nä, nu ger jag upp...tror jag

[säta]

Jag vet inte vart jag ska börja...
Har en flicka placerad. 8 år. Vi har en bio son som är 4. Flickan skulle vara en "enkel" placering.(inte för att jag tror att det finns såna). Hon är som ett plåster har ett behov av närhet som är omöjligt att tillgodose. Hade ett opassande sexuellt beteende mot våran son. för en tid sedan, men det har upphört. Jag började jobba (47%) för lite mer än två månader sen efter tre månaders inskolning.( enligt soc en väldigt lång sådan, de trodde aldrig att deras chef skulle gå med på det). Vi trodde inte att hon var redo, men vad hjälpte det. Hon blir helt galen när jag ska nånstans. Spelar ingen roll vart! Riktigt hysteriska utbrott som bara blivit värre och värre. När hon ska ta sig till skolan och speciellt när hon inte får som hon vill. Hon har svårt att somna och sover väldigt dåligt. Hon drömmer mardrömmar i stort sett varje natt och jag är nog upp två till tre ggr per natt. Vi hade möte förra veckan med bup (hon ska gå där en gång i veckan) och soc. Det blev klart att jag ska få vara hemma vårterminen , men då måste jag säga upp mig från det vik jag går på. Avlastning en gång i månaden är oxå ok. I fredags höll hon på från nio till ett på natten. Hon blir helt borta men då skulle hon ha knivar och sticka i halsen, hon slog huvet i väggen så hon är alldeles blå, men hon reagerade inte ens. hon låste in sig på toa och försökte strypa sig med händerna.
Naturligtvis har vi plockat bort knivar, tagit bort låset på toan och dyl.
Jag bara undrar om vi kan hjälpa denna underbara tjej, som när hon inte är hysterisk är hur gullig och fin och omtänksam som helst. Hon är ju inne i anknytnings fasen och att hon skulle bli jobbig var vi helt på det klara med. Vi är även på det klara med att det för henne skulle vara ödesdigert att få flytta igen. just nu sitter jag här och vet inte vart jag ska få nån mer ork. jag har nästan tagit slut, eller vi rättare sagt.

 

[EJE]

Blir så ledsen när jag läser om eran kamp för tjejen....Vi hade det nästan på samma sätt när vi fick vår största tjej då nästan 9...nu snart 12.

De två första åren var "hemska"....vi tom "satt på henne" ibland...röt åt henne för att nå fram och fick lov att vara stenhårda hela tiden....Men det hände mer än en gång att jag grät också....och vi pratade,pratade.pratade

Utbrotten är ju förståss reaktion på allt som hänt,men ändå så svåra att leva med!Och sömnbristen hjälper ju inte direkt upp det hela....

Vår tjej har en lindrig utvecklingsstörning som förståss gjorde det hela ännu svårare för henne....och det är först nu som vi VET på allvar att hon har den svårigheten ovanpå allt det andra....Det är inte helt enkelt att bena ut vad som är vad alla gånger.

Vi har fått jättemycket stöd av vårt soc..(hade redan innan hon kom hennes två småsyskon,också med liknande utv störningar,placerade hos oss...)och gått på handledning hos BUP....Habiliteringen har också kunnat hjälpa oss....Jag arbetar 50% på mitt ordinarie jobb och 50% lönebidragsersättning...+ alla lov lediga och det har behövts.....

Nu är vardagen äntligen helt OK....även om det alltid är tufft att leva med barn som har extra svårigheter så lever vi helt normalt!Vi reser,umgås med vänner och kan tom åka iväg lite ibland bara jag och maken medan vår avlastning passar barnen....Jag har tom varit iväg alldeles själv med alla våra barn(vi har ett eget också) till en kompis 80 mil bort i en vecka...

Hoppas att det löser sig för er och tjejen!Lycka till!!!

 

[Anonymous]

Åhj

Jag känner igen mig.... Vi hade detta H i 10 år. Hoppas ni får handlednig som är proffs. För att ni skall kunna hjälpa behöver ni allt stöd som finns. Att be om hjälp i sådan här svåra fall är ju inte fel. Själv teg vi i 8 år, därav utbrändhet.

 

[innebandy]

Vi har haft det så här med och nu har det blivit omplacering, tänk på erat eget barn som far illa av att ha det så här.
Och säg inte upp dig tänk om det snabbt blir en omplacering då har du inget jobb att gå till.Jag själv är sjukskriven pga av utbrändhet man kan inte klara allt fast man nog har svårt att inse det själv.

 

[sara]

Min spontana kommentar till det du skriver är att barnet kanske skulle placerats i ett hem som antingen inte har barn eller i en familj som har tonåringar.

Hade själv för drygt två år sedan ett barn som det heller inte var något "fel" på. Det fungerade inte med våra andra barn och vi sa att det går inte längre. Barnet fick komma till en familj som hade ett äldre barn.
Idag fungerar barnet bättre men det är fortfarande inte helt okomplicerat och det finns svårigheter att jobba med.

Tänk och känn efter, hur påverkas ditt eget barn och hur påverkas din familj? Tror du att inom en överskådlig framtid att det kommer att bli lättare?
Det känns jätteelakt att ta till sig ett barn som man vet behöver kärlek och omsorg för att sedan upptäcka att det fanns mer bakom och att man kanske inte orkar i längden.

Men ni måste vara själviska hur hårt det än känns, orkar vi detta och hur påverkas vårt eget barn för framtiden? Jätteviktiga och jättejobbiga frågor.

vi har märkt här hemma sen det sista barnet kom för ett år sedan (bebis) att vår äldsta faktiskt har kommit i skymundan och det har klagat lite över att det lilla barnet tagit så mycket tid. Och så har det varit, detta lilla barn som kom behövde massor av uppmärksamhet men vi tänkte även på våra egna barn men de har kommit i kläm ibland. Detta lilla barn behöver fortfarande mycket uppmärksamhet och bekräftelse men det har minskat så att det inte tar musten ur mig längre.

Jag kan tänka mig att ett barn som är så gammalt som 8, att det kommer att ta väldigt lång tid innan anknytningen finns där och att barnet kan söka sig till andra för att få uppmärksamhet, så att du kan pusta en stund.

En annan sak som jag också tänker på är ert eget barn. Kan ni lita på att 8 åringen inte kommer att skada barnet? Om 8 åringen känner att ert andra barn tar uppmärksamheten från henne? Låter hårt men något att tänka på kanske.

Önskar dig lycka till och var rädd om dig och din familj ni är värdefulla och även om ni inte klarar av detta barn så är ni absolut inte misslyckade för det. Nej ni är då starka nog att orka säga ifrån innan det går över styr.

Vänta inte för länge med att bestämma er.

Hälsningar
Sara

 

[fru M]

sömnproblemen...

Jag har ett tips ang. sömnproblemen.

Prata med en barnläkare om att få utskrivet melantonin. det är ett kroppseget ämne som reglerar sömnen och genom att ge det till natten får barnet lättare att somna utan att bli påverkad av mediciner.

Vet av erfarenhet att det fungerar.

Får hon och ni sova kanske livet blir lite lättare i alla fall. Lycka till!