Ensamkommande med KRAV

Börjar nu bli rätt uppgiven och känner att vi vänder ut och in på oss själva men inget duger det ska hela tiden has MER.
Vill fråga er andra hur resonerar ni kring vissa frågor för att bara få lite input och kanske stärkas i att säga NEJ utan att må skit när jag väl gör det vilket är väldigt ofta just nu.
Aktiviteter:
Hur långt är ni beredda att åka för att ta sig till fritids aktiviteter och hur många ska man få ha? Har man varit väldigt aktiv innan i en viss sport skulle jag självklart försöka få till det OM det är möjligt.
Vi har hittat en sport just nu som nästan passar och åker då 7 mil tor två dagar i veckan då bussar inte passar och då åker vi inte till en stor stad till större har vi 20 mil tor.
Det är ju tyvärr inte hockey och fotboll eller innebandy det tjatas om utan sporter som hör större städer till som gymnastik,boxning
Busskort:
Ja det tjatas vilt om att få fritids kort man måste få ta sig till större städer. T.o.r en lördag hos oss kostar 50 kr borde man inte stå för det själv alltså ta av sina fickpengar? och nästa fråga blir hur gammal bör man vara för att åka över en timme på buss till större stad själv.
Pengar:
Hur gör ni?
Vi tänker att det bör vara som våra svenska ungdomar att det är barnbidrag/studiebidrag som gäller. Det från mig verket räcker inte så vi tänker toppa upp med resten men lägga undan dom ca 400 till kläder. Funkar för våra svenska barn att klara sig på den summan vi hjälper till vid större inköp som skor o jacka.
Vet att mkt missnöje är kultur krock, dåligt psykiskt mående men nu börjar detta eviga missnöjje tära på mig.
 

anne

Administrator
Forumpersonal
Nu kan jag inte svara för just ensamkommande eftersom jag inte har den erfarenheten men ville ändå berätta hur vi gör. Vi bor på landet, ca 3 mil till större stad enkel väg.

Fritidssysselsättning - två av våra barn har aktiviteter som innebär resa in till större staden 2 ggr/vecka (en gång vardera). Som det ser ut här hemma så skulle vi inte orka med ytterligare en till fritidssysselsättning som innebar resor. Vi har även ett barn till som också har aktivitet i den stora staden men den innebär ingen extra resa. Så utgå i från vad ni mäktar med och hur det ser ut för de andra barnen i familjen. Visst är det viktigt med en fritidssyssla men man ska orka också.

Pengar - Vår tonåring får sitt barnbidrag och vi har kommit överens om vilka saker som ska inhandlas (kläder och andra viktiga inköp före nöjen, elektronik osv.) och vad vi delar på, ex vinterkläder och andra dyrare inköp som kan uppstå. När det gäller kläder och skor så vill jag gärna köpa kvalitet eftersom det används flitigt och då kostar det lite mera, därför delar vi på det.

Busskort - Våra stora barn har ett busskort som vi laddar emellanåt. De åker inte så mycket buss så summorna blir inte så stora. Men skulle de åka oftare så skulle vi nog ladda kortet med en viss summa varje månad och åkte de mer så fick de betala själva. När de åker så åker de oftast dagtid. Vid vilken ålder får de åka buss i en timme till större stad, ja den fråga är svår. Man måste lita på att barnet klarar situationer som kan uppstå och sen beroende på vad barnet ska göra. "Driva på stan" eller hem till en kompis/släkting. 15 skulle jag säga om jag kände att jag litade fullt ut på barnet, när det gäller att vara på stan. 11-12 år, beroende på mogenhet, om det ska åka till en släkting och skulle det till en kompis så behöver någon vuxen stå i andra änden och ta emot. Så skulle jag svara som jag känner utifrån mina egna barn.

Varje familj har sina regler och rutiner. Så här fungerar det i vår familj och skulle vi få en placerad tonåring så skulle samma regler gälla. (I de fall barnet inte kan hantera sin ekonomi så får man göra en annan variant förstås, dit kommer vi om några år).

Förklara hur det fungerar hos er. Ibland kan skrift vara bättre än tal. Man kan också försöka ha en dialog(vilket ni säkert redan har haft många gånger) utifrån det som är skrivet.

Det var lite om hur det fungerar här :).

Anne
 
Tack för svar. Jag är nog ganska trygg eg med var jag står i alla frågor är efter en sådär 20+ placeringar plus mina egna rätt van att stå emot dessa tonåringar trodde jag haft en rejäl svacka ett par dagar.
Problemet är nog mest nu när jag klurat på det att dom är så fel programmerade dom tror verkligen att dom ska få allt och hittar argument för det. Tex har boendet för ensamkommande i kommunen gett sina ungdomar bad kort ja det är ju kommunalt boende och kommunalt badhus så inte så konstigt och dom får busskort ja dom behöver/får ju inte skolkort osv så här håller det på dagarna i ända. Vad vi gör och ger ser dom inte för dom får inte exakt det dom blivit lovade eller tror dom ska få. Ja jag vet svenska tonåringar kan vara lika dana men till viss gräns. Problemet är väl också när du inte har språket för att argumentera fullt ut, det är väl det som gör att det känns rätt så jobbigt mellan varven.
När tom minsta som inte ens är tonåring drar igång ja då blir man rätt less och börjar fundera och tvivla.
Att vi familjehem är alla olika med olika förutsättningar är ju självklart men tänker ändå utifrån andra( då speciellt ekonomiska )diskussioner som cirkulerar på andra forum att det väl ändå finns en gräns för vad man får göra vad det ska kosta osv....
 
Hej. Känner igen din beskrivning. Vår skrutt hann inte mer än in genom dörren förrän "tjat" började om dator, mobil etc.
Nu i efterhand har vi pratat mkt om saker och vår hade blivit "lovad" guld och gröna skogar bara man kom till Sverige.

Många saker har löst sig på vägen, mobil fick vår då alla även mindre har egen mobil. Dator och Ipad delar alla på och det är begränsad tid. Vi var väldigt tydliga med regler i början. Vår är i yngre tonår och får åka buss till och från skola, inga stadsturer på egen hand utan vi skjutsar i så fall.
Fotboll ca 3 mil tur och retur tre ggr/v (snart uppehåll) gemensam tur till simhallen en gång i veckan (kompis får följa med) ville börja på kampsport men vi sa nej, har visat lite störigt beteende i skolan När fotbollen har uppehåll får en annan sport väljas inomhusboll eller innebandy.. vi lägger undan liten slant varje månad för framtida behov. Vår har verkligen kommit in bra i familjen nu och tar reglerna bra, alla hjälps åt men det var ett tag i början då vi undrade vad vi givit oss in på..
 
Ja det är nog tid och tålamod som krävs ibland blir jag bara så trött och less vår minsta som vill åka sjv till stan är flera år fr tonåring så lätt att säga nej men ack så jobbigt.
Då vi varit förstärkt familjehem i många år och tagit hand om väldigt trasiga barn och ungdomar ser jag att mkt av beteendet är ju resultat av psykiskt dåligt mående.
Det som nog är mest frustrerande och som skapar problem är att man inte har språket fullt ut att förklara ett nej.
Att boka tolk tider har jag inte funnit till någon nytta blir inte något bra av det mer än att dom får lättare att tjata när man ställt frågan att förutom saker du anser du behöver eller vill ha är det något annat du vill fråga om eller undrar över så säger dom att nä det kan vi ta utan tolk alltså klarar vi det vardagliga rätt bra utan tolk. Engelskan är bra hos dom flesta och svenskan kommer igång rätt fort.
Det som jag tror hjälper till är att äldsta är tacksam och okrävande o hjälper till så gott det går när dom andra går för långt i sina krav och att jag har ett par st med bra engelska. Det går upp och ner vissa dagar känns hopplösa man känner inte riktigt att man räcker till så har man kvällar som igår där det flyter på jätte bra tror nog det var för att tomten kom tidigt i år ;) Jag har hittat ett lexikon svenska-deras språk svindyr men ack så nödvändig så det blev en tidigt julklapp som uppskattades alla fick en varsin.
Att visa att vi ser deras behov att dom behöver vår tid för hjälp med språket att vi faktisk försöker till 1000% men det finns en gräns för vad man får är något vi lär få jobba länge med för vad vi än gör bor vi inte i en stor stad och vi tänker inte dela ut en varsin ipad eller laptop eller Iphone.
 
Mmm som sagt känner igen
Vår sötnos ville klippa sig igen (förra månaden klippte sig men Feel frisyr)
När vi kom till staden hade h*n helt plötsligt ändrat sig och ville handla. Åkte hemdirekt med sur unge och varken klippning eller handel. *morr*
 
Det där känns ju också igen....har tur och har en drop in frissa med en turkisk man som klipper han kan lite av varje språk så dom kan prata och berätta hur dom vill ha det och tydligen är det någon tysk klippning dom flesta är ute efter jag fatta noll men frisören förstod fram med en bild och just den här killen nicka. Fick sin tyska frisyr och det dög ju inte .....något mina barn lärt sig tidigt att det sällan blir på en själv som på modellen.
Då jag har 6 placeringar har jag en liten lista i deras pärmar där jag skriver upp när dom varit hos fissan,tandläkare och läkare så jag inte blandar ihop det på så vis har några då dom sett listan förstått att klipper sig gör man inte varje månad.
 
Topp