många frågor när man börjar fundera

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
M

mamma blå

Hej, Är helt ny här.
Efter att vi inte fått adoptera tipsade kommunene oss om att bli familjehem.
Lite frågor dyker genast upp:

Kan man 'önska' sig barn utan neuropsykiatriska problem. Vår bioson har det och vi tycker inte det vore toppen att ha en till med likannde problem i hemmet.

Är det bäst att gå via kommun eller organisation?

HUr vet man om kommun eller organisation är bra?

Hur vet man om social-tanterna är bra i ens kommun?

Var får man reda på sanningen i sådana frågor?

Kan man från början säga att man inte klarar uppbrott från barnet om allt fungerar väl, finns det sådana placeringar att få?

Verkar det naivt att ens fråga efter det?

Vi är tre i familjen och det känns lite ödsligt, vi är intresserade främst för att vi vill bli en större familj, inte främst för att vi vill hjälpa ett barn i nöd. Är det ok eller tabu?

Finns det barn som mår någorlunda ok? Eller är alla väldigt ärrade? Vars föräldrar kanske bara är överbelastade utan att vara missbrukare?
 
Hej

Jag hade i många år funderat på detta med att hjälpa barn. Gjort det mer eller mindre ideelt i några år, men kände till slut att jag faktiskt ville ha *lön* för mödan, om inte annat så ville jag åtminstone ha bensinpengar och en liten slant att göra kul saker med barnet.

Vi anmälde oss till 4 olika kommuner, valde inte hemkommunen då jag jobbar inom den offentliga sektorn och kommunen är inte så stor. Vi ville i första hand vara kontaktfamilj, men livet ville annorlunda. Vi tackade ja till att bli utredda som familjehem åt en liten skrutt. Barnet var under året när det placerades.

Vi jobbar med att umgänget med bioföräldrarna ska fungera. Det är inte vårat barn, men vi ska behandla det som ett barn i vår familj. Det ska inte göras skillnad på, och vi måste ha i bakhuvudet att det kanske en dag ska hem till sina biosar igen.

Detta är inte en adoption. Vi har inte äganderätt på barnet. Vill man ha det så är man fel ute. Då ska man inte bli familjehem. Vi ska inte försvåra för biosarna.

Vår placering mådde mkt dåligt trots att det var litet, men pga många flyttar så var barnet mkt osäkert. Vi har jobbat mkt på närhet och idag har vi en liten goding. Träffar sina biosar och allt fungerar bra nu.

Det finns inga enkla placeringar, man får räkna med att lägga enormt mkt tid och känslor hela tiden. Har barnet anknytningsproblem får man jobba ännu mera. Anknytning kommer inte automatiskt när man får ett barn. Man får jobba aktivt med det.

Jag vill inte skrämma er, men ni ska vara medvetna om att det inte är som att adoptera ett barn. Ett placerat barn ska vara som erat, men det är inte erat.

Vill också säga att det finns många underbara stunder....vi skrattar varje dag ihop med vår placering. Njuter av att få se barnet vara lyckligt och tryggt.

Om det har neuroskador vet vi inte....kan man inte veta förrän vid skolåldern....

Önskar er all lycka till. Bra att ni tar reda på fakta innan och att ni funderar mkt.
 
Kan bara hålla med Turnit!

Att vara familjehem inte samma sak som att adoptera, då får man behålla sitt barn.

Mamma blå efter vad du skriver så känns det som att ni behöver smälta att ni inte blivit godkända för adoptering och vänta ett tag innan ni funderar på att bli familjehem. Läs allt du kommer över, prata med familjer som är familjehem osv. Många gånger är det ett tungt jobb som ofta "kärvar" och man kan aldrig vet när man får de här barnen vad de har med sig i bagaget. Även om soc berättar allt de vet om barnet och föräldrarna så kan man aldrig veta om barnet också får/har några problem som yttrar sig med tiden. Sen finns det de fall där barnet sägs vara helt normalt och det visar sig med tiden att barnet har stora problem.
När ett barn placeras så är det så mycket runt omkring hela tiden, det är inte bara barnet man ska lägga fokus på utan det är även bioloföräldrar och kanske även övrigt nätverk. Föräldrarna har en åsikt om hur det ska vara, vi som familjehem en annan och soc kanske en tredje (eller går på föräldrarnas linje).

Så lugn och ro, det är det sällan som det är. Kanske i korta perioder och ofta så är det nog dessa perioder som gör att vi som familjehem orkar vidare.

/Sara
 
Tack för era svar.
Jag tror att vi framför allt vill vara kontaktfamilj.
Vet inte om jag är naiv runt detta men ser det som en mellanväg, man engagerar sig lättare på en lagom nivå om man inte har barnet hos sig alltid. Man vet att man inte ska, kan, bör knyta an och ses inte tillräckligt ofta för att det ska ske utan att man märker det?
Och så inbillar jag mig att chansen är större att man får ett barn från en familj som inte är helt hopplös, utan som fungerar i stora drag och som självmant vill ha kontaktfamilj?
Eller är jag helt romantisk och orealistisk?
 
Tycker att du tänker jättebra när du säger att ni vill bli kontaktfamilj. Ett bra sätt att börja på. Då kommer man in i hur det är, får en inblick och träffar några soc. Mitt råd, vänd er till flera. Välj en radie runt eran kommun och maila dem. De hör garanterat av sig. Sen är det bara att invänta första soctanten.

Att knyta an är livsviktigt för ett barn. Så det krävs att man kan göra det, men ändå ha i åtanke att barnet kan försvinna från en. Men då vet man att man gett just det barnet en stabil grund att stå på. De kommer förhoppningsvis aldrig att glömma er.

Vår flicka som vi var kontaktfamilj åt pratar jag med på msn ibland...och hon är ändå bara 6år. En go tjej som en tid behövde oss, och speciellt min man. Det var han som skulle läsa saga och natta, det var han som hon höll i handen när vi gick på liseberg. Det var han som kunde hämta och lämna, fastän det var jag som fanns med i bilden från hon var mkt liten. Hon behövde en manlig förebild som stod kvar fast hon tjurade.

Önskar er all lycka till...berätta gärna sedan hur det går.

En närgången fråga. Varför fick ni inte adoptera?

Kramar
 
Hej och tack,
Men vilken nivå av anknytning är det möjligt att hålla. Jag skulle inte klara att känna inför ett placerat barn som jag gör för min bio-son. Då skulle jag ju få sörja som om barnet dött när det lämnar oss.
Kan man inte hitta en hälsosam nivå i sig själv? Finns det inga direktiv på hur man ska tänka?Vill inte halka in i total anknytning men såklart känna för barnet och vilja det väl.

(Vi fick adoptera, vet inte varför jag skrev att vi inte fick. Det kändes som om Adoptionscentrum inte tyckte att vi skulle när vi la fram vår tvekan som gällde vår ålder,barnets ringa ålder, ekonomi som pensionärer (är 49 och 55), oro inför resa med vår känsliga 8 åriga son (har np-diagnos) till land långt borta m.m. De gav oss rådet att hoppa av och vi tog det. Jag tror det var rätt men helt säker är jag inte. Det hade varit en chansning.)

Sedan kan man ju fråga sig hur allt fungerar när det ställs superhöga krav på adoptivföräldrar medan det slafsas en hel del med familjehemsplaceringar, både vad gäller val av sådana och uppföljning och omtanke om barnen från soc håll.
Finns det åldersgräns för att bli familjehem???
 
Hej mamma blå!

Som både bio-, adoptiv- och fostermamma måste jag säga att adoptionsutredningen var "en piss i Mississippi" (ursäkta ordvalet :angel ) jämfört med utredningen för att bli familjehem. Den senare är betydligt mycket grundligare tycker JAG. Vi är utredda av en kommun för både adoption och familjehem och ytterligare en kommun enbart för familjehem.

Jag håller med Turnit att det kanske är bäst att starta med kontaktfamiljsuppdrag. Det är ett jättebra sätt att testa hur det är att ta hand om andras barn. Vad gäller att knyta an, tänk på barnet som ett syskonbarn t ex.

Nu är det slut på lugnet, nu måste jag hämta alla mina busfrön i skolan............... :banan: :wink:
 
Vi har också varit i adoptionstagen, men valde att avbryta när vi fick vår placering. Dock är ju åldersgränsen nu nere på 43 för att man ska få ett medgivande.

Håller med Honey om att utredningen för att bli familjehem var mer grundlig än den för medgivandet.
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp