Vårt familjehemsplacerade barn stjäl pengar från oss! Jag har skrivit om det förut, men det har känts som om h*n slutat med det efter att ha bott hos oss i tre år och trivts hos oss. Vi kom på tonåringen häromdagen och jag känner mig så besviken att vi fortfarande inte kan kunna lita på det. Vi vet ju inte hur mycket och i vilken omfattning det sker, men denna gång hade det tagits ur en ask med parkeringstior där vi just denna gång visste hur mycket det fanns där. Barnet gråter när den blir påkommet men störs inte annars av att ta.
H*n snattade en gång på en affär under det första året här och fick samtala med afffärsinnehavaren (mycket bra prat!) och vi har även pratat efter att h*n tagit från oss förut. Hur får man bukt med detta? Det är inte roligt att inte kunna lita på alla familjemedlemmar och att behöva "gömma undan" pengar m.m. Hur mycket ska man behöva tåla? Eller är detta bara en bagatell? Det känns även lite olustigt när barnet har prao på affär - när h*n inte kan eller vill stoppa sig här hemma - tillfället gör tjuven, ni vet...
I övrigt ger barnet ett mycket bra intryck och detta problem vill man ju inte säga till kreti och pleti. Men samtidigt står vi rådlösa...
Jag skrev ett inlägg under ekonomi och berättade just att våra barn inte har så mycket i månadspeng, men detta barn har pengar i en sparbössa så det är inte brist på pengar i sig som gör att h*n stjäl utan det är något annat. Barnets föräldrar har tidigare tagit h:s sparpengar och det upplever h*n som fel och orättvist. Men att omsätta den känslan h*n har för sig själv till att inte vilja göra någon annan lika illa - det finns inte. Det är bara dess egna behov som gäller.
Vad gör man?
H*n snattade en gång på en affär under det första året här och fick samtala med afffärsinnehavaren (mycket bra prat!) och vi har även pratat efter att h*n tagit från oss förut. Hur får man bukt med detta? Det är inte roligt att inte kunna lita på alla familjemedlemmar och att behöva "gömma undan" pengar m.m. Hur mycket ska man behöva tåla? Eller är detta bara en bagatell? Det känns även lite olustigt när barnet har prao på affär - när h*n inte kan eller vill stoppa sig här hemma - tillfället gör tjuven, ni vet...
I övrigt ger barnet ett mycket bra intryck och detta problem vill man ju inte säga till kreti och pleti. Men samtidigt står vi rådlösa...
Jag skrev ett inlägg under ekonomi och berättade just att våra barn inte har så mycket i månadspeng, men detta barn har pengar i en sparbössa så det är inte brist på pengar i sig som gör att h*n stjäl utan det är något annat. Barnets föräldrar har tidigare tagit h:s sparpengar och det upplever h*n som fel och orättvist. Men att omsätta den känslan h*n har för sig själv till att inte vilja göra någon annan lika illa - det finns inte. Det är bara dess egna behov som gäller.
Vad gör man?
r eller 20