Vi har ett tonårsbarn som är LVU-placerat hos oss sedan 5 år tillbaka. Hela bakgrunden eller alla detaljer som var grunden till omhändertagandet har vi aldrig läst eller hört. Så mycket är säkert att föräldrarna inte är lämpliga på många sätt.
Med anledning av barnets ålder och att det uttryckt att det vill ha mer umgänge så har detta successivt ökat. Vi vet att ungdomen hos föräldrarna får göra saker som är olagliga och som både kan förstöra framtiden för ** själv och andra. Barnet är i ett riskläge på många sätt.
- Åh, vad det är svårt att skriva utan att röja för mycket :littlesad
Nå, trots åldern är barnet ej moget eller reflekterande vilket gör att det inte självmant kan välja det rätta eller säga ifrån till föräldrarna (vilket det förmodligen inte vill heller).
Allt som vi här hemma säger är rätt eller är oroliga för får ingen respons hos barnet, som då tycker att vi pratar skit om föräldrarna (lojalitetskonflikt). Vår oro får heller inget gehör hos soc. Jag tror inga föräldrar skulle tillåta att deras barn vistades i en så sjuk miljö eller låta den få ett så starkt inflytande på sitt barn. Men bara för att det är biologiska föräldrar så accepterar man mycket mer. Jag är absolut för att barnet ska ha tillgång till sina föräldrar men att se att barnet far illa av inflytandet är mycket frustrerande. Kanske kan vi inte göra så mycket mer men det känns i dagsläget inte som om vi gör ett gott arbete.
Även här hemma har föräldrarna kontakt med barnet många gånger per dag. Föräldrarnas inflytande och närvaro känns större än vad vi har. Det känns som om de sitter i mitten av familjen och har koll på var vi är och vad vi gör. Det kanske blir så när barnen blir äldre men det känns som om vi har en inackordering här mer än en familjemedlem.
Frustration!! :x Vad ska vi göra?
Med anledning av barnets ålder och att det uttryckt att det vill ha mer umgänge så har detta successivt ökat. Vi vet att ungdomen hos föräldrarna får göra saker som är olagliga och som både kan förstöra framtiden för ** själv och andra. Barnet är i ett riskläge på många sätt.
- Åh, vad det är svårt att skriva utan att röja för mycket :littlesad
Nå, trots åldern är barnet ej moget eller reflekterande vilket gör att det inte självmant kan välja det rätta eller säga ifrån till föräldrarna (vilket det förmodligen inte vill heller).
Allt som vi här hemma säger är rätt eller är oroliga för får ingen respons hos barnet, som då tycker att vi pratar skit om föräldrarna (lojalitetskonflikt). Vår oro får heller inget gehör hos soc. Jag tror inga föräldrar skulle tillåta att deras barn vistades i en så sjuk miljö eller låta den få ett så starkt inflytande på sitt barn. Men bara för att det är biologiska föräldrar så accepterar man mycket mer. Jag är absolut för att barnet ska ha tillgång till sina föräldrar men att se att barnet far illa av inflytandet är mycket frustrerande. Kanske kan vi inte göra så mycket mer men det känns i dagsläget inte som om vi gör ett gott arbete.
Även här hemma har föräldrarna kontakt med barnet många gånger per dag. Föräldrarnas inflytande och närvaro känns större än vad vi har. Det känns som om de sitter i mitten av familjen och har koll på var vi är och vad vi gör. Det kanske blir så när barnen blir äldre men det känns som om vi har en inackordering här mer än en familjemedlem.
Frustration!! :x Vad ska vi göra?