Finns vi?

[Gittan]

Hej!

Läser på Sol-sidan om hur du "Mor Anna" gläds åt att du har fått vara med på kontaktflickans luciafirande. Härligt!

Hos oss är det så att våra kontaktbarn inte känns vid att de har kontaktfamilj.Till släkt och kompisar säger de att de är hos bekanta över helgen.

Har varit med om det en gång tidigare, då var det en mormor så inte fick veta sanningen.

Jag förstår om det inte är helt lätt att erkänna att man behöver hjälp och att det behövs flera vuxna kring barnen.Men förr eller senare brukar det ändå komma fram och kan då vara svårare att förklara.
Vi ombads att inte säga"sanningen" bland våra grannar och vänner , men det är ohållbart.
Är det någon som har erfarenhet av detta?

Gittan

 

[Mor Anna]

Alla barn som kommer hit är lånebarn, fast plac, kontakt, syskonbarn... Jag brukar skoja till det när jag träffar folk på stan när jag har dem med mig. Fasta placeringar kallar jag för mina när det är folk som inte behöver veta mkt mer och är det lite närmre så vet de ju redan att vi är famhem och även då är barnen mina - mina lånebarn. (Låter mjukare än fosterbarn tycker jag - och det man lånar vill man ju ha och då känner barnen sig önskade). Helgflickan brukar jag presentera som "XXX som jag kidnappar varannan helg för jag vill mysa med henne" eller ngt liknande - återigen är det för att hon ska känna att just HON är erfterlängtad och saknad när hon inte är här.

Men det funkar ju inte för alla - det är så tabu och smutsigt med famhem och kontakthem. Man kan vara en lånemoster eller lånefaster så det känns som om man är närmre familjen - för det är ju lättare att lämna bort barnen till ngn släkting. Vår helgflickas familj har godkänt att XXX säger mamma och pappa till oss för det visar hur mkt hon tycker om oss. Jag har varit med på skolan en dag så hon fick visa upp mig för sina kompisar som "min extramamma som jag är hos varannan helg".

Förstår att det är känsligt och lite jobbigt att ett helgbarn inte känns vid en även om det fungerar bra när helgen kommer. På ngt sätt måste ungen göras trygg i att det är helt okej att komma, ma och pa behöver lite lugn och andhämtning. Även om det är barnet som behöver komma bort så är de ju så lojala mot sina bio så man får lägga om det så att barnet gör ngt bra för bio när den åker till kontaktfamiljen. Det gäller bara att lägga det på rätt sätt så inte barnet får mer skuldkänslor.

Ibland undrar jag om det inte är värre/svårare att vara kontaktfamilj än famhem!!

 

[Mina Goa Barn]

Det är intressant att läsa era inlägg om kontaktfamiljsuppdrag. Det är "bara" ett sådant vi ännu så länge har lite erfarenhet av, vi längtar efter mer. Den längtan kan ibland kännas tung.
Hur som helst, just det ni skriver, precis sånt har jag gått och funderat en del på.
Att vissa saker blir väl eg. svårare med ett kontaktfamiljsuppdrag då man VERKLIGEN lånar barnet/en en viss tid.
Jag har också tänkt på att barnen kanske är på ett speciellt sätt när dem kommer och när det är dags för hemgång har barnen förändrats en del.
Jag kan känna paralleller från det jag själv var barn och skulle till min andra förälder varannan helg, magkänslan var olika fredagen mot söndagkvällen.
Ni alla som har mycket mer erfarenhet än vad jag har, hur tycker ni det är?

Sen kan jag också önska att kontaktfamiljeuppdrag skulle få ha ett eget ämne här på forumet, precis som jag har haft önskemål om det för ensamkommande flyktingbarn.
Är det någon mer än jag som känner så? :wink:

 

[Gittan]

Hej!

Håller med om att kontaktfamiljer skulle ligga under en egen tråd.

Det är på en del sätt "jobbigare" än att vara familjehem ex. ständiga uppbrott. Det finns mycket att diskutera och att dela med sig av till andra.

När man har frågor och funderingar runt detta med kontaktbarn är det bra att på ett smidigt sätt hitta rätt i forumet.

Gittan

 

[Mor Anna]

Du slog huvudet på spiken mitt i prick med det där att de är annorlunda efter en helg. När vi hämtar Fjärilen på lördag förmiddag är hon tuff som en 18-åring trots sina 11 år. Hon måste hålla en en tuff och stark attityd hemma för att överleva syskonen. Det två år äldre syskonet stjäl och fördärvar när Fjärilen vänder ryggen till. I bilen hem till oss är hon tyst och tillbakadragen. Väl hemma här hälsar hon kort och stelt på hundarna och hälsar sen på alla gojorna och frågar vad vi ska hitta på. Vi aktar oss noga för att ha aktiviteter VARJE gång hon kommer. Man måste ha tråkigt ibland... Vi pysslar och hon får sitta vid egen dator en stund men är mkt noga med att komma och fråga om hon får installera ngt eller om det är ngn som uppträder konstigt på nätet - därför är jag 100% trygg med hennes tid där. Framemot eftermiddagen släpper hennes medicin och för vår del behöver hon inte spä på den men BUP säger att hon måste för att ha en konstant dos hela tiden. Synd för hon funkar här utan sin em-medicin.

På kvällen är hon en mysgo liten tjej som gärna lägger sig i min säng och myser och tittar på ngn film. Sen följer jag med henne upp till rummet och stannar där tills hon kommit till ro. Ibland vill hon att jag ska stanna tills hon somnat och ibland säger hon att jag kan gå, bara jag låter det vara tänt i trappan.

Sön morgon är hon sannerligen en FJÄRIL och behöver medicin (fladdrar runt och har svårt att ens sitta stilla och äta frukost). Vi hade nog klarat henne ändå utan medicin men det blir helt klart en bättre och lättare dag med. Vi pysslar eller åker iväg på ngt kul och på kvällen när vi lämnar hem henne igen blir det så himla uppenbart med förändringen bara hon gå in genom deras ytterdörr!! PANG! Så skriks det och svärs (här är svordomar tabu) och syskonen talar om allt de gjort medan hon varit borta. Sist hade det yngre syskonet lurat det äldsta att det fanns godis på Fjärilens rum så den stor* hade vänt upp och ner på ALLT för att hitta det.

Fjärilen satte sig ner på golvet och grät... Här får var och en ha sina saker i fred och vill man ha ngt som är någon annans så frågar man och blir det ett nej är det ett nej. Det är lugnare här trots massor av djur som låter och det är tryggare med att få ha sina saker ifred.

Så nog märker vi en enorm skillnad på henne!