Att skämmas

[Trygga Rekan]

Va jag skäms över vår placerade. Men ännu mer över mig själv just att jag gör det.

Vi har ett bar på 4 år som har flera diagnoser. barnet ser normalt ut men beter sig emellanåt mycket konstigt.

i lekparken i söndags så såg jag andra föräldrar stå och glo som fågelholkar och viska till varandra när X åt jord som en galning och triggades ännu mer av mina försök till avledning.

Jag ville skrika rätt ut-DET HÄR ÄR INTE MITT BARN. Sedan tänkte jag att jag kanske ska förklara för de gloende vad det är för fel på X men förblev tyst av hänsyn till tystnadsplikten.

Nu sitter jag och skäms över mig själv.

Någon som känner igen sig???

 

[sara]

Vår lille, som visserligen snart är 6 men befinner sig på en 3 åringsnivå, hittar ju på lite konstiga saker ibland...

I affären vill han gärna vara med överallt, hejjar på alla, talar om ifall de är fula, har skägg (kvinnor), armar som flyger och ibland daskar till antingen en ända eller makaronpaket. Nej vi tar inte med honom mer än de gånger vi verkligen måste och då är det snabbhandling som gäller

Man kan skratta åt det efteråt men visst är det svettigt när han deklarerar högt och tydligt att kvinnan i kassan har skägg. Det syns inte på honom att han har både det ena och det andra utan är en söt 6 årig pojke som har lite svårt att prata. Ibland vill man att det åtminstonde ska synas liitegrann att detta inte är en normal 6 åring.

Men jag tänker så här: Jag kan inte göra mer än att hålla kolla på honom, vara förutseende och i just detta fall när vi besöker affären att vi pratar om innan vi går in vilka man får prata med i affären, mamma, pappa och syskon INGA andra. Vi nöter och nöter flera gånger om vad man inte får göra i affären. Ibland fungerar det, andra gånger inte. Ibland använder vi även bildstöd och tecken för att förstärka.
Vill andra människor stå och viska så får de göra det, tänk om de visste hur mycket jobb vi lägger ner på denna lille pojke. Så räta upp dig och ge dig själv en stor klapp på axeln, du gör ett fantastiskt jobb även om barnet sitter och äter jord

Sara

 

[Lilla Ja]

Vi har en som är 17 med dubbla diagnoser, som oxå har svårt med det här med distansen. I början när en kom och vi var i affären där vi mötte vår bio barn 18 och slänger sig om halsen på bio barn inte häftigt alls. Eller inte kan uppföra sig på badstranden bara drar av sig badkläder framför vem som helst bara för att såg en liten göra så. man ser inte på vilket funktionshinder det är. Jag brukar försöka att inte bry mig så mycket, jag har ju det som jobb oxå och går ofta i affären med våra boende så de vet. Men det klart att det blir skämmigt för .våra biobarn när sådant händer

/ Lilla ja

 

[ahmi]

Jag undrar över att du säger att du inte kan förklara med hänsyn till tystnadsplikten. Vi har bara tystnadsplikt ang våra kontaktbarn, våra fast placerade har vi ingen tystnadsplikt mot utan får lov att berätta vad som är nödvändigt. Och i ditt fall som har barn med funktionshinder kan jag väl känna att det nästan måste vara nödvändigt att få förklara ibland. Hade jag varit som du hade jag kollat igen för jag tror inte att du har tystnadsplikt, jag kan iallafall inte se hur vårt liv skulle fungerat om vi hade haft det. Bara en tanke kram och lycka till.

 

[mat-tilda]

Mina små och stora pojkar uppför sig absolut inte som de borde när vi är ute bland andra. De hörs och syns över alla andra. För längesedan hade jag en liten dubbbelvikt lapp där det stod: Du har nyss bevittnat en jobbig (tror jag det stod) situation som beror på ett osynligt handikapp. Vill du veta mer om det ring mig gärna så jag får förklara. Ibland önskar jag en tröja med ett tryck på ryggen med texten :personal.

 

[många ungar]

Vid ett tillfälle när vi hade våran första Och denne skulle till tandläkarn!
skämdes jag så jag kunde sjunka genom golvet....
Liten som skulle fylla 7 hade aldrig sett en tandborste Tänderna var bruna o fulla med hål Det var jag själv som hade beställt tid för att få bukt me problemet men det var ganska lång väntetid.
Tiden då man gått runt o tjoat om att vi skulle bli familjehem o var lyrisk hade minskat lite trodde att ALLA visste ( bor i en liten håla) så glada ihågen traska vi till tandläkaren
Där blev jag utskällt efter noter hur slarvig jag var som inte lärt barnet borstat tänderna det var fyy och skam
Jag fick överösta den arga tandläkaren och skrika att det var ett fosterbarn!!!

Stackars våran

 

[Bellixedda]

@ många ungar..
Hade samma situation hos frissan med en liten tjej som hade tunnt stripigt och aldrig klippt hår.
Jag blev utskälld efter noter om hur håret var skött, när jag förklarat att det var inte mitt barn utan ett barn som tyvärr inte kan bo hemma av olika skäl.. fick vi klippningen gratis..

Håller med ovan - är innerligt trött på kommenatren- Åh vad ni är duktiga, åh det borde finnas fler som ni...

Och visst skäms man ofta... beteenden i affärer och bland folk som ens biologiska inte ens kunde drömma om. Håller med borde finnas en tröja med text Personal eller varför inte Familjehem :rollhappy:

 

[Adal]

men en sådan tröja kan man ju fixa själv
finns ju stryka på bilder så varför inte stryka på text :wink:

 

[Mammiluren]

En fundering kring tystnadsplikten.
Vi har ju tystnadsplikt som familjehem, men tystnadsplikten gäller att inte avslöja saker som kan vara till men för den enskilde. Detta tolkas ibland av soc. som att man inte fär säga något till någon. I min värld är det ibland bättre att säga litegrann (som din lapp) än att skitsnacket runt barnet ska ta fart. Vad är mest menligt för barnet? En annan sak är ju att en del plaerade barn pratar vitt och brett om allt - då känns tystnadsplikten lite knepig

Jag tror att med sunt förnuft och barnet i centrum kommer man himla långt! Om ni har läst flickan sol lekte med elden finns där en passus när Lisbeth Salander placers i familjehem (hjälp) då hör hon familjhemsmamman prata med grannfrun om Lisbeth. Hennes reaktion är att hon inte vill vara något jävla socialprojekt. Det tror jag är kärnan i tystnadsplikten. Varför berättar man och för vem? Ibland behöver man ju berätta på jobbet eller för grannen, men det är skillnad på att berätta varför ma är lite disträ eller varför ungen för sjuttitolfte gången sitter på grannes garagetak och att hänga ut barnet och dennes anhöriga och uppleverlser.
Svamligt - men hur tänker ni?

 

[Adal]

fast vår soc sekr sa att vi inte har tystnadsplikt som famhem men att vi ska vara varliga med vad vi berättar. Däremot när vår lille var kontaktbarn hos oss...DÅ hade vi tystnadsplikt..

 

[honey]

Jag håller med dig Mammiluren................

Sunt bondförnuft kommer man långt med.
Och ibland är det bättre att berätta valda delar än att "tiga och lida".
Så länge man gör det med respekt för barnet och dess historia kan det inte bli fel (i mina ögon).

Och är det så att "barnet" själv pratar vitt och brett, ja då är ju tystnadsplikten satt ur spel.
Då kan man ju snarare vara tvungen att rätta, för att det inte ska bli helt galet för "barnet".

Svårt, javisst, men inte omöjligt!

 

[Jadå]

fast vår soc sekr sa att vi inte har tystnadsplikt som famhem men att vi ska vara varliga med vad vi berättar. Däremot när vår lille var kontaktbarn hos oss...DÅ hade vi tystnadsplikt..

Det stämmer precis det Adal!

Jag skulle inte vilja ha en tröja som det står personal eller familjehem på när jag är ute med mina barn. Det skulle för mig kännas som ett konstigt sätt att distansera mig på. Men alla är vi olika och det tycker jag skulle vara en bra text på en tröja - Alla är vi olika :razz:

 

[Trygga Rekan]

vi har skrivit på ett tystnadsplikts avtal via vår organisation. Det är väldigt strikt kan man tycka.jag har tagit det säkra före det osäkra och varit mycket försiktig. Men det är ju inte alltid barnets bästa. Men det där med lappen tycker jag var en bra sak. Jag ska genast skriva en.

 

[Tolmia]

Det hände ibland att jag skämdes för situationer när mina biobarn var små.
Innan de fått diagnoser. Men det gick över.
Samma med våra familjehemsbarn. Och det gick över det också.
Jag kan dessutom vara ganska högljudd själv om det behövs för att få dem att inte försvinna i en folksamling till exempel. Ropa tillbaks den innan de försvinner.
Det är ingen idé att bry sig så mycket hur det ser ut för andra som ser oss.
Men visst var det jobbigt när jag var ung.
Alla våra barn har diagnoser men det visste man ju inte i början.
Och visst informerar jag om barnens funktionshinder om det behövs. Det gjorde jag innan vff också.
Tyckte att det hörde till mitt jobb att underlätta för barnen.
Men det beror lite på situationen hur mycket information jag ger.
För om jag informerar när barnen hör riskerar jag att pojkarna uppfattar det som att funktionshindret är en ursäkt för att kunna busa mer än nödvändigt.
Och det var ju ändå inte meningen.
Jag brukar sällan berätta att de varit fosterbarn hos oss när de var mindre.
Men ibland har pojkarna behov att andra ska veta och då säger jag det så klart.

 

[ela]

Jag kan också känna igen mig lite i det du beskriver. Vi har bland annat ett mindre barn med tre olika diagnoser placerad hos oss och i många fall kan h*n ha ett mycket underligt beteende och många blickar och kommentarer har vi fått genom åren.

Numera har vi lärt oss att hantera det och faktiskt strunta i vad andra tror och säger, vi vet sanningen och det är det som är det viktiga.

Om någon tittar eller kommenterar brukar jag ibland fråga om dom undrar över något, ofta blir som tysta och går... frågar dom rent ut brukar jag svara så gott jag kan men utan allt för mycket information.

Numera har vår bilder och teckenstöd vilket gör att det ganska tydligt syns att inte fungerar som alla andra.