Presentera familjehems barnen för släkt och vänner.

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
F

fromjenny75

Hej!

Vi är en familj som nu bestämt oss för att utredas och efter det förhoppningsvis bli ett familjehem.
Idag satt vi och pratade om hur vi trodde detta skulle tas emot av släkt och vänner. Nu är vår fråga till er, hur har ni gått till väga, inför placering och även första mötet.
Är det någon av er som har mor eller farföräldrar som agerar bonus mormor/farmor och morfar/farfar?

Tack på förhand!
 
Hej!

Både mina och min mans föräldrar behandlar vår :angel: som sitt barnbarn. H*n kallar dem också för mormor, morfar och farmor, farfar.

Tre
 
Samma här, både farmor, farfar, mormor o morfar behandlar alla lika. Vi pratade med dom innan vi fick vår första placering för att se hur dom ställde sig till det. Alla har varit possitiva till det vilket ju är skönt hade varit tråkigt om någon inte kunde acceptera det. Lycka till.....
 
Det är samma här, det görs ingen skillnad på barnen över huvud taget.
Vi berättade tidigt, har hållit på med det här sedan mitten av 90-talet, att vi tänkte göra så här.
Det kom frågor om varför men eftersom det är mina föräldrar som gett mig den världsbilden jag har förstod de oss direkt.
Den som haft svårast att acceptera vårt sätt att leva är vår första placering som fortfarande tillhör vår familj.
 
Inför en placering så är släkt och vänner involverade och förväntansfulla.Och när vi sedan blir fler i familjen så ses det precis så. som en del av vår familj. ingen skillnad görs.

Det samma gäller våra kontaktbarn. även de kallar dem för farmor/morfar/moster/kusiner etc. ingen skillnad görs när barnen vill sova över, eller vid högtider. Det skulle vi heller inte acceptera :angel
 
Det ser ut som det fungerar bra för er.

Men vi har mött många konstiga reaktioner från "vänner"
Vi bor mitt i Stockholm och det är inte så vanligt med familjehem i innerstaden.
Här råder en febril status jakt.Jag upplever att många är så självcentrerade. Tack och lov inte alla.

Några ax-plock av kommentarer.

-Jaha ni har adopterat, va kul att man kan få Svenska barn.(fast jag förklarat 100 ggr om vårt engagemang)

- Men vad gör ni av X när ni ska ut och resa då?????

- Men varför tog ni inte en bäbis.

- Men varför gör ni det här. Du som har så bra jobb annars.
-
Ska X bo hos er för alltid??????(jag tänker- tänk om vi skulle fråga en nybliven mamma om det, eller en som adopterat)

NU DEN VÄRSTA AV KOMMENTARER.

Men X är ju jobbig, x är ju inte normal.(jag tänker- tacka fan för det det är just därför som X är placerad i fosterhem)
 
Trygga Rekan sa:
Det ser ut som det fungerar bra för er.

Men vi har mött många konstiga reaktioner från "vänner"
Vi bor mitt i Stockholm och det är inte så vanligt med familjehem i innerstaden.
Här råder en febril status jakt.Jag upplever att många är så självcentrerade. Tack och lov inte alla.

Några ax-plock av kommentarer.

-Jaha ni har adopterat, va kul att man kan få Svenska barn.(fast jag förklarat 100 ggr om vårt engagemang)

- Men vad gör ni av X när ni ska ut och resa då?????

- Men varför tog ni inte en bäbis.

- Men varför gör ni det här. Du som har så bra jobb annars.
-
Ska X bo hos er för alltid??????(jag tänker- tänk om vi skulle fråga en nybliven mamma om det, eller en som adopterat)

NU DEN VÄRSTA AV KOMMENTARER.

Men X är ju jobbig, x är ju inte normal.(jag tänker- tacka fan för det det är just därför som X är placerad i fosterhem)
Klicka för att se resterande...


:oops: :x ja vad ska man svara. Hur tänker folk...Eller ja , det är nog snarare så att de låter bli :roll:
 
För många är det enklast att ringa in på galor och skänka en hundralapp eller två.
SÅ, har dom gjort sitt, dövat samvetet (om de har nåt) och hetsa vidare i livet...........

Vi har vårt engagemang HÄR och NU
 
Hej!

Just familjen tror jag är jätteviktig att man har med sig. Vi frågade våra föräldrar hur de skulle ställa sig till att vi blir fler i familjen. Att de inte gör någån skillnad på barnen är jätteviktigt. Sedan är det en del praktiska saker som ställs på sin spets. Alla famijhemsplaceringar kommer inte från knappa ekonomiska resurser där det saknas släktingar. Det gör att man får vara lyhörd inför vad barnen vill kalla dessa människor -det är detsamma med vad som är hem och inte hem, eller om man kan ha flera hem. Man måste vara lyhörd inför hur barnen löser det (mormorXX kan var ett sätt då kan det finnnas flera mormor)

I vårt fall är i stort sett alla vänner själva familjehem eller kontaktfamiljer (eller blivande).

Jag tycker att den värsta kommentaren är : å vad ni är fantastiska! (det är vi inte alls, vi är som folk är mest. de flesta dagar är detta jätteroligt ibland är man färdig på att ge upp och ibland blir man skitarg) Få av oss gör ju det för att få en guldstjärna i himlen.
 
Bra svar mammiluren,

Det är dock så i vårt fall att folk/nära släkt har sagt med ord att de inte ska göra skillnad, men i praktiken så blir det inte så. I vårt fall har vi haft kortare placeringar och det kan jag förstå att det blir svårt för mor och far föräldrar att "knyta an". Dessutom så ändras ju förutsättningarna från placering till placering. Placeringen vi hade innan vägrade åka till mina föräldrar vilket frestade på relationen då vi inte kunde lämna denne. Nu har vi en som har diagnos som mina föräldrar har svårt att bemöta, men de gör sitt bästa. Men jag upplever att det är jobbigt att ta x i försvar och förklara det i och för sig konstiga och vidriga uppförande i tid och otid.

Initialt då vi började som familjehem så visste varken VI eller släkt vilka barn som skulle komma. Någonstans så tror jag att vi alla trodde att det endast var barnets föräldrar det var problem med.(så naiva vi var) under årens lopp har vi faktiskt vågat oss på att ta svårare och svårare placeringar.

Så visst blir relationen med släkten förändrad. i vårt fall så träffas vi väldigt sällan. Jag försöker ordna så far och mor -föräldrar får träffa sina barnbarn så ofta det går.

Jag har inte de förväntningar på mina nära och kära som jag hade i början.
 
Kloka tankar som jag inte tänkt! Vi är så lyckligt lottade att mina svärföräldrar sjäva har ett barn med psykiska funktionshinder. Bästa svärmor har dessutom jobbat med det i över 30 år Det gör henne till en ovärderlig person i vårt team. Mina föräldrar är lurigare men dem träffar vi mer sällan. I min mans familj funkar det så att alla är välkomna oavsett vem man är - det har betytt mykcet för mig och var nog en av anledningarna till att vi startade detta överhuvudtaget. Att inte göra skillnad är såklart jättesvårt, men att försöka vara rättvis tycker jag är deras skyldighet. Det behöver inte gilla det vi gör, men de få acceptera det eller, som du säger, inte vara närvarande vilket ju är jättetråkigt.

För oss har det också varit en retreat för biobarnen att kunna åka några dagar till fammo och faffa när det varit lite väl slagfältslikt hemma ;)

kram
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp