Älskade unge

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Hej! vad gör man om man känner att en tonåring, blir mera lik sin biologiska familj...
jag har haft en flicka boende sedan 4års ålder. jag har tagit hand om och älskat henne som min egen
Hon är duktig i skolan , bra på det mesta. har alltid fått beröm av alla i skolan hemma och vänner och bekanta.
denna tjej har svårt att berömma andra, de andra har bättre grejor än hon, andra får bättre klass då de ska gå över till högstadiet. missnöje ofta!

Hon säger ofta kränkande saker till mig. Får hon tex något nytt är det bra MEN det skulle vara så igentligen... säger hon
Detta missnöje hon har, samt att hon vill nedvärdera sina kompisar i mina ögon är jobbigt!!
jag har sagt henne att jag blir så ledsen
Inte hjälper det.
Hon har flera kompisar men ingen riktig vän
Ibland känner jag att denna flicka som bara blir bittrare och bittrade tar min energi
jag blir rädd ibland då jag känner att soc kan komma och hämta henne
Vill inte känna eller ha det så här!
Är det flera som känt detta? att man gett så mycket av sig själv men mest får kränkningar tillbaka?
Hon har gått 5 gånger på BUP för sitt intresse av sex och äldre killar. sedan tyckte de inte att hon behövde gå mera!
 
Vi har haft en tjej med det beteendet, vår första placering för övrigt.
En frånvarande mamma som kom in i bilden igen i samband med puberteten och VIPS var allt "från oss" inget värt.
Nu menar jag inte prylar, för det hade det varit konstigt om det INTE blivit.
Men alla värderingar, sätt, uppföranden, kränkningar, nedvärderingar, ja allt som du skriver.
Missnöjd med allt, inkl sig själv (GUD vet hur mycket vi försökt peppa tjejen genom åren).
Det eskalerade i ett självskadebeteende som vi inte kunde hantera så vi tvingades till slut säga upp uppdraget då hon kom längre och längre ifrån oss.
Hon var riktigt illa ut ca 1,5 år.
Sakta men säkert kom hon igen med oss som kontaktfamilj.

Hon har fortfarande stora problem med sig själv och sin självbild.
Men det går framåt!
Sakta, sakta...........
 
Tack tör ditt inlägg! ändå skönt att höra att flera har haft det så
Jag har pratat mycket med henne om självbild. Vilken fin människa hon är
att hon skadar sig själv mera än andra då hon uppför sig illa
att hon är värd att få känna sig lycklig inombords
inte hjälper det nu iallafall :littlesad
Hon har visat mig små tecken på självdestrukturt beteende
jag förstår att föräldrarnas svek sitter djupt fast
 
Tror att det är mycket vanligt... Vi har en tjej som bott hos oss i ca 10 år, som klarar sig någorlunda i skolan osv. Dock är hon egentligen utan nära vänner. Jag skulle kalla det distanslös. Träffar hon någon kille/tjej på fritids så är de bästisar efter 1 timme.... Sedan blir man så småningom osams, och då är det bara att gå vidare till nästa. Kille MÅSTE man ha, för annars får man inte tillräckligt med bekräftelse, alltså låter men sig både utnyttjas och bli behandlad illa... Tar det slut med en kille fixar man en ny via msn inom några dagar. Vi kan bara hoppas att alla samtal och all kärlek hon fått och får, ändå gett henne en grundkänsla att hon duger som hon är. Att hon gör fel val, kan vi inte för närvarande styra så väldigt mycket annat än genom att finnas där när livet känns tungt. Snus7mumriken
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp