uppsägning hjälp

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
vi har nu tagit beslutet att säga upp vårat uppdrag efter 4 år,men vi orkar inte längre med allt tjafs,ljugande.att inte nå fram pga ingen som helst empati för någon annan.på måndag har vi tid med soc,hjälp har någon gott igenom detta vad säger man ?jag tänker kort men kraft för beslutet är tagit,hur blir det med flytten,vad säger man till barnet?
 
Kommer detta plötsligt för det sociala? Har de inte uppfattat HUR svårt ni uppfattat läget och vart det börjar barka hän?
Har ni fått all hjälp och handledning ni bett om? Det ligger väl i allas intresse för barnets skull att familjehemmen får det de behöver så att de klarar av sitt uppdrag?

Vi var ganska flata under det första året då vi verkligen skulle ha behövt hjälp för HELA familjens skull. I efterskott har vi sagt det till sociala, med facit i hand, vad vi skulle ha behövt. Visserligen hade vi redan från början begärt en kontaktfamilj åt vårt f-barn (andra familjehemsför. rekommenderat) för att så småningom trappa ner detta. Detta säger sig det sociala inte ha uppfattat. Vi fick inget gehör för detta, men vi vet att det skulle ha underlättat både för vår familj och barnet. Nu har det lugnat ner sig så det är inte aktuellt men jag tycker det är mycket märkvärdigt hur sociala tänker både ekonomiskt och hur mycket man kan begära av en familj. Vår familj kunde ha gått under men lämnades till att själva reda upp allt. Kontaktfamilj fick vi inte på grund av att det inte finns någon "automatik" i det eller, förmodligen, ekonomi till det.

När en familj säger upp sitt uppdrag - ja - då ser jag det som ett jättestort misslyckande av det sociala.

Jag hoppas att ni får till en bra lösning för alla parter!
 
Jag känner verkligen med er. Vi har oxå ett liknande fall. Efter fyra års kämpande, har vi kommit till den punkten att vi oxå varit riktigt nära att ge upp. :( Vi har ändå bestämt oss att försöka än en gång. Min man får stanna hemma helt ifrån sitt arbete, med full lön från soc. Det är ett sätt att orka vidare. Han skickar barnet till skolan, är hemma på dagen (om han inte måste åka till skolan för att ngt har hänt igen!!!) och tar emot på eftermiddagen igen. Vi har sprungit och springer på otaliga möten med skola, bup, soc, art etc. Men reserverna är slut och orken därefter. Vi fick ändå när det riktigt krisade sig en tvåveckors ledighet från barnet, då hela familjen fick andas ut och det var faktiskt en lättnad att vi öppet kunde erkänna hur slut vi var till soc och skola etc. Men - att ta detta svåra beslut är inte lätt, men kanske är det ändå bäst, både för barnet och er familj. Till syvende och sist måste man först och främst tänka på hela familjen. Det är synd att man inte får den hjälp man behöver i tid från soc, för hjälp finns att tillgå men den kommer ofta först när man står i en återvändsgränd :x ! Vet inte om dessa rader är någon tröst för er, men tänk på helheten. Ibland måste man kanske ge upp! :?
 
Vi fick ingen avlastning alls de första tre åren ,och då pratar vi om en kille med svår ADHD och autistiska drag med beteende störningar (enl bup)när vi blev informerade om honom så va han aktiv men biomamman skapade kaoset runt honom så fick han lungt skulle det bli bättre,det tog 1 vecka så skrek jag "utredning".det skulle vara en kort plac precis som vi ville eftersom det var våran första soc sa ca 1 år efter 2 år omvanlade det till uppväxt plac.Vi har tappat orken många gånger men tänkt att vi tar nya tag.men energin kommer inte tillbaka vi är slut.Och ikväll så är det telefon tid då ska man behöva lyssna på biopappan hur mycket fel vi gör med hans son och att vi är ett fängelse för honom m.m han har även varit på tomten med hela släkten och skrikit när mina barn var hemma.Sist nu försökte jag få soc att betala inkomstbortfall för killen ska börja 1 klass (soc och kommunen har bestämt att han ska börja i en 30 barns klass)har gått i special 6 års 4 barn 4 vuxna (utbrott varje dag)jag ville vara hemma så han kan gå korta dagar samt jag kan finnas standby ifall det skulle flippa.svaret blev att han har 40 timmars ass skolan ska lösa problemet,att ha mej hemma var slöseri på resurser.
 
Nu är det 14 dagar sen vi sa upp vårat uppdrag,jag la fram önskemål att kunna göra ett bra avslut samt en liten inskolning till jourhemmet (kunna hälsa på en gång i allafall),soc tyckte det var väldigt bra men fortfarande säger dom att dom inte hittat något jourhem,nu är det 14 dagar kvar så det verkar inte bli som jag önskar, men frågan är jour är väl jour eller!!!!!!!!!! senaste samtalet började försöka förhandla om tiden,men jag känner NEJ.
 
Hejsan Bella...!

ojojoj......vad ledsamt att läsa att Ni inte fått ngt som helst stöd eller hjälp från den placerade kommunen!!!!
Att Er famlij trots vettiga förslag, Ni känner ju barnet bäst, blir så dåligt och nonchalat bemötta....!

Starkt av dig att stå fast vid ditt beslut!!!!

Lycka till och jag hoppas verkligen att det ska gå bra för Er lille grabb!!
Mvh Mb
 
Missnöjda klubben utökas tyvärr!

Hej.
Blev lite fundersam på vilka datum som gäller i er svarslista, men jag testar i alla fall. Det finns alltid hopp!?
Det "låter" som en av kommunerna vi har plac. från!
Känner igen bristen på empati och nonchalansen från soc.represen"tanterna". Att det faktiskt handlar om redan utsatta barn/ ungdomar verkar mindre viktigt än att de skall medge ev. fel eller vilja att hjälpa till. I princip alla extra utlägg ingår i omkostnadsersättningen ( som verkar enormt omfattande ). Känner till ett flertal fam.hem med liknande erfarenheter, många har gett upp men några liksom vi vill trots allt kämpa vidare för "våra" barn. Jag tror på att om det känns rätt i hjärtat så brukar det lösa sig. Tappa inte sugen, det finns redan så många tappade sugar! Om någon som läser detta och har liksom jag ( min fru tycker att jag är bråkig) tankar på att starta någon form av lokal ( geografisk eller kommunvis ) diskussionsgrupp, så skicka gärna inlägg till Bonushem. MVH Bonusfarsan
 
Har precis avsluta ett kontaktbarn med alla diagnoser man kan tänka sig efter 3 år men inte för att vi inte orka med honom utan vi orkade inte med familjehemmet, har aldrig varit med om nåt liknande. Har stridit länge för att få familjehemmet och soc. att förstå att struktur och fyrkantighet är det som har funkat bäst på just denna pojk men det har inte gått fram. Familjehemmet har istället mest förvarat pojken som gjort ganska mycket som han velat annars har han bara röjt hos dom skrikit och gapat så fort han inte fått som han velat. Han har själv berättat när vi frågat honom varför han inte håller på så hos oss "att det går ju inte man får ju inte bete sig hur som helst hos er" och det har han så rätt i. Det känns orättvist och som om man offrat pojken från soc. sida när vi pratat med dem att nåt måste hända, skrämmer mig också att soc. säger att hade man utrett den här familjen idag, som heller inte har egna barn, så hade dom aldrig placerat där men det får ju fortsätta för det är ju en släktingplacering. Det jag är mest rädd för är att denne gosse kommer att hamna i fel sällskap och droger dit han redan dras för han vill så gärna vara som andra tonåringar och då gör han vadsomhelst för att vara cool. Det man sörjer mest är väl att efter ett avslut inte få höra hur gick det sen, man vill ju så gärna att barna ska få lyckas med sig själva och må bra.
 
Den sista meningen i inlägget känner jag så väl igen, vi hade en placering under lång tid där föräldern plötsligt ville ha hem barnet. Vi har hört genom andra att det inte verkar funka bra alls men skulle kännas bra om man fick någon återkoppling från soc efter avslut. Nu sa det bara pang!
 
Fler kommuner som är mindre bra.

Är det något kommunerna är dåliga på så är det verkligen avslut och placering också för den delen.


Vi fick för snart 3 år sedan en förfrågan om placering .. Blev utredda och godkända osv ..
Sen fick vi själva se till att den här pojken som då var 13 år kom till oss, vi fick hämta honom och alla hans saker.

Pojken bodde hos oss i ca 2 år, utan att vi fick någon som helst vägledning från kommunen, det var en uppväxt placering men som skulle omprövas varje halvår.
Efter ett år byttes vår socsekr till en annan som då ringde upp oss och berättade om att hon var ny och att det nu gått lite över ett år sedan han blev placerad, undrade lite hur det gått osv..
Vi träffades senare, men inte ett ord ang omprövningen.
Tillslut fick jag nog och ringde för att höra efter, och förstå då blev det ett litet jaha just de ja.
Sen bokades tid för det här.

Tiden gick , pojken var inte det lättaste med bla grov adhd som han ej medicinerades för.
Vi skötte precis allt själva, så som kontakt med hab för utredning och medicin, kontakt med bio, skola osv osv ..

Efter ett långt arbete tappade vi glöden, biosarna förstörde helt de arbete vi lagt ner för att få pojken att fungera.
Påpekade för kommunen, att fungerar inte det här så kan vi inte fortsätta.
Det gick ett halv år innan vi fick komma på ett sk nätverksmöte.
Redan då var vi på gränsen ..

Men det blev bra igen, iaf i två månader ca innan allt började om igen.
Tillslut sa vi upp placeringen, via tele.
Och så avslutade hon även placeringen via tele.
Inget möte, inget avslut , ingenting ..
Inte ens samtal om vart pojken skulle hamna, istället hamnade han hos sin bio mor ..
Och soc bryr sig inte alls längre, pojken är förstörd och tillbaka på ruta ett gällande skola med hög frånvaro ..
Hans framtiden kommer tyvärr bli soc då han snart är myndig, tyvärr.

Ville bara få ur mig hur vissa kommuner är mot andra ..

Idag arbetar vi för org, betydligt bättre och rekkomenderar varmt.
Behöver vi hjälp, ringer vi och när man lägger på luren så plingar dom nästan på dörren ..
Det är en så otrolig skillnad.
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp