Hemsk människa

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Har idag träffat vårat tilltänkta barns släkt.Det mötet kändes inte alls bra.Dom visade verkligen att dom inte på något vis ville samarbeta med oss utan snarare mot oss :( Visst vi förstår att detta är enormt svårt för dom ,men dom fick oss att känna oss som hemska människor som ville ha deras barn.ÄR det vanligt att man känner så efter sådana möten?För detta var vårat allra första möte o absolut inte det bästa.Men vi tar nya tag igen o ska försöka vara tillmötesgående o gästvänligaför att försöka nå dom på något vis :P .För vi är inga hemska människor!
 
Jo visst känner man igen sig :roll:

Från och till känner vi oss hemska. Vi granskas ut i fingerspetsarna och vad vi än gör så verkar det fel.
I dessa jobbiga stunder påminner jag och min man varandra om att barnet placerats hos oss av en/flera orsak/-er.

Vi hoppas ju såklart att allt kommer att lugna ner sig då vår placering också är relativt ny. Kanske behöver de smälta att det faktiskt är såhär och jag kan tänka mig att det är svårt för hela släkten. Å andra sidan borde man ju som släkting vara glad att barnet kan växa upp i en trygg miljö.

Summa summarum - svårt för alla parter men nog tycker jag att man (släkt) bör kunna uppföra sig och vara tillmötesgående. Det stackars barnet hamnar ju i en jättejobbig sits annars! :x

Hehe, svamlar nog lite i nattmössan... men du förstår nog hoppas jag :D
 
LVU eller frivillig?

Är det inte olika möten med föräldrar och släkt beroende på om det varit ett LVU eller om det är frivillig placering?

Själv tycker jag att det är lite svårt med övrig släkt vid LVU för man har ingen aning om hur de ser på alltsammans. Kanske tycker de att det är lika barockt med LVU:t som föräldrarna eller kanske är de släkten som sett problemen och gjort anmälningarna? Svårt att veta...
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp