Jag tycker detta är en intressant fråga. Vad är att älska - enbart en djup känsla?
Våra biologiska barn älskar vi med en självklarhet, ibland känner vi djupt men oftast känns och visas kärleken till barnen av den omsorg och omtanke som bottnar i kärleken.
Vi fick en placering som var i yngre tonåren när h*n kom till oss. H*n var mycket präglad av sina föräldrar och också mycket känslomässigt bunden till dem. H*n hade också många fördelar genom sin kontakt med föräldrarna. Att h*n skulle känna starkt för oss och trivas innebar mycket "farliga och hotfulla" känslor. Det var inte accepterat av bioföräldrarna och det var dessa som betydde mest (till och med mer än barnet självt). För att bespara barnet alla känslomässiga konflikter och lojalitetskonflikter försökte vi i ge barnet stöd i de känslor det hade för sina föräldrar samtidigt som vi försökte få barnet att satsa på sig själv under den tid det var hos oss. Vi fanns bredvid och försökte visa all omsorg och kärlek vi kunde och göra det på ett sätt som h*n kunde ta emot.
I och med att bioföräldrarna helt var emot oss och dessutom hade daglig kontakt med barnet fanns inte möjlighet att fördjupa känslorna. Det har aldrig känts tillfredsställande och än idag vet jag inte om vi kunde ha gjort på något annat sätt? :?
Vi ömmade för barnet men bristen på känslo- och handlingsutrymme gjorde att det inte kändes bra för vår del. Bor ett barn i flera år i vår familj så är det för allas skull viktigt att barnet även blir en känslomässig del av den. När barnet flyttade var det trots allt vi som grät och sörjde. Barnet hade nog lättare att gå vidare för även om h*n ser detta som sitt hem så har h*n sina biologiska föräldrar kvar - på gott och ont.
Våra biologiska barn älskar vi med en självklarhet, ibland känner vi djupt men oftast känns och visas kärleken till barnen av den omsorg och omtanke som bottnar i kärleken.
Vi fick en placering som var i yngre tonåren när h*n kom till oss. H*n var mycket präglad av sina föräldrar och också mycket känslomässigt bunden till dem. H*n hade också många fördelar genom sin kontakt med föräldrarna. Att h*n skulle känna starkt för oss och trivas innebar mycket "farliga och hotfulla" känslor. Det var inte accepterat av bioföräldrarna och det var dessa som betydde mest (till och med mer än barnet självt). För att bespara barnet alla känslomässiga konflikter och lojalitetskonflikter försökte vi i ge barnet stöd i de känslor det hade för sina föräldrar samtidigt som vi försökte få barnet att satsa på sig själv under den tid det var hos oss. Vi fanns bredvid och försökte visa all omsorg och kärlek vi kunde och göra det på ett sätt som h*n kunde ta emot.
I och med att bioföräldrarna helt var emot oss och dessutom hade daglig kontakt med barnet fanns inte möjlighet att fördjupa känslorna. Det har aldrig känts tillfredsställande och än idag vet jag inte om vi kunde ha gjort på något annat sätt? :?
Vi ömmade för barnet men bristen på känslo- och handlingsutrymme gjorde att det inte kändes bra för vår del. Bor ett barn i flera år i vår familj så är det för allas skull viktigt att barnet även blir en känslomässig del av den. När barnet flyttade var det trots allt vi som grät och sörjde. Barnet hade nog lättare att gå vidare för även om h*n ser detta som sitt hem så har h*n sina biologiska föräldrar kvar - på gott och ont.