Vågar ingen säga det högt?
Att barn far illa i Sverige och ingen gör något!
Att socialtjänsten har samma oinskränkta och totalitära makt som kyrkan och arbetsgivare hade för 150 år sedan!
Att inget hänt sedan "Rasmus på luffen". Barn arrenderas ut till lägstbjudande och flyttas sedan omkring som det behagar den tjänsteman som råkar vara inkopplad just då!
Framförallt: Det socialtjänsten gör kan sällan prövas i någon instans.
SoLplaceringar ligger, så att säga, utanför det som kan lagligen prövas. Beslut om avbrott eller flytt är ofta en enskild tjänstemans beslut och det behöver inte motiveras inför någon eller prövas någonstans.
Om man vill vara familjehem och vill göra något för barnen och dra sitt lilla strå till stacken, får man tassa och trampa som på gumfly, för att inte komma på kant med socialtjänsten.
Man följer alla instruktioner till punkt och pricka ochh ändå kan det gå åt skogen totalt. Maktlös får man se på när barn flyttas runt, som brickor i ett spel. Oftast för att de vuxna, som borde vara, men inte lever upp till att vara föräldrar, önskar det ena eller det andra.
Eller bara för att tjänstemannen/kvinnan inte längre "gillar" familjehemmet.
För tio år sedan tog vi emot en fyråring som "ersättingsshem". Det skrevs in i kontraktet att vi skulle få adoptera honom. Drygt tre år senare togs han infrån oss, på ett sätt som saknar motstycke i svensk historia. JO bedömde tjänstefel för både socialtjänst och medverkande polis. Det stod i kvällstidningarna, men vad hjälper det pojken, som, efter sex år, fortsatt är kvar i en annan familj UTAN LAGA BESLUT!
Två år grät jag och läste allt jag kunde komma över. Det var i och för sig inte mycket man kunde hitta skrivet om ämnet. Sedan sökte jag, 45 år gammal, till juristutbildingen och kom in. Syftet var att så småningom forska och kanske förbättra för kommande generationer.
Under tiden har min man och jag anmält vårt intresse till att ha barn placerade hos oss. Till en början, innan JO tagit fyra år på sig att reda ut frågan, fick vi inga placeringar, för man tyckte att vi måste varit skylidga till att pojken fick flyttas, enligt principen "ingen rök utan eld".
Därefter har vi talat med ett stort antal socialförvaltningar om placeringar, men vi är alltid fel. Vi förstår inte varför.
Vad söker man? Någon som inte engarerar sig för mycket i ungen, utan att den kan flytta om så önskas. Att man inte har högre utbilding än socialtanterna själva, för de känner sig oroliga för att bli ifrågasatta.
Har förstått att uttryck som: Vi älskar barn. De ger så mycket mer än det kostar = förbjudet.
Skall vara: Visst kan vi sätta fram en extra tallrik filmjölk på kvällen. (som enda insats)
Håller med socialstyrelsens forskare Bo Winnerljung, att barn som placeras mår mycket bättre av att adopteras av den nya familjen. Det är barnperspektiv. Inte föräldrarnas hm hm rättigheter. Barnet måste få veta var det hör hemma.
Den nya lagen och ev vårdnadsöverflyttningefter tre års placering är tandlös. Tre år är för lång tid och vårdnadsöverflyttning otillräcklig. Vid arton års ålder, eller nitton om ungdomen går ut gymnasiet, så ställs de på gatan bokstavligen. De behöver skyddet av adoption. Det behövs redan från den dag man inser att det aldrig kommer att fungera med "återgång til bioföräldrar". Att sväva i luften under kanske hela sin uppväxt, är förskräckligt och borde vara förbjudet.
Varför är detta kontrversiellt? Varför har nämnd forskares rapport inte offentliggjorts i större utsträckning? Är den inte politiskt korrekt, eller ska vi mjukt smyga in den eller kanske gräva ner och ignorera den?
Inom parentes sagt så hade och har fortfarande Adoptionscetrum, redan
på 1980-talet med som en av sina målsättningar med sitt arbete, att svenska bar som långtidsplaceras, ska få adopteras av den nya familjen.
Vågar någon mer säga att vi lever nu år 2007 och att artonhudratalet är slut för alla barn. Svenne hedlund sjöng att han drömde att alla krig var slut. När slutar kampen för att ge barn de rätttigheter FN förelagt, men som INTE praktiseras i Sverige. När ska barn ses som en egen individ som inte är en ägodel för föräldrarna.
Ytterst sett: När ska socialtjänsten få en tilsyningmydighet och när ska alla SoL-beslut få prövas i domstol.
I USA har vissa delstater infört att ett barn aldrig får flyttas utan domstolsbeslut. Visserligen har de ibland en form av snabbköpsdomstol, typ "Vem dömer Amy".
Alla familjehem vill kanske inte alls adoptera sina placerade barn. Då borde de kanske inte heller ha dem placerade...
Man bör även se över vilka kriterier man har för familjehem. Engagemang bör vara första frågan. Att man sedan älskar barnet och vill skydda det, borde ses som tecken på mognad och högsta lämplighet.
Idag är det tvärt om.
Vem mer vågar säga att denna sista instutition av makt måste uppdaters till vår tid. Vem mer?
"Bara fyra terminer kvar".
Att barn far illa i Sverige och ingen gör något!
Att socialtjänsten har samma oinskränkta och totalitära makt som kyrkan och arbetsgivare hade för 150 år sedan!
Att inget hänt sedan "Rasmus på luffen". Barn arrenderas ut till lägstbjudande och flyttas sedan omkring som det behagar den tjänsteman som råkar vara inkopplad just då!
Framförallt: Det socialtjänsten gör kan sällan prövas i någon instans.
SoLplaceringar ligger, så att säga, utanför det som kan lagligen prövas. Beslut om avbrott eller flytt är ofta en enskild tjänstemans beslut och det behöver inte motiveras inför någon eller prövas någonstans.
Om man vill vara familjehem och vill göra något för barnen och dra sitt lilla strå till stacken, får man tassa och trampa som på gumfly, för att inte komma på kant med socialtjänsten.
Man följer alla instruktioner till punkt och pricka ochh ändå kan det gå åt skogen totalt. Maktlös får man se på när barn flyttas runt, som brickor i ett spel. Oftast för att de vuxna, som borde vara, men inte lever upp till att vara föräldrar, önskar det ena eller det andra.
Eller bara för att tjänstemannen/kvinnan inte längre "gillar" familjehemmet.
För tio år sedan tog vi emot en fyråring som "ersättingsshem". Det skrevs in i kontraktet att vi skulle få adoptera honom. Drygt tre år senare togs han infrån oss, på ett sätt som saknar motstycke i svensk historia. JO bedömde tjänstefel för både socialtjänst och medverkande polis. Det stod i kvällstidningarna, men vad hjälper det pojken, som, efter sex år, fortsatt är kvar i en annan familj UTAN LAGA BESLUT!
Två år grät jag och läste allt jag kunde komma över. Det var i och för sig inte mycket man kunde hitta skrivet om ämnet. Sedan sökte jag, 45 år gammal, till juristutbildingen och kom in. Syftet var att så småningom forska och kanske förbättra för kommande generationer.
Under tiden har min man och jag anmält vårt intresse till att ha barn placerade hos oss. Till en början, innan JO tagit fyra år på sig att reda ut frågan, fick vi inga placeringar, för man tyckte att vi måste varit skylidga till att pojken fick flyttas, enligt principen "ingen rök utan eld".
Därefter har vi talat med ett stort antal socialförvaltningar om placeringar, men vi är alltid fel. Vi förstår inte varför.
Vad söker man? Någon som inte engarerar sig för mycket i ungen, utan att den kan flytta om så önskas. Att man inte har högre utbilding än socialtanterna själva, för de känner sig oroliga för att bli ifrågasatta.
Har förstått att uttryck som: Vi älskar barn. De ger så mycket mer än det kostar = förbjudet.
Skall vara: Visst kan vi sätta fram en extra tallrik filmjölk på kvällen. (som enda insats)
Håller med socialstyrelsens forskare Bo Winnerljung, att barn som placeras mår mycket bättre av att adopteras av den nya familjen. Det är barnperspektiv. Inte föräldrarnas hm hm rättigheter. Barnet måste få veta var det hör hemma.
Den nya lagen och ev vårdnadsöverflyttningefter tre års placering är tandlös. Tre år är för lång tid och vårdnadsöverflyttning otillräcklig. Vid arton års ålder, eller nitton om ungdomen går ut gymnasiet, så ställs de på gatan bokstavligen. De behöver skyddet av adoption. Det behövs redan från den dag man inser att det aldrig kommer att fungera med "återgång til bioföräldrar". Att sväva i luften under kanske hela sin uppväxt, är förskräckligt och borde vara förbjudet.
Varför är detta kontrversiellt? Varför har nämnd forskares rapport inte offentliggjorts i större utsträckning? Är den inte politiskt korrekt, eller ska vi mjukt smyga in den eller kanske gräva ner och ignorera den?
Inom parentes sagt så hade och har fortfarande Adoptionscetrum, redan
på 1980-talet med som en av sina målsättningar med sitt arbete, att svenska bar som långtidsplaceras, ska få adopteras av den nya familjen.
Vågar någon mer säga att vi lever nu år 2007 och att artonhudratalet är slut för alla barn. Svenne hedlund sjöng att han drömde att alla krig var slut. När slutar kampen för att ge barn de rätttigheter FN förelagt, men som INTE praktiseras i Sverige. När ska barn ses som en egen individ som inte är en ägodel för föräldrarna.
Ytterst sett: När ska socialtjänsten få en tilsyningmydighet och när ska alla SoL-beslut få prövas i domstol.
I USA har vissa delstater infört att ett barn aldrig får flyttas utan domstolsbeslut. Visserligen har de ibland en form av snabbköpsdomstol, typ "Vem dömer Amy".
Alla familjehem vill kanske inte alls adoptera sina placerade barn. Då borde de kanske inte heller ha dem placerade...
Man bör även se över vilka kriterier man har för familjehem. Engagemang bör vara första frågan. Att man sedan älskar barnet och vill skydda det, borde ses som tecken på mognad och högsta lämplighet.
Idag är det tvärt om.
Vem mer vågar säga att denna sista instutition av makt måste uppdaters till vår tid. Vem mer?
"Bara fyra terminer kvar".