man ha delade åsikter om :) :smirk:

Har precis som du haft siktet inställt på att bli fam.hem.(det är fortf. vårat mål) Har börjat som kontaktperson åt tonåringar. Vi (jag o min man) har sedan haft två kontaktfamiljsuppdrag. Jag har kvar ett kontaktpersonsuppdrag nu och vi har nu två kontaktbarn. Jag vill som föregående slå ett slag för kontaktfamilj om du blir godkänd som det! Våra lånebarn är hos oss av olika anledningar och har helt olika bagage. Det nyaste barnet har jag tyckt varit väldigt jobbigt att "arbeta" med. Jag är fäst vid barnet och moderskänslorna svämmar över. DET är jobbigt. Hade jag varit helt ny i det här utan den erfarenhet av folks olika bakgrunder jag fått som kontaktperson så skulle jag nog gå sönder just nu. Det tar så mycket kraft från mig varje gång vi lämnar barnet till bio, för jag tycker så "synd" om barnet...

Att vara kontaktfamilj är så otroligt givande och tills du studerat klart (tycker jag) så är det ett bra alternativ till att "känna på" hur det är att låna någon annans barn. Ett barn som ofta varit med om mycket tråkigt. Också en fördel att hinna bilda sig en uppfattning om hur det är att arbeta mot och med soc, inte alltid en dans på rosor.

Innan vi började var jag precis som du lite fundersam pga att jag studerade och är ung. Men ta kontakt med din kommun och säg att du är intresserad, Du har ju inget att förlora i dagsläget :)


Ang tider: Det ena barnet har vi var tredje helg. Det andra barnet är ibland här några dygn i sträck, varvat med en till två kvällar i veckan. Sedan tillkommer, skjutsning/hämtning, möten med bio och soc, möten med förskolan mm. Kontaktpersonsuppdragen har jag haft skrivna på träffar 1ggr/veckan ca 2-4h/gång +telefonkontakt/sms.

Varmt lycka till :razz:
 
Åh vad ni är härliga!

Loggade nyss in efter en lång, rätt påfrestande dag på extrajobbet och tänkte att nåt svar har jag kanske fått och så allt detta! Vilken känsla med så mycket respons!

Jag tar inte illa upp eller känner mig nerslagen alls, ni som bett om ursäkt i förväg! Jag vill ha ALL feedback jag kan få så att jag verkligen tänker igenom det här från alla vinklar som kan finnas! Jag vill verkligen göra det här på rätt sätt, om ni förstår. Självklart känner jag att det är en god gärning men det allra viktigaste är ju att det betyder något för personerna jag hjälper! Jag vill ju så gärna finnas till och ge lite av mig själv och vara det där extra stödet som ibland behövs!

Kontaktperson har flera av er föreslaget, det kan nog vara en idé! Som en "inkörsport" kanske man kan säga, för att se om det är något för mig! Ibland har man ju en bild av hur det ska vara, och sen kan det plötsligt vara något helt annat när man väl sitter där.

Jag har så smått kikat på min hemkommuns hemsida och de har en egen sida med kontaktperson men jag har inte ännu kontaktat denne. Sen finns det såklart närliggande kommuner med, brukar man kontakta sin egen eller försöker man söka utanför sin egen hemkommun? Jag menar utifrån att det kan vara knepigt om man redan "känner/känner till" personerna som behöver kontaktperson. Är det lättare om det är en totalt anonym familj?

Jag måste dock erkänna att jag är den där personen som alltid kör upp näsan i vädret och lägger armarna i kors och säger "joho, jag kan VISST DÅ!" om det mesta, men när det i det här fallet handlar om ett annat litet liv så får jag nog tänka igenom en extra gång istället för att "köra på" av envishet. Jag inser ju att en liten :angel: kräver en hel del, och kanske vet jag inte ens hälften eftersom jag inte har egna barn ännu, precis som ni säger. Jag är oerhört nervös inför det faktum att "lämna tillbaka" den lilla/lille när/om den tiden kommer.

Åh jag vill svara så mycket och fråga så mycket, men det är så sent redan, men jag ville bara skriva lite och säga att jag har läst och att jag verkligen uppskattar era ärliga svar och att jag svarar utförligare när jag har tid!

Fortsätt gärna komma med råd och tips om ni eller andra som läser har några! Jag suger åt mig all info!

Mvh
Humsi
 
Håller med Svalan nu när jag läste ditt svar Humsi! Rätt inställning! :)

Jag är precis som du. Vill också alltid köra på när jag bestämt mig för något. Men i detta är jag glad för erfarenheterna vi samlar på oss i och med k-familjsuppdragen!

Ang val av kommun. När det gäller kontaktperson så tycker jag det varit en fördel att arbeta med min hemkommun då träffarna med din kontaktperson sen blir lättare att genomföra om ni bor relativt nära varandra, smidigare och ni kan planera mer spontana saker. När det kommer till k-familjsuppdragen vi har så har jag tyckt att det första gick väldigt bra med vår kommun (ett "enkelt" uppdrag). Det andra uppdraget har jag tyckt varit jobbigt att ha i hemkommunen då sochandläggarna också bor i min kommun och vi har bråkat rätt mkt fram och tillbaka för att vi anser att de missbedömer barnets situation rejält och inte lyssnar på det vi eller det förskolan larmar om. Det skapar frustration. Vår kommun är liten och alla känner alla (tkr jag är en nackdel trots att jag vet att dom har sekretess och inte får tycka högt vad de tycker om mig eller min man..) Att barnet bor i vår kommun har jag däremot tyckt varit bra då det blir smidigare eftersom vi hämtar/lämnar från förskolan etc. Det är nog en smaksak :)


Kram!
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp