Familjehem, är vi en yrkeskår?

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Jag tar upp det som en ny tråd istället, med all respekt för där den låg förut. Kände att vi hade frångått grundproblemet i den tråden....

Jag vill jättegärna ha en diskussion med er andra familjehem om det här ämnet.
Är det inte där som grundproblemet ligger idag för oss familjehem?
Myndigheter och stora delar av allmänheten ser familjehem som någonting man "gör vid sidan om på sin höft".
Vill skriva mer ändå, men vill gärna ha debatt!
 
Hej....
Klart att vi skall ses som en yrkeskår. För några år sedan uttalade sig Mona Sahlin att vi familjehem skulle arbets som ett kall. Allså så skulle inte vårt uppdrag vara A-kassegrundat.
Och på den linjen är det. Efterlysser något parti som våga stå på vår sida.
Har själv tidigare varit kontakt med olka politker med fått ointresse tillbaka. Det är dax att hela samgället får en ny syn på oss.... Den verkligheten som är i dag. Vi gör ett fantastiskt jobb i dag.

Något som jag är trött på att hör då man berätta att man har familjehem är - Vilken tur att det finns som som ni..........
Undrar ibland om dom tänker då dom säger detta. Låter som om man var någon utomjording.
 
Skrev ett inlägg under den tidigare tråden men av någor anledning försvann det.Anledningen är säkert jag själv, missade något.Nåväl.
Jag tror nog att det inlägget kan höra hemma här också.

Hur ser samhället(myndigheter, medborgare) på oss som yrkesgrupp.Ses vi överhuvudtaget som en yrkesgrupp? Eller som mina goa barn skriver är vi några som tar hand om andras jobbiga ungar, när var och en borde sköta sitt eget.
Vid ett tillfälle när vi skulle ta emot ett barn fick jag kommentaren..det finns väl andra som kan göra det där.

Jag har jobbat inom kommunen under många år och träffat många familjer.Ibland möter man attityden " där är hon som drar hit problem till våra barns skolklasser".Naturligtvis tänker inte alla så men jag tror det är ganska vanligt.

Vad kan man göra åt den här situationen?

Steg ett är väl att det talas om oss som en yrkesgrupp, att vi respekteras i ekonomiska diskussioner, att vi ska ha samma rättigheter som övriga gällande semesterlöner o.dy.l.

En annan sak jag funderar på är vad som ingår i socionomutbildningen.Ingår det praktik i kontakt.fam. familjehem och
jourhem? Jag undrar om det är så? Borde inte förståelsen vara större från soc. sidan gentemot oss?
Vad tror ni?

Gittan
 
Bra ide!

Jag tycker att det m praktik lät som en lysande ide!

Men nej vi är ju ingen yrkeskår för vi har ingen pension ingen A-kassa o v i arbetar m uppdrag o har 1 månads uppsägningstid vi kan ju inte ens strejka!

haha säg mig den yrkeskåren som skulle godkänna de vilkoren!
 
Det har funnits studerande som praktiserat i HVB- hem. De fick en mycket bättre insikt i hur barnen/ungdomarna har det. Innan hade de inte trott att det tog så mycket tid och kraft med fosterbarnen. De flesta har ju bara sina egna familjer att jämföra med.

Bidragsavdelningen på socialstyrelsen räknar oss som en yrkesförening, och då är bidragen låga. Andra avdelningar räknar oss som intresseförening så då får vi inga bidrag för det.

Är vi en yrkeskår? HVB- hem är det definitivt tycker jag då de omfattas av länsstyrelsens kontroller och har viss journalskrivning, kvalitetssäkring och redovisningsskyldighet. De kan ju också betala arbetslöshetsförsäkring i sina sociala avgifter och då ha en dygnsersättning som täcker det.

Vi andra "vanliga" familjehem ska ju ha " vanliga" arbeten utanför hemmet och ha ett eller möjligtvis två extrabarn i familjen. Problemet är ju bara att det nästan inte finns några "vanliga" barn/ungdomar som placeras. Det krävs att man kan vara flexibel med arbetstiden för att räcka till.
När jag var dagmamma på 70-talet hade vi lika villkor vad gäller stämplingen. Vi kunde inte stå till arbetsmarknadens förfogande eftersom vi kanske hade ett eller annat dagbarn kvar men inte fick ihop timmar till den sysselsättningsgrad vi hade. Det gick att lösa genom att 3 ½ barn på heltid räknades som en heltidstjänst. Då fick vi även rätt till semesterersättning, mertid och övertid.
Förstår inte att det inte skulle gå att lösa även för oss.

En annan fråga är väl om våra placerade barn vill se sig som någon vi arbetar med och tjänar pengar på, eller om de vill ingå i familjen som ev. biologiska barn, att få känna sig lika självklara som en medlem av familjen. Känsligt i alla fall för mina tonåringar som frågar hur mycket jag tjänar på att ha dom.
Mat-tilda
 
Samtidigt så är det ju inte önskvärt att vi knyter till oss barnen FÖR hårt, de har ju en biofamilj också. (Hur nu det ska gå till). Alltså måste vi ses som en yrkesgrupp och vara professionella. Som sagt, många barn är bokstavsbarn eller har andra problem och behöver professionell hjälp och vi måste se till att barnen får hjälpen och stödet de behöver. Vi ska sköta kontakter med soc, med biosar, med dagis, med logopeder mm mm. Hur ska man hinna med att ha ett till jobb då?????Jag klarar ialla fall inte det trots att ekonomisk ersättning saknas för att vara hemma. Vi tänker på barnens bästa, men även våra biobarn som kommer mycket i kläm pga av placeringen som tar mycket tid och kraft. På något sätt måste ju livet gå ihop, eller hur?
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp