Behov av fler ideér....

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Hej!

Jag är ny här inne. Vi fick en placering i somras (en 6 åring). Det är vår första placering.
Vi fick inte veta så mycket om hur det har varit i hemmet, men enl tidigare familjehem som barnet var i
var det tydligen missär.
I början när barnet kom var det fogligt och uppförde sig näst intill exemplariskt, lite otäckt faktiskt.
Nu har barnet börjat blivit lite mer som ett barn ska vara. förutom att barnet ger sig på djuren (slår, matar med tvättmedel ja listan kan göras lång). Problemet är att h*n inte förstår att man inte får göra andra illa. Förstår att det bottnar i någonting... men sen att h*n inte förstår skillnaden med att tala sanning och att ljuga. Vi kan stå och se hur h*n gör illa djuren, men h*n kan ändå säga att "jag gjorde ingenting". Och så har det blivit med det mesta nu. Så fort vi inte har full uppsikt så händer det massa konstiga saker. Det går inte att lämna h*n ensam ens en minut.
Jag vet inte hur man ska på ett bra sätt få bukt med detta. det är otroligt energikrävande. Hur ska jag göra??
 
Hej och välkommen hit!
Känner så igen mig i vad du skriver förutom att vara elak mot djuren (för det har vi inga)
Vår lill* :angel: har en liknande bakgrund... kom i höstas som knapp 4 åring och det var samma där. Otroligt duktig, hjälpsam, snäll och lätt att hantera. Blev varm i kläderna och nu ljugs det dagarna i ända (tror inte att :angel: förstår innebörden av när man säger att dom ljuger/talar osanning) hittar på saker och skyller på vårt yngsta biobarn (som är 2 nästan 3 år äldre) har ett dåligt ordförråd, och förstår därför inte när man ska förklara saker och ting. Härmar allt som biobarnet gör och lyssnar inte när biobarnet säger till, allså bara skiter i vad han säger och skrattar åt saken. Vår bioson är så trött på situationen att han bara vill att :angel: flyttar...

Jag står lika handfallen som du och frustrationen växer mellan varven, känner att man inte når fram.

I vårt fall så tror jag att bioföräldern har drillat vår lill* :angel: så himla hårt till att vara duktig och skötsam så att ingen ska märka att något är fel och nu när barnet inte behöver vara duktig längre så faller allt tillbaka långt bak i utvecklingen. Jag tror dock att det ger sig med tiden men innan man når dit fram så är det himla jobbigt.

Kanske det kommer några kloka råd här på listan, vet att det finns många duktiga tjejer här inne, några kloka killar finns det ibland oxå.

Lycka till!
kram Adal
 
Eran situation påminner om våran.....Mycket energikrävande.... Vår lilla har också vänt från att vara
väldigt lättsam till en liten :evil: emellanåt.Vi behöver också bevaka hela tiden annars händer "tokiga" saker. Man kan ta lilla på bar gärning och fråga varför gör du så? Svarar ofta jag ville det eller vet inte.
Vi har fått Handledning från BUP och de betonar att vi måste ge positiv feedback för minsta lilla

bra :angel: gör och "inte se" alla tokigheter.Det kan vara svårt ibland då det mesta som görs under dagen är tokigheter.
Vi har också djur som lilla kan agera ut emot. Inte sååå farligt men kan tex markera sparkar mot vår katt eller stänga in den i garderoben.
Har hört att barn som utsatts för sexuella övergrepp ofta kan ge sig på djur......
Vi har hemma rensat ut saker för att minska konflikter och sabotage. Tex plockat bort spel,pussel,tuschpennor från lillas rum. :angel: får gärna rita eller spela spel men måste då fråga och få hjälp att ta fram.Toaletten är låst då jag otaliga gånger fått torka mycket vatten. Har satt trasan i handen på lilla som själv fått torka. Ändå kan precis samma sak hända igen efter 10 min.....
 
Skönt att man inte är ensam om detta lilla delikata problem :wink:

När vi frågar varför h*n gör något som blir tokigt eller fel så får vi svaret att -jag får inte göra så... eller jag vill inte göra det. Alltså vår :angel: vänder på det precis som om h*n inte förstår vad det handlar om eler vad h*n svarar.

Vi berömmer vid bra saker och belönas med ett stort leende, men lill* har så lätt att ta till tårarna vid minsta motgång. Som tex vid matbordet när h*n är mätt, från början så fick h*n ont varje gång h*n var mätt och tårarna trillade på kinderna men inte ett pip kom över läpparna. Numera säger h*n ifrån att nu orkar jag inte mer... en liten seger iaf :razz:

Vår lill* har dock inte ritat på saker eller kladdat så här är det ganska fritt med pennorna, vi har dom visserligen inte framme på låga höjder men ändå i tahöjd om man sträcker lite på sig.

Dessutom gråts det i tid och otid och numera låter det oxå om :angel: , det gjorde det aldrig i början.
 
Det som jag tycker är jobbigast nu är att allt ska ske på :angel: sätt.H*n vill bestämma när och hur och var saker ska ske eller göras.Får h*n bestämma är h*n nöjd och glad.
Tex kan jag på kvällen säga,-när du tittat färdigt på barnprogrammet ska du borsta tänderna.
-Ja svarar h*n och går in i syrrans rum.
Jag går efter och frågar -Vad var det du skulle göra nu?
-Borsta tänderna......(alltså har h*n hört)-Bra då gör vi det nu....
Man kan tro att vi bor i ett stort slott då det kan hända så mkt på väg till toaletten.Väl där kan det vara besvärligt med tandkrämen.Hjälper jag att sätta på tandkräm så kommer :angel: på att h*n nog visst kan själv...... Får :angel: då bestämma så tvättar h*n bort "min" tandkräm för att sätta på ny.
Men jag bestämmer och h*n har redan tandkräm men får gärna fixa tandkrämen imorgon. :angel
Sen kryper :angel: ner i sin säng och när jag böjer mig för att ge godnattkram så drar h*n upp täcket över huvudet.När jag då säger att-Jaha du vill inte ha någon kram idag?-Neeej hör man under täcket.
-ok då får vi kramas mer imorgon då ,säger jag och går ut ur rummet.
Hinner inte långt förrän h*n ropar att h*n visst vill ha en kram.Och det får h*n så gärna.....
Så fick h*n bestämma den här gången då.....
Kämpa på alla. Jag är optimist och tror att det går över eller blir mer hanterbart framöver. :wink:
 
Oj, vad jobbigt ni alla verkar ha det just nu! Hoppas det lugnar ner sig snart. För att det kommer bli lättare är säkert :razz: Frågan är bara när?
Som vanligt när problem uppstår tänker jag att barn gör rätt om de kan. Den inställningen hjälper mig mycket vad det gäller att ha tålamod med små och även lite större :angel: :angel:
Det är ofta väldigt svårt för människor att kännas vid fel de har gjort. Detta gäller både barn och vuxna. Ett sätt att hjälpa barnen kan vara att berätta om saker man själv gjort som inte var så lyckade, att visa på sina egna tillkortakommanden och få dem att förstå att alla gör fel ibland och att det inte är något farligt. Att visa att inga av oss människor är ofelbara men att vi är värda att älska ändå. Att du som vuxen kan säga "Förlåt mig nu gjorde jag fel" till barnet är också viktigt. Att hjälpa barnet hitta sätt att rätta till det som blivit tokigt.
Maktlöshet är ingen behaglig känsla och det är utmärkt om barnet kan slippa känna det. Därför är det ju jättebra att låta det bestämma över sådana små saker som du nämner, Pappsen. Man får som vuxen välja sina strider :wink:
Att prata med barnet precis i situationer när du/barnet är upprört är ofta inte så lyckat. Tag det bara vid handen och led det därifrån. Det är när allt är lugnt och avspänt (för oss är det ofta vid nattningen) som man kan prata varför det blir fel ibland.
Dra er inte för att fråga om ni undrar något kring det jag skrivit. Det kan ha blivit lite svårförståeligt ty timmen är sen och tankarna trötta.
Lycka till nu allesammans med era små!
 
Tack alla för era svar och för att ni delar med er av era erfarenheter. Det är skönt att kunna ventilerar lite tankar och funderingar. Det här är vår första placering så vi har ingen erfarenhet alls.
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp