Distanslösa barn

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
M

melodi

Hej !
Jag är ny,har halkat in i familjehemsvården på ett bananskal.Har två barn på 4 o 6 år.
När man är borta hos folk så är de först lugna o lite blyga.Men ganska snart tar de över o blir ganska "kaxiga"
Ber andra vuxna som de inte känner att flytta på sig för de vill sitta där.Säger den vuxne ifrån ger dig sig inte o kommer närmare o närmare o petar upp i ansiktet på folk o ger sig inte o säger snnäällla.Lyfter jag bort dem.Skriker de aj aj du gör illa mig o springer dit igen,
Samma sak när vi åker buss ,de ska byta plats hela tiden ,Vilket de inte får men så fort jag tittar bort säger de ,,haha vi gör det ändå.Lyfter tillbaka o de upp igen.Som en 1,5 åring .fast de kan man ju hålla kvar.
När vi går bland trafik vägrar den lilla hålla handen. Springer helt okontrollerst omkring i trafiken så man får ta tag i handen o hålla i.,då sätter han sig ner på backen...o drar åt andra hållet o skriker att man håller hårt. Vilket de blir om hen drar åt andra hållet. De lyssnar inte alls när vi är bland folk.Hemma o bara vi går de hur bra som helst.Men vill gärna att busa o bli burna av folk de inte känner.Man säger ifrån o tillslut säger den angripne att de är ok.. vilket jag egentligen inte tycker att det är.Någon som känner igen de här o lite hur man ska bemöta.De lyssnar inte alls utan bara skrattar o springer iväg.Och då kan jag ryta i ganska hårt.
Känner mig lite lätt maktlös. :bounce:
 
Hej ! O välkommen till forumet! Det verkar arbetssamt som du har det med dessa 2 barn! Minst sagt! O på många vis, o jag undrar hur länge dessa barn har varit hos dig/er? definitivt är det ju så att dessa barn kommer behöva mkt gränssättning, o jag tror att det kan hjälpa om dessa barn inte ständigt är tllsammans. Det är min spontana reaktion- de verkar trissa upp varandra. Distanslösheten är ett faktum o det måste man stävja- vår placering kom som 2.5åring o gick till ALLA för att "styla" in sig, typ- "titta på mig så söt jag är".... Det fanns alltså inte några tråkiga kommentarer oma tt andra ska flytta på sig eller liknanande arrogans o sådan egocentrism på det sättet. Under lååååång tid fick jag hålla barnet i handen o vänligt men bestämt säga till barnet lite högt o tydligt att man inte ska krama o pussa alla .... Idag är det mkt bättre- dock ratar h*n med lite för många nänniskro - men h*n kramar iaf inte alla elelr kryper upp i deras ansikten direkt....

NI har inte bara distanslösa barn- utan även barn med trist attityd- o det tror jag är viktigt att tidigt sätta stopp för...annars går det mkt lätt galet tidigt. MEn hur göra då...ja, jag funderar.... För din egen skull kan du när ni är bland andra människro vara tydlig med dina ord till barnen- typ, Drar du så mkt så gör det ont, jag håller llöst om du inte springer ifrån mig.... jag har sagt til dig att jag håller i dig om du inte lyssnar på mig...det är farligt att springa ifrån mig därför håller jag dig i handen.... Så kan vara skönt- då förstår de flersta runtomkring att det inte är DU som gör fel!!!

I övrigt , som jag kommer på nu är att dela på barnen (syskon??) ofta- om det är möjligt- kanske lyssnar de bättre när de är ensamma.... Lite snabba tankar medan maten puttrar på spisen...kansek kommer på fler saker efterhand.... Dessa abrn komemr behöva mkt tydlighet struktur o kontinuitet så ta hjälp av andra när det är möjligt- människro som tänker o gör likadant- det gagnar barnen? Ps. går de i förskoaln? ds
 
Håller helt med GMB, dom ska absolut inte vara tillsammans när man går bort, ni får gå bort en o en, ramar o regler fyrkantigt som attan måste nog dessa barn ha, totalt oacceptabelt beteende.
Önskar dig ett stort lycka till, be om handledning från din kommun :smirk:
 
Distanslös barn tror jag är vanligt i familjehemsvärlden för det är ju inte så lätt för ett litet barn att förstå att det är ok att flytta hem till främlingar i ett jourhem och sen flytta vidare till främlingar i ett familjehem men det är inte ok att prata med främlingar på bussen. Vår :angel: var totalt distanlös och vi fick en smärre chock första gången vi träffades och hen stod på trappan 4,5 år gammal och sken som en sol och sa: Hej min nya familj här kommer jag!
Nu har det gått nåt år och det börjar ge sig men visst lyser distanslösheten igenom ibland men det gäller att vara tydlig både mot barnet men oxå mot folk i ens närhet att det är inte sött och gulligt det är ett oönskat beteende att gå till vem som helst och det kan i extrema situationer utnyttjas av fel människor.

Om du åker buss med två barn som vill bestämma, provocera, testa gränser eller vad det nu är de gör så kan du ju inte dela på dig för att kontrollera båda (och det märker de såklart) så jag håller med de andra dela på barnen så mycket som det går eller var två vuxna när ni åker buss i början tills det fungerar bättre.
Välkommen hit och lycka till med dina :angel: :angel:
 
Tack !! .Haft dem några år som kontaktfamilj.. nu ett par veckor.
Som kontakfamilj funkade ju bra. Då va de mesta runt dem .Och hemma funkar de bra.Testar gränser ,men de är under kontroll. Nu försöker man ju slussa in dem i lite av min vardag. Jag är ensam så de blir svårt o dela dem.Ja de syskon. Ja de har en trist attityd åxå. Hur man nu ska jobba bort den..Ja de kommer att behövas mycket gränsättning.Men de blir ju svårt i början, man jag ju inte säga nej hela tiden,Den minsta hade jag egentligen tänkt tacka nej till ,,men va gör man när de inte finns någon annan..Svårt att bara välja ett barn. :banan:
 
Tror det handlar mycket om att våga vara vuxen ta rodret o lära om lära rätt även när dom skriker aj :razz: ett ofta väldigt effektivt sätt att få vuxna ur balans i makt kampen som pågår.
Det finns ju orsaker till placering oftast bristande omsorg som gör att dessa barn blir små överlevare.
Vår går gärna fram till människor i affären o påpekar det mesta allt från att säga till när någon gör fel eller bara upplysa om att skosnörena gått upp.
Vi var ute o grillade korv på allmän plats gick hen fram till en mamma o frågade:
Får du elda här?? Sen gav hen sig in i en vild diskussion med denna mamma om allt o inget.
 
Läser här och absolut ska du våga vara vuxen. Vad andra tycker och tror måste man helt enkelt strunta i. Det är jätteviktigt för de här barnen med stopp. Och du skriver att du inte vill tjata och säga nej helatiden, jag tror inte att man altid behöver säga ordet nej. Man kan sätta stopp på andra vis också, tex leda där i från, visa med handen som stopptecken att det där är inte ok. Sen kan man själv försöka hitta varierande ord till nej. Exempel det är inte okej, stopp, osv.

Vet inte hur många gånger mina egna barn har ylat och skrikit iköpcentrum eller på andra offentliga platser för att jag just satt stopp för det som inte fallit de i smaken. Det hör ju till våran roll som vuxna att visa vägen.
 
Håller med dom flesta ta fajten skit i vad folk runt er tänker du vet ju svaren...Jag skulle börja informera den största redan hemma innan busstur eller dyligt : nu gör vi så här för så gör man. vid rätt betende ta med någon rolig sak som belöning det ska vara roligt att göra rätt.

Skickar över en energi kram...

ps har haft en liten :angel: som smet i varuhusen tog något att äta o grävde ner sig bland burkar eller dyligt man fick gå och lyssna tills man hörde ett smackande......där snackar vi mistlur...

Mikkeman
 
Ja jag misstänker starkt att jag har rätt. Jag ska försöka informera innan.När jag tänker efter så gorde jag ju det med den stora när hen va liten.Ja de behöver delas på åxå. Men de som hände på bussen va att jag lyfte tillbaka på sättet gånger hundra.
O även försökte ha han i knät. Men som sagt 4 år som kränger hit o dit.Men nu i efterhand när man reflekterar så ör de bara att hålla ?1 man vinner i längden. De svåra är inte att säga stopp till barnen.
Utan när de andra vuxna som man inte känner så väl säger att de är ok att barnen beter sig så.Då måste man ju gå in och SÄGA till en annan VUXEN. Och där kan jag bli lite trött.Hur man ska säga och informera den personen, lite snabbt o smidigt när även den lille hör. Vad står distanslösheten för ? Hur har dem blivit så ?
 
Skönt att höra ändå att fler barn är det.Jag har passat många barn i olika former.Men de här är något helt annant o kräver så mycket mer.Bara att man får bekräftat att man tänker rätt ger kraft.Man blir ju lätt lite osäker på vad man kan ställa för krav på de stackars barnen.Men de är ju samma krav som för alla barn.
 
Jo så är det oavsett bakgrund o varför barnen beter sig så är ju det så viktigt att i tid rätta till.Har haft tonåring med samma problem o det är så mkt svårare att rätta till o svårare för omgivningen att acceptera.
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp