Jag ifrågasätter absolut inte hur man tänker, har man barn placerade redan så finns ju en orsak utan jag är mest frustrerad över tankarna som kommer hos vårat ena syskon som är 8 år och hur det barnet ska reagera när det kommer fram.
Hur ska h*n kunna tro att mamma älskar, hur ska h*n kunna komma över att en ny bebis klarar mamma av men inte mej :?
Detta fick vi veta nyligen men graviditeten är redan långt framskriden så det har alltså varit en hemlis medans mamman och pojkvännen flyttat 70 mil bort och när man fått bostad så släpper man "bomben"
Självklart blir vi ju oroliga över hur bebisen ska få det,hur ska man kuna klaraav att INTE oroa sig??
Hur ska vi prata med våran 8 åring om tankarna som givetvis kommer, jag tänker nog ta hjälp av Bup med det, inte att vi går dit och pratar, absolut inte utan att vi bara får hjälp HUR vi ska prata med barnet. Det minsta syskonet är jag inte oroad för för det är så litet ännu.
:bounce: :bounce: :bounce: :bounce: :bounce: :bounce: :bounce: :bounce: :bounce: :bounce:
Hur ska h*n kunna tro att mamma älskar, hur ska h*n kunna komma över att en ny bebis klarar mamma av men inte mej :?
Detta fick vi veta nyligen men graviditeten är redan långt framskriden så det har alltså varit en hemlis medans mamman och pojkvännen flyttat 70 mil bort och när man fått bostad så släpper man "bomben"
Självklart blir vi ju oroliga över hur bebisen ska få det,hur ska man kuna klaraav att INTE oroa sig??
Hur ska vi prata med våran 8 åring om tankarna som givetvis kommer, jag tänker nog ta hjälp av Bup med det, inte att vi går dit och pratar, absolut inte utan att vi bara får hjälp HUR vi ska prata med barnet. Det minsta syskonet är jag inte oroad för för det är så litet ännu.
:bounce: :bounce: :bounce: :bounce: :bounce: :bounce: :bounce: :bounce: :bounce: :bounce: