Energin sinar

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
H

Helene70

Har en plac. som suger energi ur både oss och sina skolkamrater. Kan inte göra något på egen hand, bara kastar sig på första bästa och ska vara med i umgänget, oavsett vem/vilka det är. Problemet är att vad man än gör med barnet så blir denne aldrig nöjd. Åker man till badhuset, går på bio, handlar, åker till djurparker, åker skidor etc. så är uthålligheten hos barnet minimal. Allt ska gå snabbt, finns inget genuint intresse för någonting och det blir gnäll och konflikter och skrik och gap i alla situationer. Att "bara vara" fungerar inte alls. Som vuxen måste åtminstone jag ha lite andrum vissa stunder på dagen, men det är näst intill omöjligt. Hyrde en film idag, på barnets initiativ, men efter en stund ville barnet springa och ringa en kompis (vilket barnet inte fick just då). Det är ett tempo utan dess like, men inget kreativt händer, bara hatta runt och härja, springer runt och kollar vad alla gör, frågar en massa frågor om obetydliga saker som barnet sedan inte ens är intresserad av att få förklarat för sig. Vill styra och ställa med alla och bestämma och har mycket svårt att själv tillföra något till sina kamrater (enligt vad deras föräldrar säger). Detta låter ju hemskt, jag vet! Jag försöker hitta positiva saker hos denna 10åring men just nu är jag så trött att jag inte vet var jag ska vända mig. Barnet "äter upp" folk och de andra barnen hemma tycker att barnet är jättejobbig. Hur ska jag hitta kraft??? Jag har haft flera familjehemsplaceringar och de har alla varit mer eller mindre krävande, men jag har alltid hittat vägar att dämpa det som inte fungerat. Nu känns det som om jag inte står ut, jag pallar inte den här innerliga rastlösheten och kontaktsökandet efter folk som ska underhålla. Barnet ringer och ringer till kamrater och vi vuxna säger ofta nej, men det går aldrig in. Barnet har släktingar som b. besöker och där aktiveras b hela tiden, från morgon till kväll. Det shoppas och badas och sportas utan dess like, hela tiden. Har ofta gått på bio två ggr, åkt skidor och skridskor och ätit på restauranger etc. Ibland undrar jag varför barnet inte kan bo hos släktingarna, när det ändå är så mycket umgänge med dessa. Det kanske är en felmatchning trots allt, vi kanske inte passar ihop? Kan tilläggas att barnet har bott i andra familjehem och dessa har av olika anledningar inte fortsatt. Vad i all världens dar ska jag göra? Jag är i stort behov av alla råd och kommentarer som kan ges. Om någon undrar vad soc. har att säga så är det: "Hitta eget andrum, ta ansvar för att turas om att vila".
Hjälp!
 
Åhh vad jag känner igen mycket i det du skriver! Nu är vårt barn vårdnadsöverflyttat så vi tar de kontakter med samhället som vi behöver för att kunna andas och tanka energi. Och vi får verkligen all hjälp vi behöver!
Vi har fått beviljat fritids som avlastning även om vi är lediga, hade kontaktfamilj ett år men den avslutade vi för de lyssnade inte på oss och kunde därmed inte möta barnet på ett bra sätt.
Barnet är utrett och har fått en ADHD diagnos som vi medicinerar för, vilken skillnad!!! Det har även skickats en remiss för ytterligare utredning inom autismspektrumet.
Vi har även varit på skolan så nu har vi fått en handlingsplan, i allafall på papper :wink: , men det går hyfsat och vi har en bra dialog med skola och fritids.

För att hitta andrum och tanka energi så måste det finnas utrymme för det, man kan inte hitta något som inte finns!!!

I mina öron så låter detta soc som om att de blundar för barnets problematik, den verkar vara STOR! Inte konstigt att barnet fått flytta runt om man inte får det stöd man behöver för att orka!!

Akta dig så att du inte går in i väggen. Har varit där, blev sjukskriven en tid och fick äta antideprissiva i ett år innan jag var på G igen. Kräv av soc att få avlastning, ställ ultimatum är det bättre att ni går in i väggen och barnet får flytta ytterligare en gång, vart är barnperspektivet??

Kram Sara
 
:oops: ...OJ...Precis där var vi för några år sedan!Det kändes rakt som all luft sögs upp av barnet....

ADHD var svaret på alla frågor för vår del!Efter medicinering och ett medvetet sätt att tänka så har vi rena semestern och barnet mår bra!!!

Har ni kollat om det är nån bokstavsdiagnos som orsakar oron???
Vårt soc insåg direkt att våra rop på hjälp var befogade och vi fick all hjälp som behövdes! :claphappy:
 
Har ej erfarenhet av så stora barn med den prolematiken , men har joat som specialpedagog inom skolvärlden och undrar va arnets lärar/skola/skolhälsovård gör- om de har bra kontakt med er och jo´bbar MED er. De bör ju även ha en kontakt med soc för att påvisa problemet....vet att det verkar så enkelt när man säger det. Dunkar huvudet i väggen själv när det gäller soc. Fast av andra skäl. Men nog borde barnets problem kartläggas av expertis- för att ge stöd till er . KOnkreta tips.. Visst e det på "modet" nu med bokstavkominationer, men tror ändå att detta arn ehöver någon slags hjälp-för er och barnets skull.
 
Tack för er respons! Det känns skönt att bli förstådd av andra som gått igenom samma sak!!!! Det hjälper gott för stunden! Då det gäller skolan så har de uppmärksammat en hel del bekymmer med b. men soc. tycker att det inte verkar vara så så besvärligt. Vi tycker att vi har bra kontakt med skolan och de tycker detsamma och det känns skönt att vi "ser samma saker".
Det som är tufft att hantera på hemmaplan är det otroligt intensiva tempo som bara skapar kaos för b. Det ska göras massor av saker, men i slutänden blir inget gjort alls. Jag har fått tips från soc. att göra upp ett slags schema för b, för att strukturera upp dagen. Vilka dagar man ska ringa kompisar och vilka dagar man ska på andra aktiviteter. Kanske en bra idé, men jag har svårt att se att det skulle leda till ett lugnare tempo. När vi säger nej frågar b om och om igen och förstår inte ett nej helt enkelt. Kanske är det inget att sträva efter, att b ska förstå, men jag vill ju så gärna att b ska göra det- annars känns det som om jag inte kan tro på någon metod alls. Ett annat problem är ju mobiltelefonen som b fått av sina släktingar och som jag inte tycks kunna ha koll på. B ringer hel vilt till släktingarna och säger allt möjligt. Har hittills inte fått några kända klagomål, men jag tycker att det är konstigt att inte veta var ens barn ringer och när!! Nu är ju inte b mitt bio-barn, men jag känner samma ansvar för b som för de andra som bor här! Är orolig för hur b kommer att hantera sina framtida kontakter- b är lättledd och kontaktar gärna alla som visar minsta intresse. Detta kan släktingarna inte förstå och nu har umgängesplanering börjat ske via b (verkar det som). Ibland är det faktorer runt omkring som gör att man som familjehem har så otroligt lite att säga till om! Hur gör ni andra med mobiltelefoner? Är jag överdrivet hård när jag tänker att det inte är bra? Eftersom många barn och tonåringar har mobil idag kanske jag måste tänka om, det går väl inte att stoppa? Jag menar inte att jag ska ha stenkoll på b:s privatliv, men situationen är ju lite speciell. Detta ringande gör mig galen. Vår egen 13åring har mobil och jag vet ju inte vart hon ringer heller iofs. men hon har hittills inte visat telefonmissbruk och jag vet vilka personerna är som hon umgås med. Och hon ansvarar inte för umgänge med andra vuxna, vilket b tydligen ska göra......Tack för att ni orkar läsa, jag brukar inte känna mig så här sönderstressad, men just nu gör jag det.....precis som b.....
 
Hur gammal är :angel: ?
Behöver :angel: ha mobil i sin "dagliga verksamhet"?
Om inte, ta hand om den!
Vi hade samma problem med vår senaste placering men där tog vi helt enkelt mobilen.

Vi hade en annan, neutral, med våra nödvändiga nummer inlagda i telefonboken som vi skickade med det barnet som behövde den.
Ett oreggat kontantkort med nummer som INTE lämnades ut till andra, den var bara för kommunikation mellan oss i familjen vid behov.
Oftast kan inte barnen släktingars nummer utantill och då kan man (??) inte ringa dom...........
 
Hej! Jag anser att det är stor skillnad på att vara 10 och 13 år. En tioåring är ett barn och en 13-åring är tonåring. Anser att barnet ej
behöver mobil hela tiden. De känns på dina inlägg att barnet styr och ställer mycket. Barnet verkar inte moget att ha så mycket makt att besluta saker och ting. Det är klart att du känner samma ansvar för barnets vardag- det är ju just det ansvaret vi har...men ändå inte, då vi inte har mandat att ta alla beslut. :littlesad . Fråga soc om handledning- alternativt om ni kan få annan hjälp och stöd via BUP-dit jag absolut tycker att ni bör vända er. Bra med skolan-visst e det skönt när man ser samma saker.Liten tröst-som också stärker det faktum att det inte är enbart ni som ser problemen. Lycka till.
 
Hej , låter som att barnet är väldigt uppstressat och kanske har någon form av bokstavskombination. Barnet verkar väldigt likt vår placering som kom vid fem års ålder och nästan körde slut på oss , vår placering var i väldigt behov av närhet och sover hos oss emellanåt på nätterna för att "tanka närhet" , vår plac. är nu lite mer än åtta år och det kan ju vara svårt att få "gosa " med en tioåring som dessutom nyss flyttat in hos er .Detta rastlösa beteende har vi försökt att jobba med på följande sätt:
Hitta aktivitet, leka tills en äggklocka ringer innan man får byta, Ca 15-20 min .
Avslappning : det finns en cd med två berättelser på , de heter Regnbågslandet och Magiska grytan , men kanhända är ert barn för stort för dessa , kan annars vara ett bra tips för andra familjehem ( googla på dessa namn så får ni nog napp )
Hitta en fritidsakivitet( det har vi inte lyckats med, då vårt barn har förstört både fotbollsträning och friidrottsträning för andra barn ) Det som dock fungerat är att cykla tillsammans och även springa tillsammans med oss vuxna , kanske bör man göra upp en plan tillsammans med barnet hur långt man ska cykla eller hur lång tid det ska ta .
Jag "tankade" ny kraft gemon att åka i väg två gånger under den våren vi hade det som jobbigast, ena gången till spa och andra på fantastisk friluftshelg , Hoppas jag varit till någon hjälp , dessa tips är från mitt eget huvud , kämpa på , kramar från mej
 
En 10 åring ska inte ha en egen mobil anser jag. Det har varken våra placerade eller biobarn.

Om biosarna har gett x en mobil så kan x ha den där eller att ni tar fram den när X ska dit.

Hemma hos oss är det våra regler som gäller.
 
Hej igen!
Ja, angående mobilen så håller jag med alla er talare! Problemet är släktingarna som inte förstår och som kommer att bli ännu krångligare att hantera, men jag ska verkligen försöka göra något åt det. B ringer ju så mycket så att det inte är bra, anser jag (det befäster bara det restlösa hoppandet mellan olika "sysselsättningar".)
B har några aktiviteter som b deltar i, men om kompisar vill leka vill b avboka allt (vilket vi inte tillåter eftersom b då missar sin aktivitet och halkar efter i vad de andra gjort). Trots aktiviteterna så är b lika rastlös direkt efteråt. I somras var vi på semester och gjorde speciellt en sak väldigt mycket som b gillar, men så fort vi kom hem skulle b, samma dag göra aktiviteten igen och krävde skjuts till liknande plats (vilket vi inte ställde upp på så klart). Det känns som om det inte mättas ett uns, vad vi än gör! Och att vi alltid måste vara med och aktivera för att det ska fungera är också ett problem. En liten stund på dagen tycker man ju att b ska kunna göra något annat än att springa runt oss och bråka med de andra barnen. Jag ska testa avkopplingssövningarna- jag tror att b känner sig yngre än sina 10 år eftersom b leker ganska bra med barn i treårsåldern. Min uppfattning är att om b hade lite uthållighet och inte var så splittrad så skulle b få ut mycket mer av tillvaron. Någonting är fel och vi hoppas att det blir någon form av utredning snart så att b kan hålla ett lugnare tempo. Det tycker jag att b är värd. Då det gäller min egen avkoppling är det väl bara att passa på när b är hos släktingarna, men det går bara sju-åtta dagar efter umgänge så är vi alldeles slut igen. Den hjälp vi skulle vilja ha är typ 6-7 timmar i veckan, uppdelat på kanske två tillfällen. Vi har bett en vuxen son om den hjälpen några gånger och det har fungerat, men nu flyttar sonen till annan ort. Helgerna är så intensiva så jag tappar andan, vardagarna går lite bättre eftersom det är skola och vissa aktiviteter. Försöker vara underhållningsagent och strukturera upp även helger, men orken finns inte alla timmar. Det som är positivt är att b somnar snabbt varje kväll och inte vaknar på nätterna (har väl hänt men det gör ju alla barn ibland).
 
Hejhej!

Nu har jag verkligen ingen erfarenhet alls som familjehemsförälder, men tänkte att mina tankar kanske ändå kan vara till hjälp.

Jag har själv inga bokstavskombinationer eller sådana problem, men jag växte upp med en ensamstående mamma som var på gränsen till psyksjuk. Jag började redan som mycket liten (i ca femårsåldern) 'ta hand om' mamma. Hon såg det aldrig så, och gör det fortfarande inte. Men hon la omedvetet över alldeles för stort ansvar på mej. Jag oroade mej över räkningar, att hon skulle ta livet av mig för att jag var jobbig, att hon skulle ha ihjäl oss båda för att hennes liv var så jobbigt, eller att hon skulle begå självmord för att jag varit 'uppkäftig' osv. Fick ständigt höra att jag kostade henne så mycket pengar och allt möjligt annat.

Detta ledde till att jag blev konstant mycket orolig, överaktiv (för att fixa alla problem innan de uppstod) och stressad över att aldrig duga. Något som naturligtvis förföljer mej än idag i form av utmattningssyndrom.

När jag läste det du skrev om mobiltelefonen och att h*n sköter umgängesbokningarna själv kände jag genast igen mej. Min mamma hävdar fortfarande idag att hon inte kunde göra något åt att jag envisades med att ta så mycket ansvar för allt, för det var ju JAG som VILLE det. Och det ville jag säkert för det var ju ett sätt för mej att 'överleva'. Men det betyder inte att det var rätt!

Jag önskar så att min mamma sagt åt mej "att nu är det jag som är vuxen och jag bestämmer! Gå och läs en bok, spela ett spel eller lek med något annat. Du FÅR INTE bestämma detta själv!"
Kanske hade det hjälpt mej sätta gränser för vad jag måste orka med och ta ansvar för...

Jag vet inte alls om detta kan vara till någon hjälp för dej/er, men min tanke är att er lilla kanske behöver någon som säger stopp, trots protester och utbrott...?

Hoppas allt blivit bättre för er!
 
Alex!!

Helt otroligt skrivet...det är så bra att det skrivs så man kan se saker från olika håll. Tror att det kan hända i alla familjer (även utan sjukbild)
Vilken klok människa du har blivit som har en klar bild över hur och varför.
Jag bockar och bugar :bow

Lycka till dig!
C
 
Det låter precis som våran liten (fast störst hos oss som är nio år) Vi började med att ta bort telefonen. Den finns hos biosarna nu och den är bannlyst i vårt hem. Vi jobbar med schema, sociala berättelser och har börjat med stoppkort. När det bir för uppvaravat eller det låser sig då visar man rött kort. Då har vi en bestämd aktivitet under en bestämd til - till exempel 10 min. Nindtendo DS. Sen kan vi återuppta det vi höll på med utan att konfliken är ett faktum. Barnet kan göra lika med oss när han/hon upplever sig tängd eller att vi tjatar. Då kanske vi har 10 min vika tvätt/tömma diskmaskinen eller annat roligt *ler*. Jag känner igen det där med överaktiveringen - jag börjar misstänka att det är för att man (de anhöriga) inte orkar med barnet som kan vara ganska slitsam om man "bara ska vara" och på så sätt försöker trötta ut barnet.

Även vi har mer än en gång känt att det är fel i matchningen - men vet du att jag tror ni är bäst, det är ni för att ni orkar ifrågasätta om det verkligen är rätt.

Det var spännande att läsa dina erfarenheter och tankar Alex- jag är ödmjuk inför din förmåga att ge mig perspektiv på min verklighet!
 
Tack för er uppmuntran! :wink:

Det har tagit många år av hårt arbete för att få rätsida på sig själv kan jag säga... Jag är 28år idag och sedan jag var 20 har jag fått ställa om hela min världsbild. Det är tufft. Men jag hoppas att det kan bli till nytta om vi blir godkända som familjehem! :razz:
 
Hej Alex och tack för ditt svar! Jag har inte varit inloggad här på ett tag, men läste ditt inlägg strax efter du skrev det och det kändes befriande! Det du varit med om och dina tankar kring det hela är guld värda för familjehemsföräldrar! Du sitter på en "arena" med erfarenheter som väldigt få socialsekreterare har och du borde verkligen ut och föreläsa för alla grupper som jobbar med barn och ungdomar. Tack!
Lycka Till med "familjehemsbiten".
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp