Bli familjehem

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
S

SaWe

Hej!
Är helt färsk är på Familjehemmet. Vi är en familj med mamma, pappa och en fyraårig son. Vi har länge funderat på att bli familjehem men hur gör man? Kan man ha specifika önskemål? Kan man önska en uppväxtplacering?
Ja frågorna är många! Vore väldigt tacksam för alla svar jag kan få.
God fortsättning på Er alla!!!!!
 
Välkommen!

Du vänder dig till en eller fler kommuner alt organisationer. Önskemål kan ni ha men det begränsar också möjligheten att hitta ett matchande uppdrag till er. Man kan inte önska en uppväxtplacering eftersom det "inte finns". Många gånger så tror man starkt att en placering kommer bli långvarig eller t o m för hela uppväxten men inte ens om båda bioföräldrarna är avlidna så kan men VETA detta.

Varför önskar ni en uppväxtplacering :roll:
 
Instämmer med Hjärtat!

En familjehemsplacering är ju inte bara ett till barn i familjen. Det är ett barn som troligen har en egen familj och släkt. Det är inte en flicka med lockigt hår som i Rasmus på luffen. Det är ett barn - eller en ungdom med en historia och ett, ofta, tugnt bagage. En familj och en släkt som har synpunkter på det mesta! Enligt min erfarenhet är det inte barnet som är jobbigt utan allt som följde med på köpet. MEN det är också givande och berikande om man är berdd att möta människor där de är. Famijehem är inga övermänniskor och föräldrar och placerade barn är inga undermänniskor! Alla människor gör saker man blir arg och frusterad över - det är en del av livet att vara familjehem. Det är också att se människor växa till oanade höjdet!

Hör av er till kommunerna i er närhet. De brukar vara lite olika snabba på att höra av sig. Som hjärtat säger så begänsar önskemålet om en uppväxtplacering er en hel del. Jag har lärt mig på vägen att det är hur barnet och dess föräldrar passar med er som är avgörande - inte ålder, kön, etnicitet eller liknande!

Alla i familje måste vilja detta lika mycket! det är ett helfmiljsåtagande och man kommer att få utsåt både obehagliga frågor och, i mitt tycke, obehgliga guldstjärnor.

Lycka till!
 
Kan inte annat än hålla med Mammiluren.
Det pendlar så fort i denna värld, från att soc ber oss att göra en vårdnadsöverflytt, tills 3 månader senare är barnen hemflyttade.. Pga byte av handläggare som sett saker helt annorlunda än den innan gjort.Innan pratades det om uppväxtplacering.
Vi har fått tagit massor av skit av bio släkt, hotat oss,pratat skit om oss till barnet o till soc. En unge som mått så fruktansvärt dåligt av alla umgängen, aggresiv, marddrömmar, bajsat på sig ect.
Ändå har vi fått stått ut med det och man har gjort det... för barnets skull. Vi har många gånger velat kasta in handduken, men sen har man tittat in i de tårdränkta ögonen som kramar om en och säger mamma. Då ångrar man sina tankar. Vad vore denna unge utan oss.

Tänk efter flera gånger om, för oss var det mycket jobbigare än jag någonsin trott.
Men också väldigt berikande, och "tyvärr" kommer vi nog ge oss på detta tåg igen.
För inte kan det väll bli såhär illa igen ????????
 
Självfallet så förstår vi att det inte kommer att vara "en flicka med lockigt hår som i Rasmus på luffen" utan ett barn med en historia och släktingar som kommer att vara viktiga och delaktiga. Att jag undrar över "uppväxtplacering" är mest för att jag helt enkelt undrar hur det funderar. Eftersom att vi har en liten son så har jag som mamma funderingar och en oro över att om man har barn placerade hos sig i kort perioder så kanske (bara tänker högt) sonen tillslut får svårt att knyta an och tillslut kanske frågan kommer -Mamma när ska jag flytta här ifrån?

Mycket att fundera på......
 
Hej. Har själv en fyra åring som kom till oss som 8 mån hon är numera vårdnadsöverflyttad. Vi fick för ett år sen en bebis till på 4 mån och jag har också fasat över om den lilla måste flytta hem, fyraåringen tror ju att bebisen är dess lillasyster är ju för liten för att förstå även om man förklarar aldrig så mycket. Vi har en egen biodotter som var 8 år när vi började som familjehem, vi valde att vänta tills hon var stor nog att förstå för att kunna få lov att vara med och tycka, det påverkar ju dock biobarnens liv väldigt mycket. Vi har också varit noga med att inte ta placeringar som är lika gammal som hon så hon får ha sitt liv och sina kompisar. Så om ni är oroliga för hur han ska reagera så föreslår jag att ni väntar ett par år till så han kan förstå vad som händer. Tycker dock att ni ska satsa på detta då det är det roligaste och mest givande som enligt min mening finns! Lycka till!
 
Oftast heter det "uppväxt placering2 det tros vara lättare att hitta familjehem då. Vi är inne på vår 7 uppväxtplacering. alla de andra har plivit avbrutna av helt olika anledningar. ex kommunen fick ändrade planer (läs dålig ekonomi). En mamma ansåg vi var en bra mamma så liten flyttade hem. en ville flytta till eget boende. en annan skimmade våra kotakort och mycket annat så vi sa upp oss. En hamnade på institution. Så du vet aldrig/inte soc heller.

Det är jobbigt för biobarnen så JAG skulle vänta tills mitt eget var minst 10 år. men det är svårt för stora barn ändå, speciellt när det inte blir som vi vuxna sagt.Det vi har gjort är att vi värnat om vår dotters egen tid med oss föräldrar, att hon alltid har fått höra att hon är vårt biologiska barn och det gör en stor skillnad. pratat prata.Vårt bio barn har alltid sovit mellan oss i sängen. Försöka att ha distans i relationerna mellan bio och placerade. Som skrevs tidigare inte för nära i ålder. biobarnets kamrater och aktiviteter ska de få ha ifred.men fel kommer det att bli hur ni än gör, för det som funkar i en familj blir galet i en annan. Det får vi nog acceptera.

Du värkar klok så jag tror ni fixar att vara Familjehem. Följ din egen intuition.
 
Nu ska jag skriva som biobarn til föräldrar som tog emot barn som familjehem. Jag var 9år då vi började ta emot barn som kotaktfamilj och 10 när vi blev familjehem.Några barn kom och några for- andra blev kvar i många år. Någon till han flyttade hemifrån.... Ibland blev även jag och min familj frustrerad och fattade inte hur man kunde flytta hem några, men i vår familj fick vi bibarn alltid vara med och tycka till om de placerade barnen. Och vi blev nog stärkta som famlj a att ara familjehem. Jag har nästan enbart positiva erfarenheter av att vara biobarn i ett familjehem.... :razz: . Det är därför jag - när jag var tonåring bestämde mig för att bli familjehem när jag blev vuxen.... :idea:

Just nu skulle vi inte fundera på att ta ytterligare ett barn till som riskerar att flytta- detta pga att vår placering slitit och sliter ibland fortfarande mkt med att vara distanslös. Det ska vara tryggt kring Liten. Vi tänker alltså kring vår placering som du tänker om ert biobarn. Å andra sidan så är ert barn säkerligen en helt normal och trygg liten grabb som kanske fixar detta med placeing helt suveränt.

Fortsätt era tankar!! och skriv vidare hur vad som sker. :)
 
Hej

Vi har en placering sen 3 år tillbaka, som är en "trolig uppväxtplacering" Det har vi fått höra hela tiden och jag hoppas verkligen att det blir så, för :angel: är lika mycket älskad som våra biobarn, ingen skillnad överhuvudtaget.
Skulle det mot all förmodan bli hemgång för våran :angel: hoppas jag att vi kommer att kunna hålla kontakten ändå.

Nu står vi i kö igen för ytterligare en plac. som vi önskar ska vara en "trolig uppväxtplacering" det med. Det har vi önskat för att våran nuvarande plac. ska slippa mer skilsmässor så småningom. Är medveten att det kanske kommer ta tid att få en sån plac, men vi har inte bråttom, och som någon skrev helt säker kommer man ju aldrig bli.

Lycka till :banan:
 
Vår dotter (adopterad) var 3 år när vi började fundera över dett med att bli familjehem på heltid....Hon var 4½ när de två första kom....de var då 5 och 2½.....efter drygt ett år kom deras storsyskon som då var 8.....För vår del har just "syskonbiten" fungerat hur bra som helst!

När de var små så körde vi nån sorts millimeterrättvisa just när det gäller tid&uppmärksamhet.....och mer och mer sen styrt över det efter behov......och det med övertydlighet!

När vi gick PRIDE så ingick ju att vi tillsammans med soc skulle komma överens om vilken sorts placering som skulle passa vår familj.....Då önskade vi ett så långt uppdrag som möjligt just för att vår dotter är adopterad och har risk för separationskänslighet.....
Vi hade tänkt oss en.....det kom två som sen blev tre!!!!

Nu har det gått snart 10 år.....och vi kan inte se att vår egen har förlorat något alls....MEN vunnit massor!!!!

I vår familj finns också 3 vuxna bio/styv-barn som växte upp med att vi tog hand om barn som hade det svårt......både med och utan placering från soc.....och ena dottern funderar själv på att bli familjehem, den andra är snart färdig socionom.....och sonen gillar sina extrasyskon på vanligt vis... :wink:

I dag/kväll/natt har vi till och med 2 extra barn här.... kompisar....så dom är 6 st mellan 11 och 17.....Det är hellugnt!!!Maken jobbar natt så det är tur att vårt hus är utbyggt på ett bra sätt..... :claphappy:
 
Tack alla för era svar, tankar och kloka ord :bow
Hur börjar man? Anmäler man sitt intresse till socialkontoret i sin kommun? Eller till flera kommuner? Vi bor i en ganska så liten kommun.
 
ta kontakt med din kommun och fråga var och när de har FAMILJEHEMSUTBILDNING. stora kommuner har det ofta och regelbundet. Små kommuner vet jag brukar gå ihop och du kanske får er utbildning på annan ort. i stockholm är det samma utbildning som man får gå inför adoption.

lycka till
 
Tyvärr är det så att långt ifrån alla kommuner har vare sig utbildning eller PRIDE. I vår relativt stora Norrlandskommun har man ingen PRIDE utan träffar soc för en halvdags djupintervju var för sig. Svaren tolkas av soc som redan hade bestämt sig innan. Sen vi vi önska hur stora barn vi ville ha vilket soc bröt vid första tänkbara tillfälle. Våra var jättesmå när vi började 2 år respektive ett halvår. Det har funkat bra - de vet ju inte om något annat. Vi har haft förmånen att de har kunnat åka till farmor och farfar när det varit grönjävulskt (vilket de varit med den sista). Det gäller att veta vad man ger sig in på och kunna prata med varandra så man räcker till till alla barn. Vi hade en särskild aktivitet (ridning) för mannen och lånebarnet. Det gav mig tid med våra barn och en viktigt barn-mans kontakt.

Utbildning hade de kunnat stoppa upp någonstans där solen aldrig lyser. Två prusseluskor som aldrig gjort ett fel i hela sitt liv och vet allt om hur familjehem känner och tycker - utan att ha varit det själva. Fördelen är attman träffar andra familjehem som man kan utbyta erfarenheter med!

Ta kontakt med flera kommuner och lita på er själva! Ni är proffs på ert liv och vet vad som fungerar. Det kan lätt kännas som att om man tackar nej så hamnar man på svarta listan -.- skit i det! Det är soc som behöver er! Våga stå på er och ställ krav!! Se till att ni får rätt ersättning och att ni har handledning och utbildning i ert kontrakt! Se också till att ni som vuxna har avlastning så att ni kan vara själva ibland - det kommer ni troligen att behöva.
Lycka till!!
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp