Nu har vi varit med om det som aldrig borde fått lov att hända!! Känslorna har varit många men nu är vi mest ARGA!!!!
Vi har varit ett sk jobbigt familjehem som har ställt krav på soctanterna. Anledningen att vi överhuvudtaget ställt kraven är på grund av 2 jättefina ungar. Kraven vi har ställt är att vi ville att den ena skulle få komma till BUP och vi har även berättat att barnen mått dåligt vid umgänge.
Redan från början har vi varit tydliga med att barn som bor hos oss är en del av vår familj och kommer behandlas därefter. Vi har fått kritik när vi kallade barnen för "våra" barn, vi har fått höra att vi motarbetar umgänge då vi har berättat om hur barnen mår när de träffar sina föräldrar. Vi har blivit hotade av en barnents pappa... då hette det att det var vi som var aggressiva. Vi har fått höra att "kan inte barnen få ha tics" eller "kan barnen inte gå upp på sitt rum så att ni slipper se det". Vi har aldrig sett röken av någon handlingsplan. Det ena barnet har bott hos oss i 2 år och det var över 1 år sedan de träffade honom/henne. Vi har kommit till umgänge där föräldrar inte dyker upp... ändå får vi höra att vi motarebetar umgänget!!! Vid flera tillfällen har soctanterna ljugit oss rakt upp i ansiktet.
Båda barnen är "svåra" placeringar med oerhört mycket i sitt bagage. Skola/förskola intygar vilka framsteg de har gjort sedan de kom till oss. Ändå händer detta fasansfulla... vi blir kallade till ett möte där vi får reda på att de inte har något förtroende för oss längre. Barnen togs från förskola/skola samma dag och vi fick åka hem och packa. Soctanterna förklarade att det varit ett svårt beslut som hade diskuterats fram och tillbaks under 1 månad... utan att säga ett enda ord till oss (vi märkte dock att det var ovanligt tyst från deras sida). Vi har under hösten försökt att få till stånd ett möte med deras chef för att reda i denna situationen... vi har frågat om vi inte kunde ta in tredje part att medla i denna konflikt... vi har fått kalla handen i våra förslag.... chefen ville inte ens prata med oss.
Vad som har hänt nu är att 2 barn inte förstår någonting. Ett skolbarn som har trott att han/hon skulle bo hos oss tills han/hon blir stor. Ett barn i yngre förkoleåldern som är så otrygg att han/hon har legat på nätterna och hållt fast oss så att vi inte skulle försvinna.
Har ni varit med om detta?? Hur orkade ni vidare?? Är alla soctanter lika galna?? Finns det kommuner som det går att samarbeta med??
Vi kommer att anmäla på varje instans som går och även barnens anhöriga/skola/förskola kommer att anmäla. Föräldrarna har soctanterna fått över på sin sida... först tar de barnen ifrån dem sedan samarbetar dem mot familjehemmet... hur sjuk är världen??
Vågar vi bli familjehem igen?? Hur går man isåfall förbi den kommun vi jobbat med... vi får ju inte goda referenser därifrån.
Vi har varit ett sk jobbigt familjehem som har ställt krav på soctanterna. Anledningen att vi överhuvudtaget ställt kraven är på grund av 2 jättefina ungar. Kraven vi har ställt är att vi ville att den ena skulle få komma till BUP och vi har även berättat att barnen mått dåligt vid umgänge.
Redan från början har vi varit tydliga med att barn som bor hos oss är en del av vår familj och kommer behandlas därefter. Vi har fått kritik när vi kallade barnen för "våra" barn, vi har fått höra att vi motarbetar umgänge då vi har berättat om hur barnen mår när de träffar sina föräldrar. Vi har blivit hotade av en barnents pappa... då hette det att det var vi som var aggressiva. Vi har fått höra att "kan inte barnen få ha tics" eller "kan barnen inte gå upp på sitt rum så att ni slipper se det". Vi har aldrig sett röken av någon handlingsplan. Det ena barnet har bott hos oss i 2 år och det var över 1 år sedan de träffade honom/henne. Vi har kommit till umgänge där föräldrar inte dyker upp... ändå får vi höra att vi motarebetar umgänget!!! Vid flera tillfällen har soctanterna ljugit oss rakt upp i ansiktet.
Båda barnen är "svåra" placeringar med oerhört mycket i sitt bagage. Skola/förskola intygar vilka framsteg de har gjort sedan de kom till oss. Ändå händer detta fasansfulla... vi blir kallade till ett möte där vi får reda på att de inte har något förtroende för oss längre. Barnen togs från förskola/skola samma dag och vi fick åka hem och packa. Soctanterna förklarade att det varit ett svårt beslut som hade diskuterats fram och tillbaks under 1 månad... utan att säga ett enda ord till oss (vi märkte dock att det var ovanligt tyst från deras sida). Vi har under hösten försökt att få till stånd ett möte med deras chef för att reda i denna situationen... vi har frågat om vi inte kunde ta in tredje part att medla i denna konflikt... vi har fått kalla handen i våra förslag.... chefen ville inte ens prata med oss.
Vad som har hänt nu är att 2 barn inte förstår någonting. Ett skolbarn som har trott att han/hon skulle bo hos oss tills han/hon blir stor. Ett barn i yngre förkoleåldern som är så otrygg att han/hon har legat på nätterna och hållt fast oss så att vi inte skulle försvinna.
Har ni varit med om detta?? Hur orkade ni vidare?? Är alla soctanter lika galna?? Finns det kommuner som det går att samarbeta med??
Vi kommer att anmäla på varje instans som går och även barnens anhöriga/skola/förskola kommer att anmäla. Föräldrarna har soctanterna fått över på sin sida... först tar de barnen ifrån dem sedan samarbetar dem mot familjehemmet... hur sjuk är världen??
Vågar vi bli familjehem igen?? Hur går man isåfall förbi den kommun vi jobbat med... vi får ju inte goda referenser därifrån.
Vi klättrade dessutom två pinnhål i respekt då vi valde att säga nej till Rådjuret för att han inte skulle behöva genomgå ytterligare ett nederlag och misslyckande (vi skulle blivit famhem nr 4).