Placerade barn: överdrivet tillgiven & överdriven kärlek

Hej.
Jag och sambon har varit jour och familjehem i snart 4 år och har haft många barn placerade hos oss av olika orsak.
Numera har vi en 6 åring pojke (våld i hemmet + frånvarande far). Han har varit hos oss i snart en månad.
Han har börjat kalla mig för pappa (vid flera olika tillfällen), han ritar mig nästan varje dag (han ritar inte de andra eller ytters sällan) och vill hela tiden vara nära mig, hålla min hand och prata med mig.
I hemmet finns båda min sambo (kvinna) och en annan 14 åring flicka (som är också placerad hos oss).
Pojkens överdriven kärlek och tillgivenhet har blivit besvärlig numera.
Vi har tagit åtgärder kring det. t.x hur nära andra får du sitta (i detta fall mig), hur mycket du kan dagligen tala med mig (när och hur, alltså inte avbryta eller be om uppmärksamhet när jag är upptaget med något annat.
Vi har också begränsat hans användning av tv och dator, våld även i barn program är inte tillåtet.
Vi har även sagt att han inte får rita mig eller någon annan i huset längre, utan ska tänka på allt annat, naturen, djur, bilar, kyrkan och allt annat han tänker och vill men han får inte längre rita mig (mannen i huset).

Vad har ni för erfarenheter kring det och vilka åtgärder har ni tagit?
Vi tar tacksam emot tips och råd.
 
Det låter som han söker en fadersfigur, en manlig förebild.
När man inte vet hur man ska göra kan det lätt bli överdrivet och intensivt.
Jag hade pratat med mina handläggare hur vi skulle bemöta pojkens närmanden.
Balansgången mellan att möta behov och visa "begränsningar" kan vara svår.
 
Hej!
Vi hade en jourplacering för många år sedan. Hon var som ett plåster på mig och skulle ha bekräftelse hela tiden. Hon bodde med sin mamma, hennes bror och pappa, som vi förstod det hade blivit dödade i hemlandet. Vi vet inte vad hon varit med om och mamman mådde väldigt dåligt och vare sig flicka eller mamman kunde någon direkt svenska.

Jag försökte sysselsätta henne med olika saker. Vi var i samma rum men inte bredvid varandra. Problemet var att vi hade två barn till, en yngre och en lite äldre. Hon kunde inte samspela med dem så man var tvungen att hålla stenkoll på henne hela tiden. Vi kämpade i 2 ½ vecka, sen gick det inte längre. Hon fick flytta till ett nytt jourhem med äldre tonåringar. Tyvärr så hade kommunen ganska mycket information om hur flickan fungerade med andra barn, då hon kom till oss från ett annat familjehem och de valde ändå att placera henne i vår familj som hade liknande förhållanden.

Har ni någon handledning? Ibland kan extern handledning med specialkompetens behövas vid placeringar med barn som upplevt våld då de kan vara väldigt svåra. Man behöver någon att bolla med och få hjälp i hur man ska bemöta barnet och dess olika beteenden.
 
Tillbaka
Topp