ADHD-placeringar

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Under "Att mista eller inte orka vidare med en placering" skrivs det en massa under "När orken tar slut". Här handlar det delvis om att inte orka med barn med neurologiska problem, där familjen krisar av tyngden eller att inte få det stöd som behövs.

Jag har lite frågor kring dessa placeringar med "bokstavsproblem". Kommuner söker med ljus och lykta efter familjer som kan ta hand om dessa barn. Vi har blivit tillfrågade om vi skulle kunna tänka oss en sådan placering men har tackat nej efter den informationen vi fick från soc att barnet krävde rutiner till max. Mattider, sovtider, ingen avvikelse vad gäller det som bestämts m.m. Detta anser vi vara ett omöjligt uppdrag för en stor familj med flera barn som då skulle bli helt låsta till ADHD-barnets behov.
Därför undrar jag vilka kriterier soc utgår från när de tittar på barnets behov. Borde de inte söka efter väldigt speciella familjer som kan motsvara barnets behov? Jag skulle kunna tänka mig att om man själv hade något småbarn i familjen att man då kanske skulle kunna klara av att hålla alla rutiner, men med många barn i farten... Vilka tankar har ni kring detta?
 
Ja du... För oss är det just det vi lever efter..ett placerats barn stora behov av rutiner!
Ingen diagnos är satt på H*n än, eftersom det tydligen är för tidigt att diagnostisera en 4-åring.
Men vi har efter många strider, holdings, konsekvenser, samtal med barnpsykologer mfl kommit fram till att barnet behöver strikta fyrkantiga rutiner. Vi får inte rubba oss en milimeter!

Ett exempel; Barnet bajsade på golvet i rummet, smetade ut avföringen på sig själv, golv, säng, leksaker. Sedan upptäckte jag att det även kissat på tapeten... Eftersom detta inte var första gången och för att jag själv inte orkar bli arg längre, tog jag bara med mig barnet till duschen. Kanske ska tillägga att kl var 8 på morgonen. In med ungen i duschen, mot dennes vilja. Klös, slag, spotta, sparka mm. Jag höll barnet med ena armen och tvålen i andra. Vattnet strila som tur var av sig själv! Barnet gallskrek! Väckte upp hela familjen. Min sambo kom in i badrummet, nyvaken, och sa ganska så neutralt; "Behövs det duschas mer nu verkligen" och ungen tystnade. Sköljde av barnet, torkade det och sa att vi skulle gå in på rummet och hämta kläder. Det tog ca 3 minuter mellan att sambon sa den där meningen tills vi var på rummet. Där inne tar barnet upp en "tågstation" i trä, och slår hårt mot ansiktet flera ggr innan jag hinner få stopp på det hela. Det kommer blod från läppen. Direkt efter gråt-skriker barnet; "Pappa-****! Jag blöder, hjälp mig jag har gjort mig illa" Samtidigt som h*n smetar ut blod och saliv runt mun och på magen..
Som så många ggr förut, så blev vår strid avbruten av en annan familjemedlem, som egentligen inte mena något illa alls, men som på något vis "hjälpte till" att rucka på den fyrkantiga rutinen/konsekvensen som vi höll på med. De få ggr som jag (oftast jag) lyckas genomdriva duscning, matning mm, så blir det lugnt efteråt. Men inte en sån här gång..
Detta sker ganska så ofta..och man undrar såklart "varför". Man önskar att man hade mer erfarenhet av såna här barn. Man önskar man visste vad som har hänt detta barn förut..och vad det är som utlöser det hela. Blev h*n arg för att jag duschade det mot dennes vilja? Var det som ett straff mot mig som H*n slog sig själv?

Det är tufft att ha en sån här placering! Vi har den genom org, och tur är väl det! Hade aldrig klarat av detta om jag/vi inte fått all den hjälp och stöd som vi fått på dygnets alla timmar.
Detta barn var placerat genom soc innan det kom hit..men den familjen klarade inte av det alls. Det blev för mycket för dem! Soc anlitade vår org för att hitta en familj som matchade barnets behov. Kan ju då tillägga att vi var den enda familjen i hela landet (inom vår org) som fanns tillgänglig för barnet..och som kunde gå med på de krav som ställdes.

Jag tror att soc försöker in i det sista att försöka lösa dessa placeringar på egen hand.., för det kostar väldigt mycket att anlita en organisation. Men det de inte verkar förstå, är att inom org får barnet så mycket mer resurser än om det är placerat via soc...

Nu vet jag int eom du fick något direkt svar på dina funderingar.. Jag kanske svävade ut en del. Säg till i såna fall!

/Jajja
 
Flera barn?

Hur reagerar de andra i familjen? Har alla förståelse för barnet och dess behov?
Ibland tänker jag som så att det kanske är lättare om man har ett utåtagerande barn redan som litet? Kanske växer man in i problemet och lär sig olika strategier för att klara av det som dyker upp?!

Soc söker ju även hem för tonåringar med bokstavskombinationer och då tänker jag på svårigheten med åldern i sig och de extra problem som kommer av handikappet. Jag är mycket väl medveten om att problemen inte alltid uttrycks i utåtagerande även om det är främst detta jag tänker på som jobbigt. Sedan kan ju svårigheterna bestå i sociala/EQ-problem men det tror jag nog att vi alla kan möta i någon form som konsekvens av det våra barn varit med om under uppväxten.

Men just för att det är så svårt att finna hem för dessa barn undrar jag vilka kriterier sociala har för det fosterhem som skall orka ta emot ett barn som detta?

Vad tror du, Jajja, är det som gör att ni just ansågs lämpliga? (Detta är inte en fråga som på något sätt vill ifrågasätta er lämplighet utan en önskan om att få veta mer... :wink: ) Vad ville soc ha? Hur mycket fick ni veta innan om barnets sätt och hur mycket om allt som krävdes av er som familj?
 
Re: Flera barn?

Lollipop sa:
Hur reagerar de andra i familjen? Har alla förståelse för barnet och dess behov?
Ibland tänker jag som så att det kanske är lättare om man har ett utåtagerande barn redan som litet? Kanske växer man in i problemet och lär sig olika strategier för att klara av det som dyker upp?!

Det hjälpte inte oss att vi hade vår lånegosse från det att han var under två år gammal. Vi växte inte in i "problemet". Han gick från att ha varit en trasdocka till att vara extremt utåtagerande (tidvis - andra ggr mer hanterbar) och ofta självdestruktiv. Vi stod som två fån och visste inte vad vi skulle göra! BUP ansåg honom för liten och soc ...tja...de var som alltid till ingen hjälp...
Det lossnade för oss först när vi kom över boken om Explosiva barn. DÅ började vi få lite mer ordning i huset (och även på dagis som också följde dess råd).

Att ruta in livet är nog bra för de flesta. Våra kroppar mår bra av att sova och äta på bestämda tider. Men för mig och min make går det inte. Vi är inte uppväxta på det viset och har svårt att ruta in oss själva. Vi kom dock till en gyllene medelväg och som sagt - sista året med gossen var mkt bättre än året dessförinnan.

Sen har jag en annan undran - varför blir det fler och fler bokstavsbarn?
Kan vi inte ge dem rätt sysselsättning så de får utlopp för sin energi?
Förr fanns det väl inga bokstavsbarn - bara de som hade mycket "myror i byxorna"... :roll:
 
Det sägs väl att det inte blivit fler bokstavsbarn men miljön kring barn idag är nog mer ostrukturerad och otydlig vilket gör att dessa barn lever i ett kaos och märks mer. Redan från början ska de bli vana och trygga med flera olika barnskötare på dagis och olika barngrupper som hela tiden förändras. Skolbänkarna ska ändra plats med jämna mellanrum och barnen ska klara av att koncentrera sig i ett klassrum där ofta allt material finns i andra änden av rummet eller utanför klassrummet med rörelse som följd.

Vi utsätts ju alla för alltfler utbud och erbjudanden och skall i detta hela tiden klara av att göra val. Detta är oerhört svårt för många barn (och vuxna, suck!).
Jag tror också att förr var gränserna var mycket tydligare. Man uppfostrade barnen i samma anda. Idag kan man hitta grannens pojk hoppandes i vår soffa eller med fötterna på bordet. Vi har alla olika tankar kring uppfostran (fult ord idag?) men nu är det mer osäkert om vilka regler vi har gemensamt. Jag tycker det verkar som nästan alla barn (även de utan problematik) letar efter tydlighet och gränser överallt.

Jag håller med dig, Mor Anna, att vi alla mår bra av ordning/struktur/rutiner men samtidigt är det svårt att alltid hålla dem...livet är oberäknerligt och kräver ofta viss flexibilitet, eller hur?

Du undrar om vi inte kan ge barnen rätt sysselsättning så att de får utlopp för sin energi. I skolans värld har vi sett att det är under raster det sker mest problem kring utåtagerade barn. Här finns inte de tydliga ramarna utan det sociala samarbetet kräver viss kompetens. Däremot har idrotten på fritiden fungerat bättre. Här har funnits tydliga regler som gäller alla vilket barnen känt sig trygga med.

Är det någon som fått utbildning i bokstavsbarnsproblematik innan ni fått ett barn?
 
Det jag tänkte med sysselsättning var att förr skulle barnen hjälpa till i hushållet. Man hade oftare djur än idag tex.
Både min make och jag är uppfostrade med att man tar hand om sina sysslor innan leken. Vad gör barnen idag? Sitter vid tv-spel, tv och dator. Hur många barn idag har sysslor att sköta i hemmet? Här är smutstvätt i korgen, tallrik till diskbänken, plocka undan leksaker etc allas ansvar men lånegossen hade även att se till att hundarna hade vatten i sina skålar och att de fick frukost. Han kände sig nyttig och det var oftare att vi fick påminna om tvätten än om vattnet. Sen slutade vi tjata om tvätt och leksaker eftersom vi gick över till Explosiva barn-metoden...

För vårt lånebarns skull hyrde jag en gympahall en gång i veckan för att han skulle få rasa av sig och göra ngt kreativt med sin energi. Det var suveränt! Eftersom han inte kunde vänta på sin tur var fotbollsträning inget för honom - vi försökte... Men att vara i en gympasal med ALLA saker framme gjorde att han fick göra det som föll honom in just då. Han lärde sig hoppa bock (nästan utan att mellanlanda med gumpen på bocken) som femåring. Kunde göra kullerbyttor innan han var fyra, gå balansgång med stängda ögon innan han var sex år etc. Han fick känna att han dög och var duktig och att träning ger ngt positivt istället för fotbollsträningens frustration.
 
Lollipop

Lollipop sa:
Hur reagerar de andra i familjen? Har alla förståelse för barnet och dess behov?
Ibland tänker jag som så att det kanske är lättare om man har ett utåtagerande barn redan som litet? Kanske växer man in i problemet och lär sig olika strategier för att klara av det som dyker upp?!


Men just för att det är så svårt att finna hem för dessa barn undrar jag vilka kriterier sociala har för det fosterhem som skall orka ta emot ett barn som detta?

Vad tror du, Jajja, är det som gör att ni just ansågs lämpliga? (Detta är inte en fråga som på något sätt vill ifrågasätta er lämplighet utan en önskan om att få veta mer... :wink: ) Vad ville soc ha? Hur mycket fick ni veta innan om barnets sätt och hur mycket om allt som krävdes av er som familj?

Ja, vad tror jag.. Har för mig att vi frågade just den frågan, varför just vi fick just det här uppdraget. Det svar som klingar kvar i mitt huvud är att vi matchade så bra med barnets behov. De ansåg att vi hade värme och kärlek i överflöd..plus att vi var konsekventa, vilket behövdes för detta barn. En annan bra sak var också att vi hade så stora biobarn, 10 och 13 år gamla. Ingen konkurrens. Den info vi fick av soc om barnet, var en beskrivning de hade fått ifrån det förra familjehemmet. Enligt dem så var det här ett hemskt barn, som i stort sett skulle göra allt som stod i dess makt, för att få som det ville. Tydligen skulle barnet även se till att göra livet till ett helvete för de andra barnen.
Visst har vi haft det tufft..och jag har gråtit floder många ggr över beteendet barnet haft/har, men att det skulle vara så ond som de beskrev, anser jag inte. Det finns alltid en anledning till varför ett barn gör som det gör..frågan är bara vad.

Övriga familjen tycker så klart att det är jobbigt när det blir utbrott mm.
Det är ju även jobbigt för dem att vi inte kan fortsätta leva som vi gjorde innan barnet kom hit. Vi kan tex inte åka och hälsa på våra släktingar, inte bo i stugan en helg, inte åka fiska hela familjen..vi får aldrig ensamtid med bara våra biobarn. Umgänget med plac barns föräldrar tar kraft och energi från våra biobarn, eftersom de hela tiden måste rätta sig efter biosarnas behov och det plac barnet då såklart.

Men jobbigast för oss alla är ju egentligen just nu, när det är bestämt att barnet ska flytta till sin biologiska mamma. Denna mamma var så sent som i julas, ett vrak, som fick hemhjälp o ekonomiskt stöd via soc, och som än idag har det stödet.
Vi har ju verkligen lagt ner massa engagemang och kärlek på ett barn, som var tänkt att det skulle få bo och rota sig hos oss, men nu ska det bort. oron för vad som kommer att hända detta lilla barn, gör så man kan få ångest emellanåt. Vi arbetar ju för en org och vi har inte en chans mot socialtjänsten, eftersom de är en myndighet. Kanske ska tillägga att det är inte samma kommun som placerade barnet här som ska flytta på det nu.

Barnet har inte fått någon diagnos, och de som uttalat sig om barnet, har flera olika teorier, bla ADHD och autism. Vi vet varken ut eller in, bara att något kanske inte riktigt stämmer med barnet.. Vi tror inte att det bara handlar om brist på anknytning från bebis-stadiet, utan det är något annat som är fel. Det händer så mycket skumma saker och vi får inget grepp om varför de sker..vad som utlöser händelserna mm.
Såg på TV4 igår kväll, ganska så sent. Det handlade om psykopater. Mestadels vuxna sådana.., men en professor inom psykiatri sa något som gjorde mig tårögd, och jag fick en klump i halsen.
Man kan märka av tendenser i 4-årsåldern såsom gränslös charm, kärlek till okända människor. Barnet hoppar upp i famnen på dem och överöser dem med kärlek (spelad sådan). De har även ett sk. trots-syndrom i 4-årsåldern. Han sa dock mera, som jag inte har i närminnet just nu.., men ska uppdatera allt igen, för det var verkligen intressant!
Allt detta stämde så väl in på våran placerade..så det var skrämmande! Så idag har tankarna snurrat en hel del.., tänk om barnet blir en psykopat!!! Kan man inte förhindra???

Ja..fick du ut något av svaren du behövde? Jag tar inte illa vid mig för att du undrade om varför just vi fick denna placering. Säg bara till, så försöker jag svara på det jag kan!

Önskar er alla en fortsatt bra dag!
 
Inget barn är det andra likt...

Vad roligt att ni fann ett bra sätt för ert barn att få lyckas med idrott i någon form. Det här med lagidrott kan naturligtvis vara problem för bokstavsbarn. Jag vet de barn som inte har klarat fotbollsträningen med lyckats bra i hockeylaget. Vad det beror på har jag ingen aning om. Man får väl pröva sig fram.

Att hjälpa till i hushållet var inte vad jag tänkte på när det gäller sysselsättning, som du förstod. I och med att vi är många i familjen måste alla ta sin del för att det ska fungera. Vi hjälps åt för att livet ska vara trevligt för alla. Barnen sköter växelvis olika sysslor, som att plocka ur diskmaskinen, vika sin tvätt m.m. Det fungerar utan tjat, vilket bör ses som den största vinsten. :P Alla sköter sin uppgift och de får glada och nöjda föräldrar och vi hinner göra något skoj emellanåt! Att klara av hushållsbestyr och att sköta vardagssysslor tror jag ger barn en säkerhet inför framtiden.
 
Oj Jajja

Mitt svar till Mor Anna kom emellan!

När jag läser vad du skriver, Jajja, så blir min tanke just: Hur mycket kan man begära av ett familjehem? Och varför i hela friden har ni inte fått avlastning av en kontaktfamilj? Oavsett högre arvode eller mycket hjälp/handledning så måste HELA familjen leva och få andas ut emellanåt för att finna krafter.

Jag såg också programmet igår. Ibland har jag i mitt yrkesverksamma liv stött på både ADHD-barn och vuxna psyko/sociopater dömda till mentalvård (på 80-talet). Ibland har jag och kolleger tyckt att det finns vissa likheter, t ex när dessa verkar välja beteende efter vad de har att vinna på det dvs. en viss kalkylering av sitt beteende. Detta gör att vissa saker som fungerar ena gången inte gör det vid nästa tillfälle. Som om det fanns ett val de gör... Detta är dock bara vad vi har tyckt oss uppleva... Läste boken "Fightingrelationen" och tycker den beskriver bra hur komplicerad relation man kan ha med vissa barn utan att de har en diagnos.

Det är svårt att inte nå fram till en annan människa. Viljan vi har är så stor och vanmakten känns svår när man inte vet varför barnet gör som det gör. På så sätt är det alltid svårt att veta om man bemöter barnet på "rätt" sätt. Man kan bara göra sitt bästa...

Sedan kan man ju undra om den nya kommunen har insett omfånget av barnets problem och tror att mamman "matchar" :? Tänker de i dessa banor eller tror det att det biologiska ska vara nog?

Nu är det dags att äta middag! Vi hörs!
 
Lollipop!

Ja du..dessa tankar om nya soc och om mamman matchar...har vi också kan jag lova! När vi hela tiden påpekar barnets behov av allt från himmel till jord, så får vi till svar; "Mamman har haft det jobbigt, men de kommer få alla tänkbara resurser" Det vi hoppas på, är att de verkligen förstår innebörden av att barnet flyttar hem och vad detta kan påverka den nya familjen, samtidigt som det stör väldigt mycket i barnets liv!

Anledningen till att vi inte haft avlastning, är att vi är den 4:e familjen för detta 4-åriga barn. Senaste familjen hade både kontaktfamilj varannan vecka, dagis 6 tim/dag, "mormor/morfar" och "farmor/farfar" som tog hand om barnet de övriga helgerna. Barnet had einte knytit an till familjehemmet, mycket pga att det aldrig var hemma hos dem mer än för att sova i veckorna. Det röriga liv, och utan någon stadig punkt att landa på, gjorde att de valde att barnet inte skulle vara någon annanstans än här hemma hos oss den första tiden. Eftersom det är kaos inom detta lilla barn och för att det ännu händer hemska saker, så har vi valt bort avlastning för barnets skull.
Börjar ju inse priset för det också.. Våra biobarn mår inte särskilt bra..och det sporrar en verkligen inför kommande placeringar, då vi ska kräva avlastning!

Nu ska ju barnet flytta.., och vi, den biologiska familjen här hemma, ser verkligen fram emot nästa umgänge, då vi ska få vara ifrån barnet i flera timmar! Låter kanske hemskt.., men det är sant att vi längtar verkligen nu..
 
När man lever så intensivt tillsammans med en liten människa som behöver så mycket, gör nog att man inte riktigt hinner känna efter själv hur man mår. Får man tillfälle att känna efter så kan man säkerligen känna sig lättad när man får en stunds ledighet, vilket jag tycker är mycket mänskligt.
Jag tycker att ni har gjort en fantastisk insats för det lilla barnet. För mig låter det som en mycket tung uppgift och då krävs det ju verkligen att man har mycket värme och kärlek att ge. Er organisation hade nog rätt om er :wink: !

Hm, "alla tänkbara resurser", det känns igen! Men är det som du säger att barnet har tagits hand om alltför många individer förut, så måste väl tanken vara att modern ska kunna klara av sitt barn utan en massa avlastningsresurser? Jag menar, annars faller ju de tankar man haft kring barnet och er familj?

Kram!
 
Lollipop!

Ja jag håller med dig...mamman har inte egna resurser, utan får i dagsläget hjälp av en sk hemmahosare, 6 tim/dag, för att klara av uppgiften att vara mamma till de barn hon redan har där hemma.
Det verkligen känns jobbigt det här, när man står maktlös och inte kan göra något. Om soc nu åtminstonde kunde bekräfta det vi berättar om barnet, att de hör vad vi säger, så skulle vi kanske ta det lite lugnare och lite mindre personligt.
Det är tur att vi har våran org som står bakom oss, och stöttar oss igenom det här. Fick faktiskt ett urgulligt mejl från kontoret, där de berättade hur duktiga vi är och hur glada de är att ha oss. De undrade även om vi kunde tänka oss att fortsätta arbeta för dem. Man kan inget annat göra än att svara med ett stort leende! Bättre arbetsgivare får man leta efter!
Vår konsult ringer reglebundet och frågar hur vi mår..och vad som händer, med allt här hemma.. Konsulten är väldigt mån om att vi tar vara på varandra och verkligen ger oss tid att få känna efter hur vi mår osv. Så tycker jag att alla borde få ha det! Alla familjehem!

Tack så mycket för din värme och all beröm vi i familjen får! Sånt känns så härligt att få läsa om.. *ler*

Kram!
 
Ja..jag vet ju inte alls hur informationen kring barnet kommer att se ut för våran del sen. Misstänker att de klipper med oss tyvärr..
Men tills det är dags för flytten, så kan jag hålla er uppdaterade om vad som sker om ni vill.

Det som ligger närmast till just nu, är ett umgänge för mor och son, där de ska vara ensamma, under dagen, utan oss fam-hem.., så vi får väl se hur det går med det.
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp