Anknytning

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Gomidda på er.
Sitter och försöker hitta lite Info på nätet om just anknytningsvårigheter, men hittar inget speciellt. Är det någon som har något tips om var jag kan hitta det.

Får hem en baby på 2månader i helgen som har anknytningsvårigheter.

Ingrid
 
Hej
Har varit i din sits men vi uppfattade inte problemet förrän långt senare.

Men men

Marte Meo kan man använda sig av (kanske inte medsamma, men är ett bra redskap för att kolla hur anknytningen fungerar, videofilmning). Finns på nätet att läsa.

Bära och vara nära hela tiden. Ha barnet i er säng på natten. Bärsjal/sele för närhet. Klistra på leendet, prata mjukt och uppmuntrande, i den mån det går ha lugn och ro hemma med så få personer som möjligt. Om umgänge ska finnas med biologföräldrar att du/ni är den person som är närmast barnet, att ni är uppmärksamma på om barnet blir oroligt om det går till någonannan, då bör den inte göra det.

Kan barnet uttrycka sig eller är det "apatiskt" och inte visar några känslor eller tecken på att ta emot det som ges?

Om det är så att barnet inte kan uttrycka sig (som i vårt fall) så om ni har erfarnehet av andra små barn som har en normal anknytningsprocess så jämför detta barn med ett "normalt" barn, hur skulle det barnet reagera i denna situation? Så utgå ifrån att detta barn med anknytningssvårigheter borde reagera på samma sätt även om det inte gör det. Det har hjälpt oss att agera och reagera på saker och ting. Vi jämförde vårt lilla barn med ett av våra andra små barn då fick vi lite klarhet i hur barnet borde reagera men då inte gjorde.

Svammlar kanske lite :P men hoppas att du får en bild av hur jag menar.

Finns en sida anknytning.nu och adoptera.nu Jag sökte själv efter info då det är lite speciellt med just fosterbarn och hittade inte så mycket jag heller.

Lycka till!!
 
Men hur vet man....

.....att en baby på 2 månader har anknytningsproblem?
Större barn har ju många tydliga "symtom" som kan visa på anknytningsstörning,men ett sånt litet????

Alla våra tre har "svårigheter" av den här sorten-fast helt olika alla tre...dom kom vid 2½,5 och 8 år och har lindrig utv.stör.

Vår minsta som kom vid 2½ var som en 1-åring i det mesta....Hennes problem låg i det här med ögonkontakt och att hon for upp i vilken famn som helst(av kvinnlig sort och ju äldre desto bättre) och ville kramas!Vet inte hur många gånger på tex H&M som jag ryckte henne ur nån förvånad "tants" famn med ett "det är inte bra för henne"....Hon såg ut som en liten docka och alla föll för henne.

Nu är hon 7 och hennes problem är nästan borta....nu är det utv.störningen som lägger hinder i vägen för den riktiga närheten....det här med att när vi inte ser då är allt tillåtet.....empatin & samvetet & lojaliteten utvecklas inte som det ska...

Men det är som du fick tips om härovanför....håll tight intill överdrift!

Lycka till!
 
tack för era svar. Jag ska träffa babyn imorgon för första gången, dom säger att barnet tar bort blicken o "ryggar" får se imorgon ska bli roligt...kanske konstigt ord !??! men ni förstår säkert vad jag menar.

Ingrid
 
Nog kan en 2-månaders ha anknytningsproblem, helt klart. Anknytningen, samspelet, att träna på turtagning, det startar ju med en gång efter födelsen. Eller ska göra det...
I höstas tog vi emot en jourplaering, pojken var 2 1/2 månad, klara anknytningsproblem.
Du har fått jättebra tips ovan! Utöver det så sjöng vi mycket för vår pojke! Tror att ljudet av min röst har en otroligt stor betydelse! Jag sjöng alltså mycket och använde mig mycket av olika ordramsor. Massage är också bra!
Pojken reagerade knappt alls då han kom till oss, hade alltså ingen anknytning med sig och var väldigt avskärmad. När han flyttade till familjehem 8 veckor senare så kom en reaktion, vilket var skönt och väldigt "normalt". Han hade lärt sig hur man knyter an, vilket betyder att han kan göra det igen och göra det bra! Dessutom var(är) familjehemmet fantastiskt duktigt så den här pojken har alla förutsättningar nu!
 
Gokväll, sitter här och längtar tills man får träffa pågen. Våra andra 2 barn (ena barnet sen baby o nu 6år o andra sen 10år o nu 14år) har nu oxå fått lite info o blev väldigt glada dom har ju iofs vetat att det skulle komma något barn så småningom.

Hör av mig imorgon.

Ingrid
 
:D Hi hi.....Oj så tokigt jag frågar....jag vet ju att anknytningsproblem börjar iom att barnet föds och ingen finns där och svarar på deras signaler....och kontaktbehov....och jag vet också att första tecknet är att stänga av...
Vad jag menade är att om en tvåmånaders har så uttalade problem måste väl "nån" ha sett barnet praktiskt taget redan sen det föddes och "nån" borde då ha kunna få påbörja processen.....
Annars så upptäcker man ju oftast det här betydligt senare på tex BVC eller om barnet(som en av våra) hamnade på sjukhus för att tom hungern hade försvunnit....

Jag blir så ledsen när jag läser det här....men så glad samtidigt nu när jag läser att barnet så här pass tidigt kommer att få starta sin "läkningsprocess"......
Lycka till Ingrid och "God Knytantid".... :P
 
I vårt fall hade barnet bott på ett behandlingshem med sin mamma. Och denna mamma hade INTE förmåga att svara på barnets behov över huvud taget. Alltså fick personalen gå in oerhört mycket för att kompensera... MEN...som alla vet är det många olika personal på ett boende, de kommer och går på sina scheman. Och en nyfödd ska ha lugn och ro och kontinuitet...
Jag tycker INTE att man ser barnperspektiviet alls...HANS behov hade varit jourhem från första början.
 
Exakt samma sak var det för vår kotte. Tyvärr så tog det ännu längre tid innan de hittade ett familjehem, tror att de väntade på någon i nätverket. Tycker att det dock är oacceptabelt att det dels tog så lång tid och dels att soc som märkte att barnet inte reagerade normalt inte gjorde något annat.
På boendet verkar det vara en väldgit inkompetent personal och på BVC måste de vara ännu mera inkompetenta att det inte SÅG att barnet inte utvecklades normalt. Nej i stället så litade de till vad mamma sa som inte har den omdömesförmågan och ändå så var det ALLTID med personal vid dessa besök. Det barnet kunde vid 4 månader som det står i journalen har jag mycket svårt att tro att barnet kunde, då det var i det närmsta apatisk när det kom. Inte ens den bvc sköterska vi har nu trodde på det som stod.

Vi har nu kämpat och kämpat. Barnet ligger efter i utvecklingen och vi har haft det jättejobbigt med ett mycket gnälligt barn som suttit på höften länge länge.

Fortfarande ett år senare får vi emellanåt "börja om" med att bära och bära och bära igen. Så att barnet får tanka lite kärlek och omtanke.

Lycka till och jag rekommenderar varmt en bärsele eller en bärsjal.

Hälsningar
Kenja
 
Re: Men hur vet man....

EJE sa:
Vår minsta som kom vid 2½ var som en 1-åring i det mesta....Hennes problem låg i det här med ögonkontakt och att hon for upp i vilken famn som helst(av kvinnlig sort och ju äldre desto bättre) och ville kramas!Vet inte hur många gånger på tex H&M som jag ryckte henne ur nån förvånad "tants" famn med ett "det är inte bra för henne"....Hon såg ut som en liten docka och alla föll för henne.

Nu är hon 7 och hennes problem är nästan borta....nu är det utv.störningen som lägger hinder i vägen för den riktiga närheten....det här med att när vi inte ser då är allt tillåtet.....empatin & samvetet & lojaliteten utvecklas inte som det ska...
Vad intressant forum detta var. Har just hittat hit och har en placering sedan 7 månader tillbaka. En pojk på drygt 2 år som har de problem som du ovan beskriver... Han har varit totalt distanslös men söker sig hyfsat till oss nu. Kan dock i vissa situationer gå till "vem som helst" om han slår sig etc.
Då han också har många andra problem så misstänker vi att han har någon form av skada/sjukdom...
Det är ett otroligt arbete det här med anknytning och många gånger så svårt...
 
Re: Men hur vet man....

EJE sa:
Vår minsta som kom vid 2½ var som en 1-åring i det mesta....Hennes problem låg i det här med ögonkontakt och att hon for upp i vilken famn som helst(av kvinnlig sort och ju äldre desto bättre) och ville kramas!Vet inte hur många gånger på tex H&M som jag ryckte henne ur nån förvånad "tants" famn med ett "det är inte bra för henne"....Hon såg ut som en liten docka och alla föll för henne.

Detta tycker jag låter väldigt intressant! Så sent som idag diskuterade jag detta med vår konsult, för just så gör våran 4-åring...men bara mot dem som kommer hit som gäster, eller de som sitter sjuka och eländiga i väntrummet på vårdcentralen, INTE mot/med oss i familjen.
Hur gjorde ni EJE? Hur fick ni bukt med det där betendet? Vår konsult menar på att det går över med tiden...men jag undrar om man inte kan hjälpa det lilla barnet lite grann kanske?!

Det här betendet hade barnet mot oss då vi träffade det för första gången, men det gick över efter ca 1 månad. Mycket närkontakt och kärlek, och barnet njöt verkligen! Nu efter ytterligare ett halvår, så är det betendet över oss, fast vänt ifrån oss.. Hänger du med? Barnet vägrar vara med oss..avisar oss..
:?
 
Ja,vad gjorde vi?

:? , :? , :? .........Jo....först och främst så gäller det att med både ord och handling visa att nu är det VI som gäller.Vi bar henne mycket(enkelt för att hon ju var så liten fast hon var stor) och hade henne nära oss hela tiden,fast vi var ute och rörde på oss!
Pysslade mycket med henne som person....borstade håret,smorde henne,klappade och strök,matade henne,sjöng,dansade osv.......Gjorde på nåt sätt en liten "omstart" av livet.....började med att ha henne liten.....

Det enda vi inte gjorde var att sova med henne speciellt ofta.....just för att varken vi eller hon lyckades sova just nån stund alls!Hon for runt i sängen hela tiden som om det var nån brottningsmatch vi höll på med....och kastade sig med jämna mellanrum ner på mig så att hennes huvud small rätt in i näsan på mig...AJ!!!!Och sen snarkar vi båda vuxna så att när vi väl lyckades somna så väckte vi henne!

Vet heller inte hur många gånger jag rusade fram som en furie och ryckte henne ur famnen på nån "tant" som hon krupit upp i famnen på bara jag vände ryggen åt henne.....Sa nåt om att det inte var bra för henne att göra så där...som förklaring till "tanten" och sen visade jag henne "bestämda minen" och sa ifrån med is i rösten!
Att hon hann kasta sig i famn på "tanter" överhuvudtaget berodde på att hennes storasyster på 5 placerades samtidigt hos oss och att vi också redan hade en egen 5-åring....och dom behövde ju också oss föräldrar.

Sen tror jag att hur man än gör så måste det här få ta sin tid.....anknytning är ett ständigt jobb och inget som bara blir "klart".

Nu tom pussas hon på munnen och det känns som ett av det närmaste man gör anknytningsmässigt.....
 
Tack för dina ord!!!
Vi är som sagt i en mycket besvärlig situation just nu..*trist* :?

Vid ankomsten hit, för ca 6 månader sen, så ville barnet bara vara nära, och mysa och kramas. Vi njöt för fullt! Barnet visade sig blyg inför andra som kom hit (det var nytt för oss eftersom barnet innan ankomst varit gränslöst). Det gick fort med anknytningen...för fort antar jag, och kanske till och med börjar inse..
Barnet kom in i det mesta ganska så fort, för fort!

En månad tillbaka ca, så har barnet totalt avisat oss som bor här. Vägrar titta åt vårt håll, och säger man hej när man möts, så blir barnet bara surt. Ibland är det gap och skrik, slag mot oss och sig själv..matvägran, sovvägran, toavägran..jag allt som gått så himla bra, är nu kaos. Helt plötsligt blir barnet apatiskt och kan sitta och glo in i väggen, gärna i flera timmar om det får (har testat för att se hur lång tid det kan ta)
Men så fort det dyker upp någon ny människa här hemma, då är barnet som förbytt till en ängel. Ett barn som är glad, harmonisk, ler och kramar och klänger.., men sen när gästen går iväg, så förvandlas barnet igen..

Har egentligen en bra konsult som brukar hjälpa till, men nu känner jag att det inte rikgit funkar med de tips och råd vi får. Konsulten tycker att vi ska låta barnet vara, för det går över! Vill h*n inte ha kontakt med oss så behöver h*n inte det. Vill barnet klänga på andra, så vad gör väl det?!

Vi kan däremot inte fixa det här riktigt som man ska kanske.. Våra bio-barn tar hårt på hur stämmningen är här hemma..för den blir jobbigt med att barn som inte riktigt kommit in, så som det känns i det här fallet.

Spontant tänker jag att jag kanske ska "tvinga" barnet vara hos mig. "tvinga" det höra mig säga att allt är bra samtidigt som jag håller i det, och kramar det.. Är det fel att göra så?! Blir så frustrerad av att inte förstå vad som är galet...vad vi gör för fel..

Vet att detta barn betedde sig exakt så här i det förra fam-hemmet..och då vi kom på besök hos dem, så kastade sig barnet i famnen på oss.., men ratade den familjen.. Vi kunde inte alls förstå deras sätt att se på barnet, för vi tyckte att allt var så underbart..och inga fel fanns hos barnet. Nu när vi är där de var, så ser jag ju att något är rejät fel, och vi har inte en aning om hur vi ska komma härifrån. Det vi gjort hittills verkar ju vara helt fel metod..eller så halkade vi någonstans på vägen.

Utvecklingen hos barnet ska vara mellan 1 och 4 år, och det är just det som konsult och banpsykolog hävdar att problemet ligger, och att h*n förmodligen växer ikapp. Men fram tills barnet vuxit ikapp, så vill vi ju gärna kunna leva som en familj..och vi vill ju ha verktyg att ta oss fram dit.

Det är ledsamt när bio-barnen inte orkar med den placerade...och jag själv vet varken ut eller in snart...Tycker ju om h*n, men kan ibland ändå känna en viss avsmak...känns så eländigt!!!

:(
 
Bara lite snabbt....

....är på väg i säng....
Men rent spontant får jag en ny undran :? ....Kan det vara så att barnet som överlevnadsgrej lärt sig charma?Och nu när det gått ett tag "tror" att det snart kommer nån ny som ska bli den nya fasta punkten????Det låter som logiskt då att "avsvisa" er......för att inte bli övergiven själv....."Bättre fly än illa fäkta"!

Kanske försöker barnet "straffa ut sig"?Och att det är rätt väg att vara tydlig med att nu är det annat!!!Vi har många gånger fått vara övertydliga för att få henne att förstå......Och ett högljutt NEJ!!! kan vara rätt också.....
 
EJE - du skrev just det jag tänkte! Detta är förmodligen en djup känsla av övergivehet och enda sättet att överleva är att var den som tar steget bort.

Jag har fått lära mig HOLDING och vilket bra arbetsredskap det är (du är själv inne på det i ditt inlägg). Att hålla barnet mot dess vilja kan kännas oerhört hemskt men resultatet är så högt att det är värt det. Man får under holdingen höra både det ena och det andra. "Jag hatar dig" tex som bara ska besvaras med "gör du det men jag tycker om/älskar dig". "släpp mig" besvaras med "ja, när du är lugn så vi kan prata" etc. Under nästan ett år fick vi köra det med vår gosse. Efter de sista gångerna jag fick hålla honom var jag sen tvungen att gå en runda för mig själv. Alla ilska, frustration, rädsla etc hade liksom förts över på mig och jag behövde få ut dem. Idag ser jag på gossen när det är dags och hinner oftast få bort honom för samtal INNAN han slår, biter, spottar, sparkar etc.

Jag rekommenderar att läsa boken "explosiva barn" - den ger många bra tips!!

Eje har också berättat om "omstart" vilket även jag tycker är bra. Alla stadier i livet är oerhört viktiga och ännu mer för de placerade barnen. Om det är möjligt så plocka ner er barn till så låg ålder som möjligt. Låt den vara liten och hänga på höften (om möjligt).
 
TACK MOR ANNA & EJE! :idea:

Känner mig redan mycket lugnare! Ja och visst är det så barnet gör nu, är på väg att separera! Så enkelt det blev med en gång...och tack snälla ni!

Jajja :P
 
Skönt att du känner dig lugnare. Det är dock inte enkelt att rätta till men det underlättar att veta vad man slåss mot...

Skriv gärna igen och be soc betala för boken "explosiva barn".
En kort resumé:

I A-korgen läggs alla säkerhetsfrågor. Tex, det är inte tillåtet att slåss. Den frågan är INTE förhandlingsbar. Här är det holding som gäller tills ni kan prata om det.
I B-korgen hör alla förhandlingssaker och det är denna korg som ska var smäckfull när hela "behandlingen" fungerar. Tex: Barnet matvägrar - det är inte lönt att ta en strid om att den ska äta köttbullar när den vill ha korv. Försök förhandla fram att om den äter köttbullar idag blir det korv i morgon. El barnet vill ha svarta byxor idag och du har lagt fram de blå. Inte ngt att bråka om - låt barnet ha de svarta och förhandla fram att det blir de blå i morgon. Här är det viktigt att börja lära barnet att förhandla och kompromissa. Om barnet vill leka med dig NU och du måste sätta igång tvättmaskinen ska du börja fråga barnet hur det kan tänkas lösa ert problem. Det bästa är om barnet själv listar ut att om "mamma" får sätta igång maskinen kan hon leka sedan med mig tills den är klar. Ännu bättre är det om barnet kommer på att det går fortare om jag hjälper mamma med att lasta i maskinen...
I C-korgen finns allt övrigt och i början hamnar ALLT här i stort sett. Tex Barnet sitter inte stilla vid matbordet utan benen far som en väderkvarn under bordsskivan - inte lönt att bråka om, sätt barnet där det inte skadar sig eller er och låt det vifta med benen. Barnet vill sitta på golvet och äta - låt det göra det, inte lönt att ta en strid om.

Denna "behandling"/fostran är mest jobbig för vuxna. Det är ett helt nytt sätt att tänka. För vår del gick det ganska bra efter tre mån, vi kom in i sättet att tänka. Ett barn får ALLTID visa sina känslor. Om ert barn måste få ut aggressionen så köp en boxboll och boxhandskar (det gjorde vi). Ilskan ska gå ut över bollen och inte över människor och djur.
Barn som har tics kan man inte tjata på att sluta med ljuden/rörelsen. Men man kan begränsa VAR de sker. Vår gosse har ett klickande ljud med tungan som skär i öronen. När han är inne i sina klick-perioder vet han (men man måste säga till ett par gånger ändå) att han får hålla på med ljuden på sitt rum och på toa. Alla andra ställen är förbjudet! Man har inte stoppat ticsen - man har bara begränsat var de sker.

Oj, vad långt!
Har ni fler frågor så ställ dem men jag rekommenderar varmt boken. T.o.m BUP börjar intressera sig för den sen vi snackat så varmt om det.
 
Oj vad intressant!! :idea:
Jag ska genast se till att få hem den där boken.., som jag förmodligen får stå för själv. Jag ska naturligtvis lägga fram att vi behöver den för att kunna arbeta med barnet, då vi inte får den respons av dem som vi anser oss behöva.., men som vanligt så blir det väl inte som vi önskar. Orkar inte bråka med dem om det heller om de sätter sig på tvären. För oss är det viktigaste att vi får en väl fungerande familj!

Tipsen där, var superbra! Och "Holding" är något jag ska sätta igång med..och det kommer väl ta musten ur en..*ler*
Hörde av min syster, att en mamma som inte är fam-hem, hade använt sig av Holding på sitt barn, med gott resultat.
Känns så befriande att se nya möjligheter, och nya vägar att gå! Så mycket som öppnas upp för mina ögon.. :P
Tackar så mycket!! Så underbart att kunna få vända sig hit där alla goa människor hjälper varandra! :D
 
Vi fick den otroligt nog av vårt soc men så brukar vi inte komma och begära en massa heller.


Explosiva barn

Av Ross W. Greene

Att barn, som uppvisar svårhanterliga beteenden som häftiga vredesutbrott, impulsivitet, instabilt humör samt verbal och fysisk aggressivitet, behöver mycket hjälp inser nog alla. Men hur skall den hjälpen ges, för att den skall bli till barnets bästa? Vad behövs för att föräldrar och andra skall kunna ge barnen den optimala hjälpen? Dr Ross W. Greene, Massachusetts General Hospital i Boston, har i denna bok på ett mycket kärleksfullt och ömsint sätt visat vägar att gå. Han ger här, efter 20 års arbete med dessa barn, en ny bild av dessa negativa beteenden och beskriver ett praktiskt och allsidigt arbetssätt, som syftar till att minska det förödande negativa samspelet mellan det explosiva barnet och dess omgivning.Hans bok visar på ett nytt sätt att öka barnets förmåga till flexibilitet, frustrationstolerans och kommunikation och problemlösande samt att lära barnet hantera konflikter.Den enda nödvändiga förutsättningen är, som Ross W. Greene säger - ett öppet sinne.Dr Ross W. Greene är chef för Cognitive-Behavioral Psychology and Research program in Pediatric Psychopharmacology vid Massachusetts General Hospital i Boston. Han är också biträdande professor i klinisk psykologi vid Psykiatriska institutionen vid Harvard Medical School."Dr Greenes kloka råd - till föräldrar och alla professionella som arbetar med barn - är också ett mycket välkommet bidrag för alla som arbetar med föräldrautbildningar och utbildningar för yrkesverksamma inom förskola, skola, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri och andra verksamheter inom området." Agneta Hellström, utbildningslärare vid Barn- och Ungdomspsykiatriska kliniken, Akademiska sjukhuset, Uppsala.

ISBN 91-89091-26-4
Hft. 288 sid
Cirkapris 340:- (specialpris 240:)
Utgiven år 2003
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp