Funderingar kring ensamstående som familjehem

Hej!
Jag är ny här på forumet och läst runt lite nu på kvällen men jag har massor med frågor som någon kanske kan hjälpa mig med.

Jag är singel, inga bio barn, bor i en mindre lägenhet. Jag har en tonåring jag är kontaktperson åt och har ett arbete där jag jobbar med utsatta barn (jobbar ej på soc.)

Om man ska börja i rätt ände så undrar jag lite över utredningen. Jag bor idag så pass litet att jag inte kan ha placering, utan behöver då byta bostad. Går det att göra en utredning när man bor i den mindre bostaden och när man är godkänd ordna med ny bostad? Gör man alltid utredningen hos kommunen eller kan privat bolag också utreda? Vilket är bäst?
Jag har förstått att jag som ensamstående kan vara familjehem, men hur vanligt är det att man får placeringar? När jag kollar på tex familjehemsbanken så verkar ju alla vilja ha familjehem med två vuxna.
Idag innebär mitt arbete jobb dygnet runt, vilket betyder att jag är på jobbet vissa nätter. Jag inser att jag som ensamstående då behöver byta jobb, eller finns möjligheten att soc kan tycka det är okej om tex min mamma är "barnvakt"? Jag är helt införstod med att placerade barn behöver en annan typ av trygghet än vad kanske bio barn behöver. Det jag tänker är att eftersom jag är själv, borde det ses som positivt om med att det finns även andra trygga personer som finns i barnens närhet, men jag misstänker att de inte tycker att det är så positivt att de tycker att de är en rimlig lösning?

Någon som kan hjälpa mig med mina funderingar? :)
 

anne

Administrator
Forumpersonal
Hej Camilla!
En av våra användare skickade ett svar på ditt inlägg till mig som jag publicerar här.
Varma hälsningar
Anne
admin

Hej Camilla!
Bollar lite med dig om dina tankar på att bli familjehem som ensamstående. Själv är jag ensamstående sedan drygt 15 år tillbaks och har idag en tonårskille som kom när han var 2,5 år. Jag har i stort sett varit familjehem på heltid under hela mitt vuxenliv, och bara vikarierat vissa perioder ute i arbetslivet. Det har aldrig varit ett hinder för mig att vara ensamstående, utan jag har fått placeringar och många förfrågningar som jag fått lov att säga nej till. Med de barn jag haft hos mig skulle det ha varit svårt att fungera på en arbetsplats då placeringarnas diagnoser krävt många kontakter med soc. skola, umgängen och BUP. Att vara familjehem innebär att man inte har A-kassa, tjänstepension, olycksfallsförsäkringar och mycket korta uppsägningstider. Får man soc. emot sig kan man bli utan barn med mycket kort varsel. Då kan det också bli svårt att få placeringar från andra kommuner.

Om du trivs i din lägenhet och inte har tankar på att ändå byta till en större lägenhet och att fortsätta ditt arbete med nattjänstgöring så blir det stora förändringar som du nog måste ta itu med innan du anmäler dig till socialtjänsten så att de gör en utredning på dig. Sedan kan det gå längre eller kortare tid innan du får en placering som matchar dig, för som du sett så söker kommunerna oftast att man är två vuxna. De placeringar vi som familjehem får nu är ofta de ungdomar som förr var på HVB eller Sis hem. Får du ett yngre barn kanske du måste vara ledig en tid när barnet kommer så det får knyta an innan det är moget för att vara på förskola. Det kan kanske ställa till problem om du nyss bytt till ett annat arbete än det du har nu. Det är ju bra om du kan ha en backup i din mamma, men då vill nog socialtjänsten godkänna henne också i en utredning. Hon blir ju då som en kontaktperson för placeringen.

Börja med att ta kontakt med ett soc. som ska göra utredningen och hör dig för. Kanske inte ett soc. i den kommunen du bor i för en del tonårsplaceringar ska göra en omstart när de familjehemsplaceras och inte ha så lätt att få tillgång till gamla kompisar utan få nya. Med små barn kan det vara jobbigt om man bor i en mindre kommun att träffa på föräldrarna ute eller i affärer, eller att de kommer på oplanerade besök. Då kan det vara bättre att ha några mil emellan.

Som kontaktperson som du är nu gör du en värdefull insats och det finns det ett stort behov av också. Så med dina erfarenheter från ditt arbete är du väl rustad för att bli familjehem och ge barn/ungdomar en andra chans.

Matilda
 
Topp