Att säga till barnen

[solblomma]

Vi har två nya barn hos oss, dom är gulliga och mysiga men behöver tillsägelser så ofta så att det känns lite jobbigt.
Hemma hos oss(inne) får man gå, prata och vara varsam om saker (inte springa skrika eller kasta saker)Hur lång tid ska det ta innan detta sitter???
Barnen får naturligtvis leka, bygga kojor, måla, skapa, ja allt utom att springa skrika eller kasta saker.
Jag har haft en månad på mig nu med dessa 4och 6 åriga syskonpar men tycker att det eskalerar vissa dagar. När jag säger till lyder dom direkt, för att 3 minuter senare ha glömt.
Det är så jobbigt så jag drar mig för att vara inne med dem när jag är själv på dagarna.
Självklart jobbar jag med possitiv vägledning, visar och försöker vara superpedagog. ..men så händer det i alla fall och jag måste visa mig arg och bestämd (något jag hatar och nästan aldrig behövt med mina andra bar.)

Snälla säg att det går över!

 

[Adal]

oj.. ja vad ska jag säga... har likadant här hemma.

vi har en 4 åring placerad sen i höstas, h*n och vår yngsta bio har ständiga fighter - varje dag... flera gånger varje dag.... vi tjatar och tjatar och lill* vet inte varför h*n startar alla bråk/ret/sparkar/slag rycker bara på axlarna och säger "vet inte"

till detta hör då att heller inte minns det man sagt till om.... inte ens efter 20 sek... själv håller jag på att bli tokig. För oss har det varit så här i 4-5 månader och eskalerat den senaste tiden

det som idag funkar hos oss är när är ensam med mig utan något annat barn eller är tillsammans med vår största bio där det är 8 års skillnad mellan. Dessvärre är detta inte hållbart då det bara funkar när både jag och mannen är hemma och kan dela på kidsen

Håller tummarna att det löser sig för er snart.... ladda på stora tålamodet för det kan behövas

 

[solblomma]

Tack fär ditt svar! Hur illa det än är så känns det ju alltid bättre när man vet att man inte är ensam. Ja tålamod och ork är vad som krävs. Hos oss är det samma sak, vi skulle må bäst av att vara två vuxna hemma, då fungerar allt som bäst! Ordnade aktiviteter med mig som lekledare är också toppen! Men jag ska ju försöka sköta resten av hemmet lite grann också, det går liksom inte ihop!!! Tack igen!

oj.. ja vad ska jag säga... har likadant här hemma.

vi har en 4 åring placerad sen i höstas, h*n och vår yngsta bio har ständiga fighter - varje dag... flera gånger varje dag.... vi tjatar och tjatar och lill* vet inte varför h*n startar alla bråk/ret/sparkar/slag rycker bara på axlarna och säger "vet inte"

till detta hör då att heller inte minns det man sagt till om.... inte ens efter 20 sek... själv håller jag på att bli tokig. För oss har det varit så här i 4-5 månader och eskalerat den senaste tiden

det som idag funkar hos oss är när är ensam med mig utan något annat barn eller är tillsammans med vår största bio där det är 8 års skillnad mellan. Dessvärre är detta inte hållbart då det bara funkar när både jag och mannen är hemma och kan dela på kidsen

Håller tummarna att det löser sig för er snart.... ladda på stora tålamodet för det kan behövas

 

[familjekär]

Kan tyvärr bara säga att vi har likadant och vår har bott här i 3 år och det blir bara värre o värre.
har en yngre bio som har börjat ge sig på.är konstant svartsjuk på denne vare sig det finns grund till det eller inte. ett exempel. jag hade handlat på rean 2 par byxor,2 tröjor,2 par strumpor till till vår bio som är yngre hade jag bara köpt ett par byxor. var jätte lycklig över sina kläder till denne fick se vår bios byxor ( jeans inget märkvärdigt) -det är sååå orättvist, " anna" fick så fiiina byxor varför får ALLTID "anna" mycket finare kläder än mig. Till saken är den att " anna" som är yngre ärver kläder så jag behöver sällan köpa något åt "henne".

Allt är alltid orättvist och har börjat ge sig på "anna" fysiskt. Vi gör inget annat än skäller skäller skäller. Försöker att lyfta fram det positiva mer än negativa men det går inte. känner att jag inte kan blunda när sparkar katten eller drar hunden i svansen. stampar sönder alla leksaker som finns,river sönder böcker ect ect.Vi känner att vi hela tiden måste ha koll på barnet.annars skadas någon och vår tonåring är rädd att kommer att skada någon allvarligt, kanske inte ännu men när denne blir äldre.( visar tyvärr de tendenserna)

Vår blir som sagt bara värre och vi frågar oss varje dag om det är något vi har gjort för att skapa detta. våra egna har vi aldrig behövt vara på , på detta sätt.har aldrig varit arg på mina bios som jag är på och ibland undrar jag om det vore bättre för denne att flytta.
har umgänge ( 5 ggr i månaden) och är 5 år.
Vi kan inte annat än säga att vi är trötta och vet inte om vi vill ha ungen kvar. vi får ingen avlastning för då säger soc -vill vi inte ha barnet tillbaka efter en helg ( tyvärr har de nog rätt)
Tyvärr är det nog många som har det så här..vill bara att ni ska veta att ni inte är ensamna...

 

[sara]

Har det inte gjorts någon utredning på barnet? För mig som fått diagnoser på mina barn vet vilket helvete det är att bara "gå" i detta. Man orkar tillslut inte! Vi har ordnat avlastning för våra, min mamma ställer upp när det behövs. Liten har även korttids och ena barnet har vi haft kontaktfamilj till just för att få en liten breake och hämta kraften. Sen har vi även fått beviljat av kommunen att ha barnen på dagis/fritids även när vi är lediga.

Det är så otroligt viktigt att få andas och bara vara!!

Sara

 

[Mammiluren]

Vi hade det så hela det år barnet var placerat hos oss. Det blev aldrig bättre! Det var full fight hela tiden. Vi är helt övertygade om att barnet behöver utredas, men när vi försökte föra det på tal blve det hemgång istället

Be om hjälp från soc. och läs på om neuropsykiatriska funktionshinder. Även om baren är helt utan sådana svårigheter finns det en hel del matnyttigt i hur man kan förenkla vardagen för barn med dessa diagnoser som även funkar för andra trasiga barn. Att jobba med att bryta ner dagen i mindre bitar med hjälp av schema, stoppkort, social berättelser och så vidare.

Kärmpa på och försök hitta avlastning någonstans. Annars orkar ni inte!

Kram!

 

[solblomma]

Tack snälla för att du öppnar ditt hjärta, det verkar vara ohållbart så som ni har det. Det låter som om barnet behöver utredas riktigt noga så att han/hon kan få rätt hjälp. Det känns som om vi har det bra i gämförelse. KRAM och lycka till!

Kan tyvärr bara säga att vi har likadant och vår har bott här i 3 år och det blir bara värre o värre.
har en yngre bio som har börjat ge sig på.är konstant svartsjuk på denne vare sig det finns grund till det eller inte. ett exempel. jag hade handlat på rean 2 par byxor,2 tröjor,2 par strumpor till till vår bio som är yngre hade jag bara köpt ett par byxor. var jätte lycklig över sina kläder till denne fick se vår bios byxor ( jeans inget märkvärdigt) -det är sååå orättvist, " anna" fick så fiiina byxor varför får ALLTID "anna" mycket finare kläder än mig. Till saken är den att " anna" som är yngre ärver kläder så jag behöver sällan köpa något åt "henne".

Allt är alltid orättvist och har börjat ge sig på "anna" fysiskt. Vi gör inget annat än skäller skäller skäller. Försöker att lyfta fram det positiva mer än negativa men det går inte. känner att jag inte kan blunda när sparkar katten eller drar hunden i svansen. stampar sönder alla leksaker som finns,river sönder böcker ect ect.Vi känner att vi hela tiden måste ha koll på barnet.annars skadas någon och vår tonåring är rädd att kommer att skada någon allvarligt, kanske inte ännu men när denne blir äldre.( visar tyvärr de tendenserna)

Vår blir som sagt bara värre och vi frågar oss varje dag om det är något vi har gjort för att skapa detta. våra egna har vi aldrig behövt vara på , på detta sätt.har aldrig varit arg på mina bios som jag är på och ibland undrar jag om det vore bättre för denne att flytta.
har umgänge ( 5 ggr i månaden) och är 5 år.
Vi kan inte annat än säga att vi är trötta och vet inte om vi vill ha ungen kvar. vi får ingen avlastning för då säger soc -vill vi inte ha barnet tillbaka efter en helg ( tyvärr har de nog rätt)
Tyvärr är det nog många som har det så här..vill bara att ni ska veta att ni inte är ensamna...

 

[solblomma]

Hej!Att det skulle vara något "fel" på barnet vill ju aldrig soc kännas vid. Detta barn är tydligen HELT NORMAL, lite halt på vänster ben bara..
Tidigare har vi haft en tonåring placerad som vid placering enl soc bara "behövde mysa med familjen i soffan" annars var allt frid o fröjd, det visade sig dock att han/hon var grovt kriminell och missbrukade endel droger. ...vad ska man säga soc verkar inte veta så mycket alla gånger.....stackars ungar säger jag bara!KRAM till oss alla som försöker hjälpa!

Vi hade det så hela det år barnet var placerat hos oss. Det blev aldrig bättre! Det var full fight hela tiden. Vi är helt övertygade om att barnet behöver utredas, men när vi försökte föra det på tal blve det hemgång istället

Be om hjälp från soc. och läs på om neuropsykiatriska funktionshinder. Även om baren är helt utan sådana svårigheter finns det en hel del matnyttigt i hur man kan förenkla vardagen för barn med dessa diagnoser som även funkar för andra trasiga barn. Att jobba med att bryta ner dagen i mindre bitar med hjälp av schema, stoppkort, social berättelser och så vidare.

Kärmpa på och försök hitta avlastning någonstans. Annars orkar ni inte!

Kram!

 

[Gör mitt bästa...]

"FAMILJEKÄR": 5 umgängen varje månad...är det tänkt att det ska bli hemgång? Jag kan tänka mig att det stressar ert barn, att det i om att det alltid påminns om att det är familjehemsplacerat känner sig utanför och testar lite (mycket)extra pga det. Bara en tanke...inte för att det hjälper er hemma i vardagen om man inte får ändrat det... kanske dags att prata med soc? Blir så ledsen för allas vår skull, när barn beter sig såhär pga att det av ngn anledning mår dåligt pga oss som är vuxna...bioföräldrar som ej förmår att ta hand om sina barn och soc och samhället som ej ger barnen tillräckligt bra hjäp, anpassat efter barnens behov.... :bounce:

 

[familjekär]

Gör mitt bästa- hemgång nej de säger att ska bli kvar hos oss,ser ingen bättring hos bio under dessa år o barnet har bott i 3 år hos oss.
barnet har flera att umgänga med mamma,pappa,syskon,morföraldrar och alla ser separat.
undrar lite bara hur jag ska kunna sköta ett jobb samtidigt =(

Vi hade lite otur...hade en jätte bra förskolärare på vår förskola som vi hade jätte bra kontakt med o hon pratade om att det skulle utredas men vi skulle avvakta lite till,tyvärr slutade hon för att hon var så motarbetad av "gamla rävar" och nu är det så att de tycker är heeeeeellllllt normal. på 3 månader från att bup har värderat barnet till 2 år yngre än verklig ålder är barnet helt normal. De tycker inte det ska utredas något och de ringer soc o pratar med dem om att vi letar fel osv osv.
Nu har ju även soc reagerat på att förskolan beter sig konstigt.

Efter semestern byter vi förskola för vi orkar inte med komentarer som- trodde du det skulle vara enkelt att vara fosterfamilj.
vi hoppas på att nästa förskola ser något. inte för att leta fel utan för att hjälpa.
Kan ärligt säga att vi är trötta o har i många månader bönat o bett o hotat om att få kontaktfamilj, men soc nobbar, tror inte det är bra för barnet, barnet skulle känna sig utanför familjen =( =(
men det gör ju barnet redan för bios talar konstant om för barnet att den inte är vår utan deras.

Efter varje bio träff är barnet helt omöjligt och märkvärdigt som om den står ovanför oss. samtidigt som barnet har tillgång till vår släkt. barnet är ju höjt till skyarna o tror sig vara någon utöver det normala. så där vore en kontaktfamilj fel. Tycker barnet har många ändå att bli bortskämd av.
Nej vi vet faktiskt inte vad vi ska göra o som sagt att bara få lite förståelse någonstans i från skulle underlätta saker.
Saker o ting lär ju definitivt komma fram i skolan om inte annat, de lär ju kräva en utredning.

Kämpa på allihop,