Har, med sorg, tårar och även med glädje (ibland) följt diskussionerna här på forumet. Själv har jag inte på länge skrivit eller svarat på något.
Vad är väl en bal på slottet sa Askungen: Den kan vara tråkig, outhärdlig o.s.v. men den kan också vara alldeles .....Underbar !!!!!
Just så har mitt/vårt liv varit dessa 13 år som vi varit och är familjehem. Vi har arbetat som familjehem, kontaktfamilj alltifrån 1 år upp till 7 år, vi har ställt upp och varit jourfamilj från 2 dygn upp till 7 mån. Vi fick som nybörjare gå ut hårt med ett syskonpar som då var 4 & 5 år. Dessa barn skulle var hos oss 1-2 år, men blev kvar i 8,5 år. Sista två åren strulade det ganska mycket (barnen har ju föräldrar också,som styr och ställer)och vi bad soc. om hjälp oräkneliga gånger, för själva fick vi ju inte kontakta BUP o.s.v. Ingen hjälp fick vi.....och så gick det som det gick: Barnen fick flytta till annat familjehem 30 mil bort. Efteråt har soc sagt att det inte var vårt fel att det blev så, utan att de skulle ta på sig det själva som inte hade lyssnat på oss.
Några år efter att dessa barn kommit till oss fick vi ytterligare ett barn nästan 2 år gammal, från samma kommun. Under en period så hade vi varannan helg runt vårt matbord: 2 biobarn, 3 plac.barn, 3 kontaktbarn, 1 jourplac. Alla dessa lånebarn från samma kommun.
Placerade barn nr 3 blev kvar hos oss i 7 år. Hur och varför det barnet fick flytta har jag berättat om i gamla forumet. Det var inga större konstigheter med de skriftliga referenserna vi fick från socialsekreteraren. Under tiden anmälde vi dem till Länsstyrelsen, de fick någon form av skarp varning (tror jag det hette). Eftersom detta var det sista barnet vi hade från dem, så var vi nu var brända i den kommunen. Men skam den som ger sig, vi fortsatte att söka nya barn. Vi hade/har ett barn från en annan kommun, som vi inte ville skulle vara här ensam. Dessutom (nu kommer vi till det som är fult och tabu att tala om: EKONOMI) är det inte så ekonomiskt att vara hemma och bara ha ett barn, dessutom har vi ett stort hus med 9 rum, varav 6 sovrum. Många av de kommuner vi då kontaktade har besökt oss och bildat sig en egen uppfattning om oss som familjehem. Men en del har också anammat åsikterna från den kommunen via telefonförfrågan som vi under så många år arbetat åt. Nu vill jag också här utdela en varning till de som överväger att anmäla "soc": Vi har nu de sämsta referenser vi kan få från den kommunen. Vi har aldrig varit ett bra familjehem, vi har aldrig kunnat samarbeta, nu är det även vårat fel att de första barnen fick flytta.....o.s.v. Vi som arbetade med dem i så många år är nu alltså inte värda skiten under skorna. På dessa två år som gått har vi känt oss ledsna, besvikna, ja till och med odugliga. Vi har under denna tid haft många förfrågningar från andra kommuner om vi kan ta emot barn, men ändå tackat nej. I en kommun var det så gott som klart att vi skulle ta emot ett syskonpar, men vi backade i sista stund. Vi har haft några jourplaceringar bara. Nu under hösten har vi också bitit i det sura äpplet och skickat en intresseanmälan att bli kontaktfamilj i den kommun som vi arbetade åt så länge (de skriker ju efter familjer). Men vi har inte hört ett ljud ifrån dem, fastän det är flera månader sen vi skickade in. Jag trodde väl kanske inte att jag skulle få ja tack, men ett svar med nej tack kan jag väl få i alla fall.
För några veckor sedan bestämde vi oss att vi skulle försöka få ett barn till. Ringde den kommun som vi backat i sista stund hos, vilka blev jätteglada. De skulle bara ringa vår nuvarande plac.kommun och kolla om det går bra att placera hos oss. Det är inga problem sa jag, det vet om att vi vill ha fler och har inte protesterat mot det. Nu förstår ni nog vad de svarat kommunen som ringde: Vi tycker inte att ni ska placera hos den familjen nu, för placeringen är så krävande!!! :? Nu står vi alltså här med hemmajobb på heltid men med halv lön. Tycker att när man är hemmamamma med lånebarn, behöver de vara minst två för ekonomins skull. Eftersom vi nu har ett så krävande barn kan jag alltså inte ta ett arbete utanför hemmet, vi kan ju inte ens ta ett kontaktbarn eftersom vi inte fick ta in flera barn. Nu har vi av den kommunen begärt dubbla arvodet (vi har nu det högsta rekommenderade) det går inte svarade de, det gör det visst det svarade vi, vi vet andra familjehem som fått det på grund av att placeringen varit så jobbig. En hade t.o.m. det dubbla högsta arvodet i många år (det blev ändå billigare för kommunen än en institution/HVB hem) Nu väntar vi alltså med spänning på deras svar....kanske har vi gjort bort oss, det återstår att se. Men det tråkigaste av allt är ju att vi inte fick ta in någon mer. Det barn vi har nu, har fungerat bättre de perider vi haft andra placeringar. Kanske kommer h*n att bli så mycket mer krävande att vi måste trippla arvodet :evil:
För att avrunda det hela med frasen om askungen, så kan man ju undra varför vi alla håller på med detta. Efter alla de jobbiga åren med en socialförvaltning som istället för att hjälpa bara ville stjälpa.....är jag ändå kvar.....är det för alla dessa goa underbara kramar man får mitt i eländet..... :wink:
Vad är väl en bal på slottet sa Askungen: Den kan vara tråkig, outhärdlig o.s.v. men den kan också vara alldeles .....Underbar !!!!!
Just så har mitt/vårt liv varit dessa 13 år som vi varit och är familjehem. Vi har arbetat som familjehem, kontaktfamilj alltifrån 1 år upp till 7 år, vi har ställt upp och varit jourfamilj från 2 dygn upp till 7 mån. Vi fick som nybörjare gå ut hårt med ett syskonpar som då var 4 & 5 år. Dessa barn skulle var hos oss 1-2 år, men blev kvar i 8,5 år. Sista två åren strulade det ganska mycket (barnen har ju föräldrar också,som styr och ställer)och vi bad soc. om hjälp oräkneliga gånger, för själva fick vi ju inte kontakta BUP o.s.v. Ingen hjälp fick vi.....och så gick det som det gick: Barnen fick flytta till annat familjehem 30 mil bort. Efteråt har soc sagt att det inte var vårt fel att det blev så, utan att de skulle ta på sig det själva som inte hade lyssnat på oss.
Några år efter att dessa barn kommit till oss fick vi ytterligare ett barn nästan 2 år gammal, från samma kommun. Under en period så hade vi varannan helg runt vårt matbord: 2 biobarn, 3 plac.barn, 3 kontaktbarn, 1 jourplac. Alla dessa lånebarn från samma kommun.
Placerade barn nr 3 blev kvar hos oss i 7 år. Hur och varför det barnet fick flytta har jag berättat om i gamla forumet. Det var inga större konstigheter med de skriftliga referenserna vi fick från socialsekreteraren. Under tiden anmälde vi dem till Länsstyrelsen, de fick någon form av skarp varning (tror jag det hette). Eftersom detta var det sista barnet vi hade från dem, så var vi nu var brända i den kommunen. Men skam den som ger sig, vi fortsatte att söka nya barn. Vi hade/har ett barn från en annan kommun, som vi inte ville skulle vara här ensam. Dessutom (nu kommer vi till det som är fult och tabu att tala om: EKONOMI) är det inte så ekonomiskt att vara hemma och bara ha ett barn, dessutom har vi ett stort hus med 9 rum, varav 6 sovrum. Många av de kommuner vi då kontaktade har besökt oss och bildat sig en egen uppfattning om oss som familjehem. Men en del har också anammat åsikterna från den kommunen via telefonförfrågan som vi under så många år arbetat åt. Nu vill jag också här utdela en varning till de som överväger att anmäla "soc": Vi har nu de sämsta referenser vi kan få från den kommunen. Vi har aldrig varit ett bra familjehem, vi har aldrig kunnat samarbeta, nu är det även vårat fel att de första barnen fick flytta.....o.s.v. Vi som arbetade med dem i så många år är nu alltså inte värda skiten under skorna. På dessa två år som gått har vi känt oss ledsna, besvikna, ja till och med odugliga. Vi har under denna tid haft många förfrågningar från andra kommuner om vi kan ta emot barn, men ändå tackat nej. I en kommun var det så gott som klart att vi skulle ta emot ett syskonpar, men vi backade i sista stund. Vi har haft några jourplaceringar bara. Nu under hösten har vi också bitit i det sura äpplet och skickat en intresseanmälan att bli kontaktfamilj i den kommun som vi arbetade åt så länge (de skriker ju efter familjer). Men vi har inte hört ett ljud ifrån dem, fastän det är flera månader sen vi skickade in. Jag trodde väl kanske inte att jag skulle få ja tack, men ett svar med nej tack kan jag väl få i alla fall.
För några veckor sedan bestämde vi oss att vi skulle försöka få ett barn till. Ringde den kommun som vi backat i sista stund hos, vilka blev jätteglada. De skulle bara ringa vår nuvarande plac.kommun och kolla om det går bra att placera hos oss. Det är inga problem sa jag, det vet om att vi vill ha fler och har inte protesterat mot det. Nu förstår ni nog vad de svarat kommunen som ringde: Vi tycker inte att ni ska placera hos den familjen nu, för placeringen är så krävande!!! :? Nu står vi alltså här med hemmajobb på heltid men med halv lön. Tycker att när man är hemmamamma med lånebarn, behöver de vara minst två för ekonomins skull. Eftersom vi nu har ett så krävande barn kan jag alltså inte ta ett arbete utanför hemmet, vi kan ju inte ens ta ett kontaktbarn eftersom vi inte fick ta in flera barn. Nu har vi av den kommunen begärt dubbla arvodet (vi har nu det högsta rekommenderade) det går inte svarade de, det gör det visst det svarade vi, vi vet andra familjehem som fått det på grund av att placeringen varit så jobbig. En hade t.o.m. det dubbla högsta arvodet i många år (det blev ändå billigare för kommunen än en institution/HVB hem) Nu väntar vi alltså med spänning på deras svar....kanske har vi gjort bort oss, det återstår att se. Men det tråkigaste av allt är ju att vi inte fick ta in någon mer. Det barn vi har nu, har fungerat bättre de perider vi haft andra placeringar. Kanske kommer h*n att bli så mycket mer krävande att vi måste trippla arvodet :evil:
För att avrunda det hela med frasen om askungen, så kan man ju undra varför vi alla håller på med detta. Efter alla de jobbiga åren med en socialförvaltning som istället för att hjälpa bara ville stjälpa.....är jag ändå kvar.....är det för alla dessa goa underbara kramar man får mitt i eländet..... :wink: