Det här med umgängen har jag liten kluven tanke till. Det blir mer möten än ett "riktigt liv". Ibland gör de roliga saker tillsammans, vilket blir som någon skrev, positiva och glada minnen för barnet, oftast är de hos någon släkting. Allt blir trevligt för att sociala är med och skyddar och håller i trådarna. Ett normalt liv med laga mat etc. har aldrig gjorts på umgängena utan antingen är det utemat eller släktingar som bjuder på maten.
När barnet blir lite äldre får de för sig att så här bra är det alltid med föräldrarna. De ser inte föräldrarnas oförmåga och att allt är tillrättalagt.
Det trevliga består egentligen av att andra släktingar och sociala ställer upp på hela familjen, annars skulle det nog aldrig ha varit några umgängen - åtminstone inte fungerande sådana.
Nå, vad ger detta barnet? Positiva minnen? Förljugen verklighet? Ibland tänker jag så att man försöker skjuta upp "verkligheten" tills den dag barnet är vuxet och kanske kan hantera föräldrarna, se och acceptera deras oförmåga och sina egna besvikelser på ett annat sätt än vad man kan göra som liten.
Det enda jag vet är att det tydligen är oerhört viktigt för barnen att få ha dessa positiva barndomsminnen av sina föräldrar. Och är det så att detta gör barnet mer "helt" (även om det i mina ögon är lite förljuget och irriterande), så får jag acceptera läget och böja mig för de som kan och vet mer.
När barnet blir lite äldre får de för sig att så här bra är det alltid med föräldrarna. De ser inte föräldrarnas oförmåga och att allt är tillrättalagt.
Det trevliga består egentligen av att andra släktingar och sociala ställer upp på hela familjen, annars skulle det nog aldrig ha varit några umgängen - åtminstone inte fungerande sådana.
Nå, vad ger detta barnet? Positiva minnen? Förljugen verklighet? Ibland tänker jag så att man försöker skjuta upp "verkligheten" tills den dag barnet är vuxet och kanske kan hantera föräldrarna, se och acceptera deras oförmåga och sina egna besvikelser på ett annat sätt än vad man kan göra som liten.
Det enda jag vet är att det tydligen är oerhört viktigt för barnen att få ha dessa positiva barndomsminnen av sina föräldrar. Och är det så att detta gör barnet mer "helt" (även om det i mina ögon är lite förljuget och irriterande), så får jag acceptera läget och böja mig för de som kan och vet mer.