Vet snart inte vad jag ska göra, vårt ena som är 9,5 år slutar inte att stjäla vad vi än gör. Pengar direkt ur våra plånböcker, mynt som legat framme ( givetvis lägger vi inte pengar framme längre),leksaker av kompisar,saker från fritids och skola,pengar av vänner och nu sist vår största placerings Nintendo Ds som h*n tagit med sig till skolan och sen gömt ute för att vi inte skulle märka att det saknades. Idag då vi åt middag ringde det på dörren och där stod en liten pojke med sin mamma och de gav mig ett annat Nintendo DS som pojken hennes fått av vårt barn, då har h*n stulit det av en annan kompis visar det sig :bounce: :?
Vi har försökt med allt känns det som men inget verkar hjälpa, h*n förstår verkligen inte!!
Diagnos ADHD med autistiska inslag finns men BUP "gömmer" sig bakom att de tycker synd om barnet då det kanske inte fått saker som mindre hos bio,att barnet gör det för att det saknat leksaker och dyl som mindre men det VET vi att det INTE gjort eftersom vi har bra kontakt både med bio-mamma och bio-mormor.
Energin är snart slute helt, vi orkar snart inte längre känner vi men hur i jösse namn ska vi kunna släppa taget? Det finns ett litet biosyskon också som bott här längre än hos sin bio och h*n vet ju inget annat an vi, dvs jag är mamma och min man är pappa, den lille är 3,5 år och var 1 år då det kom, stpra syskonet var 6 år och är idag 9.5.
Vi har ingen på soc just nu utan får en ny den 1/9, känner att jag snart spricker och släpper taget i ren frustration och samtidigt så får jag enorm ångest över att känna så, att vi orkar med lillen men inte storasyskonet. FY vilken enormt jobbig känsla detta är
:?
Vi har försökt med allt känns det som men inget verkar hjälpa, h*n förstår verkligen inte!!
Diagnos ADHD med autistiska inslag finns men BUP "gömmer" sig bakom att de tycker synd om barnet då det kanske inte fått saker som mindre hos bio,att barnet gör det för att det saknat leksaker och dyl som mindre men det VET vi att det INTE gjort eftersom vi har bra kontakt både med bio-mamma och bio-mormor.
Energin är snart slute helt, vi orkar snart inte längre känner vi men hur i jösse namn ska vi kunna släppa taget? Det finns ett litet biosyskon också som bott här längre än hos sin bio och h*n vet ju inget annat an vi, dvs jag är mamma och min man är pappa, den lille är 3,5 år och var 1 år då det kom, stpra syskonet var 6 år och är idag 9.5.
Vi har ingen på soc just nu utan får en ny den 1/9, känner att jag snart spricker och släpper taget i ren frustration och samtidigt så får jag enorm ångest över att känna så, att vi orkar med lillen men inte storasyskonet. FY vilken enormt jobbig känsla detta är
:?