"att älska som sin egen..."

E

EmmaLisa

Lite filosofiska funderingar från mig...jätteintresserad av att höra er andras syn på saken!
Innan vi blev familjehem hörde vi från flera olika håll att uppdraget som familjehem innebär att " älska barnet som om det vore sitt eget och samtidigt vara beredd på att lämna det ifrån sig". Reflekterade inre så mkt över det först, men nu, ju mer jag tänker på det så ör det för mig en omöjlig ekvation. Jag känner mer att den dagen jag verkligen älskar barnet som om det vore mitt eget - då är det omöjligt att lämna det ifrån sig.

Jag vet att det ingår i uppdraget att vara beredd på en återförening med bio, och medverka till en återförening. Men att samtidigt då ga samma kärlek som till sina biologiska barn? Får ni ihop det. Jag kan titta på mina biologiska barn och tanken svindlar ju om jag skulle lämna bort dem.

är det jag som krånglar till ordabetydelsen, eller är det helt enkelt en olycklig formulering? Räcker det inte om jag älskar "nästan lika mycket?" Vad tycker ni?
 
Jag brukar tänka att jag älskar det placerade barnet lika mycket men på ett annat sätt. Man får älska det i stunden här och nu. Brukar också säga att de placerade barnen och mina biobarn har olika rum i mitt hjärta. Fast självklart är du skyldig dina biobarn en annan kärlek, de har ju "bara" ett par föräldrar medans de placerade barnen har turen att ha två par föräldrar som förhoppningsvis älskar dem. :love:

Vet inte precis om det var ett svar, det var nog snarare min egna fundering! :?
 
Känner igen mina tankar i dina tankar. Får nog säga att jag inte kunde vara så proffersionell som många andra. Älskar vårt placerade barn som om det vore mitt eget. Kommer bli en stor sorg om detta barn flyttar tillbaka till biofamiljen. Förbjudna tankar och känslor, jag vet :?
 
Till "tre", jag behöver inga svar, dina tankar duger gott :) jag tycker du formulerar det fint, att det är olika sorters kärlek, det är nog där jag landar också. Just nu i all fall.

Till "familjen"; fast vad är det att vara professionell? Vi kan nog inte styra över kärleken. Älskar vi som våra egna så gör vi.

Men känner ni igen formuleringen? Är det ett vedertaget begrepp inom familjehemsvärlden?
 
Det finns ett uttryck som heter "att älska lagom".
Men visst är det svårt och det spelar ingen roll om barnen bott 3 månader eller tre år.
Vi saknar fortfarande en liten :angel: som bara bodde tre månader hos oss, men han seglade rakt in i våra hjärtan och växte fast där.
En SOL-placering som snabbt rycktes tillbaka av bio när dom förstod att :angel: trivdes och inte saknade bios.
Däremot ett syskonpar, som bodde i tre år, saknar vi inte alls på samma vis.
När de bodde här gjordes ingen skillnad på barnen, lika krav, lika kramar och samma kärlek.
Men den grodde inte i hjärtat på samma vis.

Vår första placering, som bodde hos oss i åtta år, finns också kvar i hjärtat.
Där är vi nu faddrar/vikarierande morföräldrar till en härlig liten :angel: !
 
honey sa:
Det finns ett uttryck som heter "att älska lagom".
Men visst är det svårt och det spelar ingen roll om barnen bott 3 månader eller tre år.
Vi saknar fortfarande en liten :angel: som bara bodde tre månader hos oss, men han seglade rakt in i våra hjärtan och växte fast där.
En SOL-placering som snabbt rycktes tillbaka av bio när dom förstod att :angel: trivdes och inte saknade bios.
Däremot ett syskonpar, som bodde i tre år, saknar vi inte alls på samma vis.
När de bodde här gjordes ingen skillnad på barnen, lika krav, lika kramar och samma kärlek.
Men den grodde inte i hjärtat på samma vis.

Vår första placering, som bodde hos oss i åtta år, finns också kvar i hjärtat.
Där är vi nu faddrar/vikarierande morföräldrar till en härlig liten :angel: !
Klicka för att se resterande...

Det kanske är som du skriver att vissa barn kan man inte låta bli att älska som sitt eget. Har en underbar och supercharmig ettåring. Har inte haft placeringen så länge men känns som om barnet alltid bott här.
 
Tycker det låter bra att "älska lagom", eller att älska på ett annat sätt som nån av er skrev. Sen att det ibland faller sig naturligt att älska fullt ut, eller som sin egen , det råder kan nog inte över . Stör mig bara lite på att flera soc.sekret. Använt uttrycket.. :wink:
 
Jag har också hört uttrycket. Håller inte med om det och har inte dåligt samvete över det heller. Om man har ett barn placerat hos sig där det är mkt troligt att man blir av med barnet så tror jag man skyddar sitt eget hjärta lite extra. Men uttrycket blir detsamma för barnen (förhoppningsvis), kramar, gos, tröst, kärlek, omsorg osv. Först när man tänker tanken att förlora barnen så blir det skillnad. Skulle jag "överleva" att bli av med barn X? Vad händer om barn Y flyttas från oss? Tycker beskrivningen om olika rum i hjärtat är bra. Har man dessutom blivit bränd eller luttrad i familjehemsvärlden så tror jag att man skyddar hjärtat lite extra, tar lite mer tid på sig att själv knyta an till barn som kommer till en. Så har det varit i mitt fall.
 
Vi älskar våra barn hejdlöst mycket. Det känns omöjligt att lämna dom ifrån oss. Men, om dom ska till sina bios och man anser det vara bäst för dom. Då kommer jag gråta i månader... men först ska vi göra allt i vår makt för att barnen ska få en bra övergång o flytt. Tanken finns i bakhuvudet men är väl gömd. Men självkkart dyker den upp ibland...

Men jo, vi älskar våra placerade barn. Vi ger all kärlek vi har och skulle vi förlora dom så får vi helt enkelt gå i terapi och bearbeta vår sorg. Men att inte älska, det kan vi inte. Iaf inte dessa placerade. .. :love:
 
Hur älskar man lagomt? :D barnen som kommer till oss är oftast uppväxtplaceringar alltså att de ska vara flygfärdiga och flytta hemifrån efter de bott med oss. Och om ni tänker er att vaxa ett oerhört hårigt bröst, så känns det men igen och igen och igen och igen :cry: och ända GÖR vi ju det igen?! konstigt va :razz:
Men älskar dom det gör vi, varenda en av dom,,, MEN på olika sätt, alla får plats i hjärtat men vi tar faktiskt hjälp av terapi för oss vuxna när en placering avslutas och hamnar i klorna på de som inte vill gott. Dels för vår sorg men oxå för att kunna på "rätt" sätt släppa och gå vidare och samtidigt behålla en sund kontakt.
 
Jag älskar mina :angel: :angel: som de var mina egna barn!
Jag tycker det skär i hjärtat när jag tänker att ett barn ska växa upp i en familj som älskar det lite lagom. Barn ska överösas med kärlek, villkorslös kärlek, så de kan växa upp starka och med en känsla av egenvärde och respekt för sin person.
Klart att det är så att den största skräcken i mitt hjärta är att jag inte får behålla mina barn, men det är väl alla föräldrars största skräck...inte kan man hålla tillbaka på sin kärlek, för att man kanske kan förlora barnet. Det finns ju massor som kan hända i livet.
Jag förstår när det är ett jouren, att man inte kan ösa sin kärlek och omsorg hur mycket som helst, för då orkar man väl inte. Men om man öppnar sitt hem för ett barn att bo i så måste man även öppna sitt hjärta, så barnet får bo där!
Jag tycker det är svårt att ta en sidoroll ibland, när det är umgänge, men det är mitt problem, min inre strid. Jag gör allt jag kan för att visa och tala om för barnen vilken tur de har som har flera mammor som älskar dem.
Jag talar om för dem varje kväll när vi säger god natt att jag älskar dem och menar det med varje cell i min kropp!
Barn är meningen med livet och ska älskas helhjärtat, galet mycket, så mycket att man tittar på dem när de sover och man fäller några tårar för kärleken är så stor att hjärtat svämmar över!!
Jag vill inte säga att någon gör fel eller tänker eller känner fel. Men så här känner jag!
 
Har haft flera placeringar, i snitt ett år, och även fast utgångsinställningen innan placering har varit lika så har banden till den placerade varit olika starka. Det är svårt att generalisera, men för oss har det varit så att de placeringar som man vet ska tillbaka till föräldrarna och att de kommer få det förhållande vis bra där knyter man inte samma starka band med som andra.

Hade en placering där föräldrarna behövde tid att ordna upp sina liv innan de hade möjlighet att ta hand om barnet igen och där föräldrarna hade regelbunden kontakt med barnen under hela tiden och placeringen var "frivillig" från föräldrarnas sida. Där skapades självklart band, men inte på samma sätt som med andra placeringar.

På andra änden av skalan har vi ett barn som kom till oss på LVU men sedan över på SOL och mamma vägrade tillslut fortsatt placering. Banden till denna placering växte sig väldigt starka under placeringen och är det fortfarande. Hen är en del av våran familj och så är det bara, även om mamman inte kan se att det kan vara möjligt.

Kanske det har med behov att göra. Desto mer kärlek och stöd en placering behöver desto starkare band skapas. Visserligen spelar personlighet roll också.
 
Det är lite kärnan i vad jag menar med älska lagom.
Det betyder inte att bry sig mindre eller att :angel: betyder mindre, bara annorlunda och olka efter förutsättningarna för varje uppdrag.

Trollmamman har inte riktigt förstått vad jag menar men har inte riktigt brytt mig om att gå och förklara innan.
ALLA bar förtjänar att bli älskade gränslöst, men det kan ställa till det också om man vet att det är en kortvarig placering. Det kan faktiskt bli lika illa vid en hemflytt som det kan bli när barn saknar sina bios vid placering och det nyttjar ingen.

Varje uppdrag är unikt och det är en utmaning att göra så "rätt" man kan!
 
Du måste logga in eller registrera dig för att svara här.
Tillbaka
Topp