Svååra placeringar

[Lollipop]

Jag bävar ibland när jag kollar på de annonser som kommuner skriver på FACO:s hemsida. Barn med ADHD, missbruk, aggressiviet, skolk samt kriminalitet söker familjehem (ibland är det svårt att förstå av annonsen om det är hemmet eller barnet som har alla dessa problem).

Jag beundrar er som känner att ni vågar er på en sådan resa. Om det bara hade varit vi två vuxna i familjen, då kanske, men när vi redan har fler barn... Nej, det är mycket som begärs av dessa familjehem. Det är en sak att öppna hemmet för ett barn och ett annat när barnets problem tar över hela familjelivet. Ni som tar på er sådana uppdrag med öppna ögon är fantastiska, tycker jag.

Om någon kan och vill får ni gärna skriva och berätta hur en "sådan" resa kan se ut!

Kram på er alla som vågar!

 

[Helgona]

svåra uppdrag

Alltså det beror helt på vad man läser in i "svåra uppdrag"

Vi har haft en tjej som vägrade att göra något av det vi ville alltså, gå upp i tid, att åka med oss på utflykter, att fika vad som hellst....
Hon ville prata i mobiltelefon med sin kille 24-7! O inget annat!
Det är svårt...vi orkade i 5 månader

Vi fick två barn där mamman kunde komma 2 gånger om dagen o hälsa på...eller inte alls på 3 månader....hon kunde komma med ett paket blöjor på morgonen o ringa soc på em om att vi var alkoholister....
Hon hotade, gapade, trummade ihop möten om hur synd det var om barnen... det första på hennes lista var att det var fel att vi köpte kläder till barnen....
Hon var svår....

Vi fick en kille som ingen ville ha, mamman hade sagt att hon inte ville ha något umgänge, inte ville veta hur det gick eller vad han gjorde...
Han började ta droger o kunde inte sova, inte äta....vi gjorde vad vi kunde i 2 år...tills vi inte kunde mer...det var svårt att säga upp honom....

Vi fick en tjej som stötte på min man, som följde med en kille som fick stopp på bilen hem, som blev ihop m en kåkfarare som sedan knivskar henne så det blev operation o rättegång...Hon var svår

Vi fick en kille som inte gillade läget....vi körde honom till skolan, hämtade från skolan...hade ett möte i veckan med skolan....försökte se till att han inte gjorde massa dumheter...Det var svårt i 1 år...nu är det lugna gatan....


Jag har svårt att tänka mig att detta trots allt inte är vanliga placeringar....det är så här att vara familjehem...hade familjerna eller barnen inte problem så kommer de inte till familjehem från 1a början

 

[Pirvil]

Ja, lätt är det inte! De flesta familjer har ju ngn gång varit nybörjare på det här med familjehem. Vi blev tillfrågade för en kort period, då föräldern skulle på avgiftning. Barnen var "vanliga" barn, och det skulle inte vara ngt konstigt med det. Vi tackade ja och barnen kom, men när tidsperioden var över, hade inte föräldern ens åkt till behandlingen :x . Och barnens tid hos oss förlängdes med samma tid gång efter annan. Inte kunde vi slänga ut dom på gatan, för det fanns speciell problematik att ta hänsyn till. Båda barnen utvecklades och lärde sig att lita på vuxna och mådde bra, men så småningom började problemen komma. Vart hörde barnen hemma? Den älste bestämde sig ganska fort att vi var "hemma", men den yngre hade ju varit så liten när det kom att den fortfarande hade förhoppningar, som föräldern spädde på! :x Och barnets behov av uppmärksamhet var osläckligt!
Antalet möten med soc, skola, Bup etc bara escalerade. Skolan klarade inte av barnet, så nu betalar skolan min man för att han är elevassistent till barnet i skolan, tills förflyttningen till en annan skola blir klar! Som tur är har vi inte småbarn längre, för all tid går till att stötta, hjälpa, ge så mycket positiv uppmärksamhet man bara hinner - emellan allt det negativa som hinner hända, gå på möten, övertala, stötta, stötta, stötta....
Javisst ja, vi har ju ett biologiskt barn hemma oxå :wink: . Trots allt är vi en familj och har ännu inte gett upp hoppet om en lugnare tid i framtiden! Fattas bara att ersättningarna ska bli skäliga oxå :x !

 

[Lollipop]

Jag tror nog att vi alla har stött på svårigheter i de uppdrag vi har och mycket har inte gått att förbereda sig på, utan problemen har man fått ta varefter de dykt upp. Visst, det är inte utan orsak det blir placeringar, men en del barn bär med sig så tydliga svårigheter att det redan i annonsbeskrivningen avskräcker. Samtidigt står det inte så mycket om vilket stöd kommunen erbjuder eller den lilla människan bakom problemen. Vår erfarenhet är att problemen lite grand löser av varandra, men att det blivit lugnare med tiden.

Helgona, du beskriver så fint om bredden på svårigheter som du upplevt i dina uppdrag. Vilka erfarenheter! Pust! Tack för att du delar med dig av dessa.

Pirvil, du visar på allt arbete kring barnet och de otydliga målen med era placeringar. Det är jättesvårt att veta vad en placering innebär. Vår erfarenhet är att den beskrivningen av vårt barn som sociala hade, ligger långt bort ifrån det vi har konfronterats med. Problemen är av en helt annan art och omfattning än vad vi fick beskrivet för oss. Men det är bara att "gilla läget" och ta itu med allt som dyker upp. Stödet från sociala har inte varit så stort, men vi vet att de kämpar på och försöker räcka till för alla.

Hoppas fler vill dela med sig...

 

[Jade]

Var inte rädd för barn som beskrivs med konstiga ord

Att ta emot och dela livet med ett barn som av vuxna beskrivs med konstiga ord är inte farligt. Ofta är det så att den som formulerar omdömen om dessa barn, egentligen saknar ord för det de menar. Kanske saknar de även ibland kunskap.

Vi fick förmånen att ta emot en fyraåring som beskrevs som om hon inte kunde hållas i möblerade rum. När hon kom till oss, visade det sig att hon var livlig men underbar. Det blev vardag och hon fann sig tillrätta.
I vårt hem har också varit en tonåring med svåra problem, som höll oss "väl sysselsattta" under den tid han var här. Vi skulle dock inte vilja ha det ogjort. Varje dag av kärlek man kan ge till en uppväxande människa är av värde.

Var inte rädd för det som beskrivs som svårt. Svårigheten ligger i den värld barnet lever i. Om Du kan göra den bättre, så våga hjälpa.

 

[Fru Larsson]

svåra placeringar

Jag tycker det svåraste är att skapa goda relationer till biologiska föräldrar.

När man måste sätta gränser och säja ifrån, för att man ser att barnet far
illa vid umgängen.

När biologiska föräldrar är så trasiga att dom inte förmår uppehålla en värdig kontakt med barnet.

När föräldrar bara skriker och svär,och man får ständiga hot.

DÅ är det tur att vi får förtroendet att leva ihop med barnet och ge han/hon en bra start i livet och kanske resa med in i vuxen livet.

Vad kan man önska mer?