Nu kommer det säkert bli arga svar på min fråga, men jag måste bara ställa den... :roll:
Vår 18-åriga plac. tar VÄLDIGT mkt. plats och energi i vår familj, av oss alla, vuxna som barn.
Hon kräver extremt mkt. uppmärksamhet på alla sätt och vis, hela tiden.
Pga. anledningen till placeringen (sol) är det inte något direkt umgänge med hennes bioföräldrar.
Samt det faktum att hon ju är 18 år. Det blir iallafall inga övernattningar , någonsin. Hon är mao. alltid hemma här, utom halvtid i skolan. Nästan inga kompiskontakter heller, utan som sagt MKT tid här hemma. Vi börjar känna oss ganska slut på energi, trots att hon bara bott här 3 mån. !
Det jobbiga är att soc. anser detta vara en "lätt" plac. då de menar på att det var hennes föräldrar som var problemet, inte hon ! Om de visste vad vi vet, alltså hur hon är när man känner henne.... :roll:
Jag vet inte hur vi ska orka med denna intensivitet som är konstant, hela tiden. Alltid är det något som gör att uppmärksamheten måste riktas mot henne.
Hur orkar ni andra som har krävande placeringar ? Vi kan ju inte direkt begära avlastning för en 18-åring som anses "normal".... Hjälp oss !! Visst har vi valt denna livsstil, och vi VILL ju hjälpa henne om vi bara orkar. Just nu känner vi bara att vi skulle behöva tid att umgås bara vår "originalfamilj", våra biosar känner sig åtsidosatta pga. henne. Det blir väldigt fel !
Vår 18-åriga plac. tar VÄLDIGT mkt. plats och energi i vår familj, av oss alla, vuxna som barn.
Hon kräver extremt mkt. uppmärksamhet på alla sätt och vis, hela tiden.
Pga. anledningen till placeringen (sol) är det inte något direkt umgänge med hennes bioföräldrar.
Samt det faktum att hon ju är 18 år. Det blir iallafall inga övernattningar , någonsin. Hon är mao. alltid hemma här, utom halvtid i skolan. Nästan inga kompiskontakter heller, utan som sagt MKT tid här hemma. Vi börjar känna oss ganska slut på energi, trots att hon bara bott här 3 mån. !
Det jobbiga är att soc. anser detta vara en "lätt" plac. då de menar på att det var hennes föräldrar som var problemet, inte hon ! Om de visste vad vi vet, alltså hur hon är när man känner henne.... :roll:
Jag vet inte hur vi ska orka med denna intensivitet som är konstant, hela tiden. Alltid är det något som gör att uppmärksamheten måste riktas mot henne.
Hur orkar ni andra som har krävande placeringar ? Vi kan ju inte direkt begära avlastning för en 18-åring som anses "normal".... Hjälp oss !! Visst har vi valt denna livsstil, och vi VILL ju hjälpa henne om vi bara orkar. Just nu känner vi bara att vi skulle behöva tid att umgås bara vår "originalfamilj", våra biosar känner sig åtsidosatta pga. henne. Det blir väldigt fel !