Att bli familjehem

Jag är ensamstående och har funderat länge på att bli Jourhem eller familjehem. För 2 månader sen fick jag min första placering, en helt underbar liten 2 åring. Dessa 2 månader att varit en känslomässig berg och dalbana. Och jag står inför mitt livs svåraste beslut, om jag ska fortsätta som familjehem åt hen. Socialtjänsten har frågat om jag är intresserad.

Att ta in ett barn i mitt liv va en stor chock, större än jag va förberedd på. Jag har levt ensam länge och vant mig vid det. Jag är en person som behöver en del ensamtid och pauser där jag får ladda mina batterier (mer så än jag kanske trodde). Det är också mycket svårare att klara allt själv ensam, allt från praktiska saker till känslomässiga bördor. Eftersom jag är ensam och mina föräldrar bor långt bort är det också svårt att få avlastning. Jag har vänner som kan ställa upp ibland men de har också barn och jobb och liv som ska gå ihop. Till saken hör att jag också är sjukskriven från mitt arbete just nu (pga av arbetssituation). Jag har haft svårt att orka med allt och då jobbar jag inte ens halvtid. Hur ska det gå när jag jobbar 100%?

Samtidigt har jag blivit allt mer fäst vid min lilla loppa och tanken på att hen skulle försvinna från mig och jag från hens liv känns hemskt. Men jag vet att det tillhör uppdraget att fästa sig vid varandra och att det handlar om vad som blir bäst för hen. Det är inte mina känslor av saknad som ska avgöra. Det här är mitt första uppdrag och jag vet inte alls hur jag ska resonera. jag velar fram och tillbaka hela tiden. Kanske kommer jag orka? Kanske kommer det kännas lättare efter ett tag? Kanske kommer jag ångra mig?
 
Hej!

Det är alltid omvälvande när man får en ny placering. Det är en stor förändring och man vet aldrig hur resan som jour- eller familjehem blir. Verkar väldigt tufft för dig med en liten, ensamstående och sjukskriven. För livet med små barn innebär ofta sömnbrist och ingen tid för egna behov. Svårt att råda dig hur du ska göra, men lita till din magkänsla. Ett så litet barn som två år kan man aldrig veta hur resan framåt kommer att bli. Men för att orka kan du söka avlastningsfamilj till barnet för att få t.ex. en helg ledig i månaden och någon vecka på sommaren. Tänk på att du inte får ordna med avlastning själv. Det ska soc. ta ansvar för och utreda det tilltänkta avlastningshemmet. Att ordna barnvakt några timmar för att gå till tandläkaren eller något annat ställe där du inte kan ha barnet med är okej.

Har du fått gå utbildningen "ett hem att växa i" Om inte så begär att få gå den innan du bestämmer dig hur du ska göra. Utbildningen ger nya kontakter och man kan ge och få råd och stöd av varandra. Som småbarnsförälder är det lätt att bli isolerad, särskilt om man inte har ett arbete att gå till och få prata "vuxenprat". Öppna förskolan är också en plats där man kan dela livet som småbarnsförälder. Brukar finnas både som kommundrivna eller inom kyrkan. Tänk då bara på att du har en viss tystnadsplikt vilket innebär att man ska undvika att prata om barnets föräldrar och släkt med andra.

Hur tänker du framåt? Fler placeringar, byta arbetsplats, byta yrkesinriktning? Förskolebarn har ofta långa och många sjukperioder då det kan vara svårt att vara från arbete eller studier.

Att vara jour- eller familjehem är inget arbete utan ett uppdrag. Det innebär att du inte har några arbetsrättsliga förmåner som tjänstepension, försäkring eller rätt till a-kassa. Har man bara en placering klarar man inte att försörja sig på att vara familjehem. Är man kontrakterat jourhem och har två,tre platser kan man eventuellt försörja sig på det. Men då är man uppbunden till att alltid kunna ta emot barn med kort varsel och då finns ingen möjlighet att matcha utan man får ta emot de barn som är aktuella. Som jourhem har man ofta en högre ersättning, men när det blir en familjehemsplacering så sänks som regel arvodet. Svårt att få en högre ersättning för ett så litet barn då det förväntas att man ska ha ett arbete utanför hemmet och barnet ska vara på förskola.

Ett alternativ är att vara kontakt/avlastningsfamilj till ett eller flera barn en helg/månad eller varannan helg. Kanske även en eller några veckor på lov om det är skolbarn.

Jag är själv ensamstående familjehem sedan fjorton år då vi skiljde oss och det har varit kämpigt periodvis. Det var en omvälvande tid när jag stod ensam med två killar i tonåren, en treåring med flera NP-diagnoser, tre kontakt/avlastningsbarn varav en rullstolsburen multihandikappad med svår CP-skada och epilepsi, två tonåringar med ADHD och Autism. Tog mitt pick och pack och flyttade till eget hus och levde ett innehållsrikt och givande liv. Min familj utökades med ännu en placering som var 2½ år och en avlastningskille i tonåren som efter några månader bosatte sig hos oss. Så huset var mer än fullt. Nu är alla vuxna och utflugna förutom den lille 2½-årige killen som idag är vårdnadsöverflyttad och 13 år. Jag är sedan några år pensionär och har många härliga minnen från ett helt liv med barn omkring mig i olika åldrar.
 
När du är sjukskriven bör du tala med försäkringskassan om att du har dessa uppdrag.
Risken finns att de bedömer dig som arbetsför och får betala tillbaka sjukpenningen.
Jag har sjukersättning men i mina papper står, sedan lång tid tillbaka, att vi håller på med detta och att mannen har huvudansvaret.
Likaså betalas alla ersättningar ut i hans namn.
Vi har fått ett ok men det är inte självklart.
Men visst är livet med dessa stukade fåglar fantastiskt, det känns att man gör nytta.
 
Topp