Hej, jag är helt ny i detta forum men väldigt glad att jag hittade hit.
För tre månader sedan tog vi emot en 15-åring som släktplacerats hos oss. Vi hade aldrig tidigare ens funderat på att bli familjehem utan det var tonåringen själv som kontaktade oss och undrade om hon kunde vara här någon gång då och då eftersom hon blivit placerad på annan ort långt från sina vänner. Vi gick med på detta och under sommaren var hon hos oss vissa helger och även en längre vistelse på 14 dagar. Allt gick jättebra och vi tyckte så synd om henne eftersom hon vantrivdes med sin dåvarande placering. Efter många diskussioner kom vi fram till att anmäla oss som familjehem för just denna tjej ochdet tog inte länge så var hon här. Första tiden kallades det privat placering eftersom det var på överenskommelse mellan oss och de biologiska föräldrarna men soc startade samtidigt en utredning eftersom vi krävde att en placering skulle vara under mer ordnade former. Genomgick alla utredningar och fick nyligen beskedet att vi blivit godkända som familjehem under utredningens gång.
Denna tjej har själv tagit initiativet att flytta från sin biologiska familj på grund av olika anledningar och är själv inget "problembarn". Hon är lugn, ordentlig och har höga betyg i alla skolämnen.
Allt borde egentligen vara toppen - men det är det inte.
Jag hade väl en vision att hon på något vis skulle vara som man själv var i den åldern med kompisar, fritidsaktiviteter osv men icket.
Hon är alltid hemma - alltid. Och hon ska alltid vara med oss vuxna, sitter jag och min man och pratar ska hon också sitta där, lagar vi mat står hon bredvid..aldrig mer än ett steg bort och jag orkar inte.
Det är lite svårt att förklara men jag känner att hon tar så himla mycket tid i anspråk. Vi har två egna barn som är sex och tio och jag tycker det är omöjligt att få någon slags egentid med dom.
Känner att jag blir mer och mer uppgiven och vill knappast vara hemma längre. Våra barn har jämt kompisar och hittar på en massa skoj men inte denna tjej. Hon tycker alla hennes klasskompisar är barnsliga, löjliga, fula, gillar fel filmer, pratar om fel saker osv. och väljer själv att inte umgås med någon - hon är inte mobbad eller utstött.
Det här har förvandlats till en fasa för mej och jag känner att allt hela tiden ska snurra kring henne. Ja, jag känner mej helt enkelt aldrig naturlig eller avslappnad längre.
Usch, vet inte vad jag vill egentligen, bara skriva av mej antar jag. Tack för att ni orkat läsa :?
För tre månader sedan tog vi emot en 15-åring som släktplacerats hos oss. Vi hade aldrig tidigare ens funderat på att bli familjehem utan det var tonåringen själv som kontaktade oss och undrade om hon kunde vara här någon gång då och då eftersom hon blivit placerad på annan ort långt från sina vänner. Vi gick med på detta och under sommaren var hon hos oss vissa helger och även en längre vistelse på 14 dagar. Allt gick jättebra och vi tyckte så synd om henne eftersom hon vantrivdes med sin dåvarande placering. Efter många diskussioner kom vi fram till att anmäla oss som familjehem för just denna tjej ochdet tog inte länge så var hon här. Första tiden kallades det privat placering eftersom det var på överenskommelse mellan oss och de biologiska föräldrarna men soc startade samtidigt en utredning eftersom vi krävde att en placering skulle vara under mer ordnade former. Genomgick alla utredningar och fick nyligen beskedet att vi blivit godkända som familjehem under utredningens gång.
Denna tjej har själv tagit initiativet att flytta från sin biologiska familj på grund av olika anledningar och är själv inget "problembarn". Hon är lugn, ordentlig och har höga betyg i alla skolämnen.
Allt borde egentligen vara toppen - men det är det inte.
Jag hade väl en vision att hon på något vis skulle vara som man själv var i den åldern med kompisar, fritidsaktiviteter osv men icket.
Hon är alltid hemma - alltid. Och hon ska alltid vara med oss vuxna, sitter jag och min man och pratar ska hon också sitta där, lagar vi mat står hon bredvid..aldrig mer än ett steg bort och jag orkar inte.
Det är lite svårt att förklara men jag känner att hon tar så himla mycket tid i anspråk. Vi har två egna barn som är sex och tio och jag tycker det är omöjligt att få någon slags egentid med dom.
Känner att jag blir mer och mer uppgiven och vill knappast vara hemma längre. Våra barn har jämt kompisar och hittar på en massa skoj men inte denna tjej. Hon tycker alla hennes klasskompisar är barnsliga, löjliga, fula, gillar fel filmer, pratar om fel saker osv. och väljer själv att inte umgås med någon - hon är inte mobbad eller utstött.
Det här har förvandlats till en fasa för mej och jag känner att allt hela tiden ska snurra kring henne. Ja, jag känner mej helt enkelt aldrig naturlig eller avslappnad längre.
Usch, vet inte vad jag vill egentligen, bara skriva av mej antar jag. Tack för att ni orkat läsa :?
var en storvuxen tonåring så det måste ha varit en syn för gudarna. 
. Så vi plockade fram dataprogram för sånt, skaffa mick o s v lite pö om pö så fick