Hysteriskt barn

Hej allihop!
Jag har försökt googla men det står ju inget direkt om ens eget barn sätter sig på tvären.

Har en vän som fick ett barn på 5 år (x) som jourplacering i väntan på familjehem.
Mitt egna barn på snart 7 år och x träffades ofta och lekte superbra. Verkligen goa vänner.
Fick tanken att x kan flytta till oss ganska tidigt och påbörjade en utredning.
Fick ”godkänt” och berättade för vårat barn att det ska flytta hit ett barn som behöver hjälp...
Allt verkade bra och vårat barn var positivt inställd men barnet sa senare ”när ska det barnet flytta hit? Bara det inte blir x..” ville inte svara varför.
Har märkt att vårat barn blir mer och mer arg och är sig inte lik..
förra veckan skulle vi berätta för barnen att det var x som skulle flytta hit och vårat barn blev inte särskilt glad. Men vi tog hit x och skulle övernatta. Ingen trevlig kväll/dag.
började med allmänt tjafs och slutade med att x slog våran 3 gånger ganska hårt.
Dagen efter när x åkt tillbaka till jourhemmet fick vårat barn ett sådant bryt jag har aldrig sett något liknande. Skrek i flera timmar att x ska inte flytta hit m.m
Och har varje dag sen vi sa att x ska flytta hit fått sådana vansinnesutbrott över småsaker som jag aldrig sett förut... så fruktansvärt jobbigt.
Och vill inte prata med mig om något alls.
och nu får jag inte ens tag på våran handläggare.
 

anne

Administrator
Forumpersonal
Hej!
Oj, förstår att det är jobbigt när barnet reagerar så :purple_heart:. Det är alltid en "risk" att öppna sitt hem för andra barn. Man vet inte hur ens egna kommer att reagera förrän barnet flyttar in eller hur familjen påverkas.

Är ert barn ensambarn? När vi blev familjehem så var vårt barn 5 år. Det var lite knorr till en början, att behöva dela oss med ett annat barn, men vi var noga med att dela på oss så varje barn fick egen tid med oss vuxna. Frågan kom ibland från vår dotter när ska barnet åka hem. Det var mycket pass till en början, för den lilla som då var 1, var nyfiken och ville vara med överallt. Men det var aldrig några utbrott utan med tiden så blev det en acceptans och de började leka tillsammans.

Finns det någon annan i er närhet som barnet skulle kunna prata med? Utifrån det du skriver så kanske barnet skulle må gott av att få prata med någon som inte är mamma eller pappa. Kanske en nära släkting eller vän till er?
 
Det är ingen lätt sits......
När vår första placering kom som 8-åring var vi även kontaktfamilj för ett syskonpar på 7 och 9.
De kände varandra sedan innan och alla trodde det skulle gå bra en helg i månaden, vilket det inte gjorde.
8-åringen blev så svartsjuk när de andra kom så ingenting fungerade, vi var till slut tvungna att säga upp kontaktbarnen.
Kan det vara svartsjuka?
När våra (som kom när första placeringen flyttat) var så små var det inga problem, vi tog emot ett syskonpar som de blev hipp tripp trapp trull= 4 st barn.
Som tonåringar har det varit känsligare, då har vi alltid kollat med dom så det känns bra och undvikit att ta emot jämngamla från samma skola.
Numera har vi mest jour och då vet de att det blir det som blir men det är tidsbegränsat.
Jag säger som Anne, finns det någon annan person som ert barn har förtroende för att prata med?
Ibland är det lättare att prata medan man gör något praktiskt ihop istället för att sitta öga mot öga.....

Önskar er verkligen lycka till och att ni får tag i någon att prata med på sov.
 
Topp